A nine-year-old girl begged a priest for one last thing before she died. He promised to bring it the next morning. But something happened that night that makes her story even more heartbreaking... Her name was Jacinta Marto. She was a normal little girl who loved dancing, laughing, and playing with her brother. But in 1917, something happened that changed her completely. Jacinta, her brother Francisco, and their cousin Lúcia said they saw the Virgin Mary in Fátima, Portugal. And one day, Our Lady showed them something terrifying. Hell. Jacinta was horrified by what she saw. She couldn't bear the thought of people losing their souls forever. She wanted to help save them, but what could a little girl possibly do? So she began making sacrifices for sinners. She gave her food to poor children, even when she was hungry. She went without water on hot days. She even wore a rough cord around her waist that caused her pain. Sometimes she cried. But she kept offering her sacrifices to God because she believed they could help bring souls back to Him. Then things got frightening. In August 1917, authorities arrested the three children and demanded they reveal a secret Our Lady had entrusted to them. They even threatened to boil them alive in oil. Jacinta was terrified. She cried, but she refused to reveal the secret. And sadly, her suffering was only beginning. In 1918, Jacinta and Francisco became seriously ill with the flu. Francisco died the following year. Jacinta grew worse, developing a painful infection around her lungs. Doctors eventually sent her to a hospital in Lisbon, far from her family. She underwent surgery, but the pain was terrible. She missed her family. She was frightened and alone. Yet she continued offering her suffering to Jesus for sinners. Then came February 20, 1920. Jacinta knew she was getting worse. She asked a priest to hear her confession and bring her Holy Communion. He heard her confession, but because she seemed stable, he planned to bring Communion the next morning. But he never got the chance. That night, Jacinta died alone in the hospital, without receiving the Holy Communion she had been longing for. She was only nine years old. And that's what makes her story so heartbreaking. She spent her final years offering everything she could to Jesus, yet she died without receiving Him in the Eucharist one last time. But her love for Him never changed. In 2017, Pope Francis declared Jacinta and her brother Francisco saints. And her story leaves us with something worth remembering. Jacinta wasn't brave because she never felt afraid. She cried, she suffered, and she missed her family. But even when it hurt, she kept choosing God. She understood that suffering offered to Jesus with love doesn't have to be wasted. And maybe that's the lesson we need most when life becomes painful. Do you think real courage means having no fear, or staying faithful to God even when you're terrified?
Tisdag den 6 oktober
Läsning Gal 1:13–24
Ni har hört hur jag förut levde som lagtrogen jude, hur jag hänsynslöst förföljde Guds församling och försökte utrota den. I trohet mot judendomen överträffade jag de flesta av mina judiska jämnåriga, ivrigare än någon annan hävdade jag traditionen från våra fäder. Men han som utsåg mig redan i moderlivet och som kallade mig genom sin nåd beslöt att uppenbara sin son för mig, för att jag skulle förkunna evangeliet om honom för hedningarna. Då frågade jag inte någon av kött och blod till råds, inte heller for jag upp till Jerusalem, till dem som var apostlar före mig. I stället begav jag mig till Arabien, och därifrån vände jag tillbaka till Damaskus.
Först tre år senare for jag upp till Jerusalem för att få tala med Kefas, och jag stannade fjorton dagar hos honom. Någon annan av apostlarna såg jag inte, bara Herrens bror Jakob. Vad jag skriver är sant, det tar jag Gud till vittne på.
Sedan kom jag till Syrien och Kilikien, utan att ha haft någon beröring med de kristna församlingarna i Judeen. Det enda de hade hört var att »han som en gång förföljde oss förkunnar nu den tro som han förut ville utrota«. Och man prisade Gud för min skull.
Responsoriepsalm Ps 139:1–3, 13–15 (R. 24b)
R. Herre, led mig på den eviga vägen.
Herre, du utrannsakar mig och känner mig,
vare sig jag sitter eller står,
du förstår mina tankar fjärran ifrån.
Vare sig jag går eller ligger, utforskar du det,
och med alla mina vägar är du förtrogen. R.
Ty du har skapat mina njurar,
du vävde mig i min moders liv.
Jag tackar dig för att jag är danad så underbart,
förunderliga är dina verk, det vet min själ. R.
Benen i min kropp var inte dolda för dig,
när jag bereddes i det fördolda,
när jag bildades i jordens djup. R.
Halleluja Luk 11:28b
V. Saliga de som hör Guds ord
och tar vara på det, säger Herren.
Evangelium Luk 10:38–42
Vid den tiden gick Jesus in i en by, och en kvinna som hette Marta bjöd honom hem till sig. Hon hade en syster vid namn Maria, som satte sig vid Herrens fötter och lyssnade till hans ord. Men Marta tänkte på allt hon hade att ordna med. Hon kom och ställde sig framför Jesus och sade: »Herre, bryr du dig inte om att min syster låter mig ensam ordna med allt? Säg åt henne att hjälpa till.« Herren svarade henne: »Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oroar dig för så mycket, fast bara en sak behövs. Maria har valt det som är bäst och det skall inte tas ifrån henne.«
"France, Italy, Spain and England will be at war, blood will flow in the streets; Frenchman will fight with Frenchmen, Italian with Italian; then there will be a general war which will be appalling. For some time God will no longer remember France or Italy, because the Gospel of Jesus Christ is no longer known. The wicked will unleash all their malice; even in homes there will be killing and mutual massacres…." Part of the Secret of La Sallette Our Lady gave to Melanie Calvat (1846)
Suffering can either harden your heart or make you look more like Jesus...
October 5: Feast of St. Faustina Kowalska St. Faustina Kowalska knew this from experience. She was a Polish nun and mystic who suffered poor health, misunderstanding, rejection, and painful spiritual trials. She died from tuberculosis at only 33. Yet instead of seeing suffering as proof that God had abandoned her, she learned to unite it with Christ. She wrote: “Suffering is a great grace; through suffering the soul becomes like the Savior; in suffering love becomes crystallized; the greater the suffering, the purer the love.” Catholic teaching does not say pain is good by itself. But when suffering comes, we can offer it to Jesus and let Him use it. Scripture says suffering can produce endurance, character, and hope (Romans 5:3–5). St. Faustina’s life shows that God can bring something good even from our suffering. Do you agree with St. Faustina that suffering can become a grace, or is that hard for you to accept?Have you ever known what God was asking of you, but kept putting it off because following Him felt too hard? That was Helen Kowalska, the young woman we now know as St. Faustina. And one night, everything changed...
October 5: Feast of St. Faustina Kowalska As a teenager, Helen felt deeply called to religious life. But when she asked her parents for permission to enter a convent, they refused. They were poor and could not afford what was needed for her entrance. So Helen kept working as a servant and tried to ignore the call. Then one evening, she went to a dance with her sister. Everyone around her was having fun, but inside, Helen was miserable. And suddenly, she saw something no one else could see. Jesus appeared before her, suffering and covered with wounds. Then He said: → “How long shall I put up with you and how long will you keep putting Me off?” In that moment, the music, the dancing, the people around her seemed to disappear. Helen could see only Jesus. She quietly left the dance and went straight to the cathedral. There, she fell before the Blessed Sacrament and begged God to tell her what to do. And she received her answer: → “Go at once to Warsaw; you will enter a convent there.” Helen stopped running. With almost nothing, she left for Warsaw and began searching for the convent God was calling her to. She could not have known where that yes would eventually lead. This poor young servant would become St. Faustina, the Apostle of Divine Mercy, and through her, Christ would call countless souls to trust in His mercy. Maybe the question is not whether God is calling you. Maybe it is what you keep putting off because saying yes feels too costly. St. Faustina Kowalska, pray for us.The Two Miracles That Led to the Canonization of St. Faustina Kowalska St. Faustina Kowalska (Helena Kowalska, 1905–1938), a Polish nun of the Sisters of Our Lady of Mercy, became known for the Divine Mercy devotion linked to her life and writings. She died of tuberculosis in Kraków at age 33. Two healings recognized by the Church advanced her cause. The first, for beatification, involved Maureen Digan of Massachusetts. She had severe lymphedema from her teens, with progressive swelling, pain, and eventual amputation of one leg. On March 28, 1981, while praying at Faustina’s tomb in Kraków-Łagiewniki, her pain stopped and the swelling receded; the improvement continued after she returned home. After medical and theological review, the Vatican recognized the healing in 1992. Pope John Paul II beatified Faustina on April 18, 1993. The second, for canonization, involved Father Ronald Pytel, a Baltimore priest. In 1995 he had severe aortic valve disease and left-ventricular damage. On October 5, 1995 (then her feast day), during a prayer service at Holy Rosary Church with a relic of Blessed Faustina present, he experienced a sudden change. Follow-up exams by his cardiologist showed an unexplained recovery. Medical consultants judged it scientifically inexplicable in November 1999; theological consultants attributed it to her intercession in December. John Paul II approved the decree on December 20, 1999, and canonized her on April 30, 2000—the Second Sunday of Easter—which he also established as Divine Mercy Sunday. Saint Faustina Kowalska, pray for us.
A lot of people have seen this video and tagged me, saying that Catholicism is full of fake and evil practices, covered up with lies and evil rituals. Some have asked, “Why are they pouring salt into the water? Are they invoking evil spirits? Isn’t this a pagan practice?” Now, I want you all to listen: this is not an invocation of evil spirits or a pagan ritual, as some of you are claiming. This is the Sacramental Blessing and Exorcism of Water and Salt. During some ceremonies, blessed and exorcised salt is added to a natural water source, such as a river or stream, as a sign of purification, spiritual protection, and blessing for the local community and its surroundings. This practice has a biblical reference in 2 Kings 2:19–22, where the prophet Elisha used salt in connection with the purification of water. In the traditional Roman Rite, salt is first exorcised and blessed before being added to water. The salt symbolizes preservation, incorruptibility, purification, and spiritual protection. This rite is therefore not simply about the physical water. It is a sacramental act of the Church, asking God to bless, purify, and protect the people and the place through prayer and the use of blessed elements
"The faithful children of the Rosary shall merit a high degree of glory in Heaven." — The Blessed Virgin Mary. This is one of the promises the Blessed Virgin Mary has made to those who faithfully pray the Rosary. Our Lady is gathering Her children from every corner of the world, calling us to come together in prayer, united in the Holy Rosary and seeking Her powerful intercession in this month of October. Let us answer Her call. Let us take up our Rosaries, pray with faith, and entrust our families, our Church, our nations, and the whole world to Her maternal care.
Our Lady of the Rosary, pray for us. 
If you don't change, you will hasten the arrival of the Third World War
“She told me that the Lord does not like prayers we make in a rush or mechanically. Because of that she recommended praying of the Rosary with the reading of biblical citations and that we put ice the Word of God. When I heard this I thought and said: “How is this?” because I did not know the Rosary was biblical. That is why I asked her and said: “Where are the biblical citations?” She told me to look for them in the Bible and continued saying: “Love each other. Comply with your obligations. Make peace. Don't ask Our Lord for peace because if you do not make it there will be no peace” Afterwards, she told me: “Renew the five first Saturdays. You received many graces when all of you did this.” Before the war we used to do this - we went to Confession and Communion every first Saturday of the month - but since the Lord already had freed us from the shedding of blood in Cuapa, we no longer continued this practice. Then she said: “Nicaragua has suffered much since the earthquake. She is threatened with even more suffering. She will continue to suffer if you don't change.” And after a brief pause she said: “Pray, pray, my son, the Rosary for all the world. Tell believers and non-believers that the world is threatened by grave dangers. I ask the Lord to appease His justice, but, if you don't change, you will hasten the arrival of the Third World War.” After she had said these words, I understood that I had to say this to the people and I told her: “Lady, I don't want problems; I have many in the church. Tell this to another person.” She then told me: “No, because our Lord has selected you to give the message.”
Approved Apparition of Our Lady to Bernardo Martinez, Cuapa, Nicaragua, (1980); Our Lady of Cuapa ('The Testimony of Bernardo Martinez': A translation of the Bishop’s Report from the original. Taken from Major Apparitions of Jesus and Mary: http://apparitions.org/Cuapa.vega.html)
Before leaving the door of your house, make the Sign of the cross, and say: "I renounce you satan, your works and your service, and I am in Christ". Never leave the house without these words. These will be for you a rod, a weapon an irresistible tower. Not only will people not be able to harm you, but not even the devil... St. John Chrysostom
For the first time in nearly 50 years, Italy is celebrating October 4 as a national holiday honoring St. Francis of Assisi, its patron saint. The holiday was restored by Parliament under Prime Minister Giorgia Meloni’s government and took effect in 2026.
HOW LONG, LORD? In the early hours of Saturday, October 3, an airstrike hit a residential building in the Rimal neighborhood of Gaza City. Five civilians were killed. Among them were Maysa Khader Ibrahim Abu Daoud and her daughter Mary, Greek Orthodox Christians who had just found a new shelter and were trying to start over. Pope Leo XIV wrote via WhatsApp to Father Gabriel Romanelli, pastor of the Holy Family Parish in Gaza: "Since I learned of the painful news of the death of Maysa and Mary, I pray to God for them, for their families, and for the entire community of Gaza. How long, Lord?" "It is truly a comfort that the Pope has remembered us, that he prays for us," said the Argentine missionary. During the war, 62 Christians from Gaza have died. On October 7, the feast of Our Lady of the Rosary, the parish will hold a day of Rosary prayer, with Mass and a procession to pray for an end to this war. If you wish, you can leave your prayer here for the repose of Maysa and Mary. Would you pray a Rosary for Gaza that day?
A DIVINE COINCIDENCE? Did you know that the original Divine Mercy image that our Blessed Lord commissioned St. Faustina to have painted matches up perfectly with the Holy Shroud of Turin? "By an eminent photographer’s calculations, the face on the original Divine Mercy image was discerned to be smaller in size than that on the shroud. But, when the photo of the Divine Mercy painting was enlarged so that the outer line of the hair on the head matched the same line on the shroud image, the result was remarkable. It was found that on both images there is the same distance between the pupils; the nose is of practically the same length; the form of the lips is identical; the moustache and the beard are of the same cut; the hair falls at the sides in the same way. All these points allow for a practically perfect correspondence between the two faces." -By Fr. Seraphim Michalenko, MIC
There is someone you have not forgiven. Not because you are cruel, but
because forgiving them feels like saying it was fine. Like letting
them walk away with it while you keep carrying the weight.
Fr. Chad Ripperger, an exorcist, saw something in a church that he
says should end that worry for good.
Chris Stefanick asked him if he had ever been afraid during an
exorcism. Apart from the nerves of his very first one, he said, only
once. A demon would not obey, so he prayed silently:
"SO I MENTALLY SAID TO GOD THE FATHER, YOU KNOW, PUNISH HIM IN A WAY
THAT HE'S NEVER BEEN PUNISHED BEFORE."
The possessed woman went down onto the floor. Then:
"SHE CHANGED INTO THE SHAPE OF A MAN, LOOKED LIKE A MAN, BUT IT WAS
ACTUALLY THE FULL MANIFESTATION OF WHAT THIS DEMON ACTUALLY LOOKED
LIKE."
The demon screamed. Fr. Ripperger says it was not even loud, BUT IT
LITERALLY SHOOK THE CHURCH PHYSICALLY.
And that is not what frightened him.
"WHAT SCARED ME WAS IS THAT LOOKING IN HIS FACE, I COULD SEE THE
SEVERITY OF GOD'S JUSTICE, AND THAT'S WHAT CAUSED FEAR."
Here is why he tells that story. He said people hold back forgiveness
because they think they are letting someone off the hook. His answer:
"YOU NEVER HAVE TO WORRY ABOUT, YOU KNOW, FORGIVING SOMEBODY."
No punishment we could ever hand out, he said, comes close to what he
saw in that face.
"GOD WILL TAKE CARE OF IT. DON'T WORRY ABOUT IT."
So forgiving is not pretending it was fine. Justice is real, and it is
not your job. You are only putting down something that was never yours
to carry.
Forgiving also does not mean going back. You do not have to trust
them, call them, or let them near you or your children again. It is
between you and God.
Tonight, say their name once. Fifteen seconds, out loud, even if your
voice shakes:
"Lord, I forgive [name]. I do not want to carry what they did anymore.
I hand them, and everything they owe, over to You. Your justice is
enough. Have mercy on them, and on me. Amen."
The anger may come back tomorrow. That does not mean it did not work.
Just say it again.
One word if you handed that name to God tonight: GIVEN.— Father Chad Community
"France, Italy, Spain and England will be at war,
blood will flow in the streets; Frenchman will fight with Frenchmen,
Italian with Italian; then there will be a general war which will be
appalling. For some time God will no longer remember France or Italy,
because the Gospel of Jesus Christ is no longer known. The wicked will
unleash all their malice; even in homes there will be killing and
mutual massacres…."
Part of the Secret of La Sallette
Our Lady gave to Melanie Calvat (1846)
Bibliskt budskap 2023-04-06 och tolkning av fader Tomislav Pervan: Herrens nattvardstorsdag
av Marija S. · Publicerad 2023-06-04 · Uppdaterad 2023-06-04
Dr. Sc. Fader Tomislav Pervan är författare till många böcker med teologiska reflektioner, han bor och arbetar i Medjugorje som andlig vägledare för nunnorna, och han är också dagligen i Medjugorjes bikt. Den tidigare kyrkoherden i Medjugorje och provinsialen i den hercegovinska franciskanprovinsen är den mest produktive teologiska författaren i Hercegovina, och under många år har han skrivit för Naša ognjišta, Katolički tjednik, Glasnik mira, MOVIS och många andra tidskrifter och portaler.
Genom den ivrigt lyssnade dagliga kolumnen "Dagens bibliska budskap" i programmet på Radio Mir Medjugorje, med vilken många börjar dagen, har fader Tomislav Pervan tolkat evangeliet i åratal.
IV 13, 1-15
Det var före påskfesten. Jesus visste att hans timme hade kommit från denna värld till Fadern, eftersom han älskade sina egna, de i världen, älskade han dem till slutet. Och vid middagen hade djävulen redan satt Simon Iskariot i Judas hjärta för att förråda honom. Och Jesus visste att Fadern hade gett allt i hans händer, och att han hade kommit från Gud, och att han skulle gå till Gud, och att han steg upp från måltiden, lade sina kläder åt sidan, tog en servett och bälte sig. Han hällde sedan vatten i badrummet och började tvätta lärjungarnas fötter och torka dem med en servett som han var farlig med.
Och så kom han till Simon Peter. Och han sade till honom: "Herre! Vill du tvätta mina fötter?" Jesus svarade honom: "Vad jag gör vet du inte nu, men du kommer att förstå senare." Petrus säger till honom: Du skall aldrig tvätta min fot. Jesus svarade honom: "Om jag inte tvättar dig, ska du inte ha någon del med mig." Simon Peter sade till honom: "Herre, då inte bara fötterna, utan även händerna och huvudet." Jesus säger till honom: "Den som badar behöver inget annat än att tvätta sina fötter, och han är ren. Och ni är rena, men inte alla av er!" För han visste vem som skulle förråda honom. Det är därför Han sa: "Ni är inte helt rena."
Och när han hade tvättat deras fötter och tagit sina kläder, satte han sig igen och sade till dem: Förstår ni vad jag har gjort er? Du kallar mig Mästare och Herre. Du har rätt för att jag har det! Om jag, Herre och Mästare, tvättar era fötter, måste ni också tvätta varandras fötter. Jag har gett er ett exempel, att ni också ska göra som jag har gjort mot er."
Ikväll är full av händelser, symboler, bilder. Handlingar som talar för sig själva och av sig själva, som inte behöver en bra tolk. Denna kväll, liksom i fokuspunkten, kondenseras hela Jesu liv, som var luftigt och entydigt ända till slutet. De behövde inte hans ord eller de stora tolkarnas verk: vad menade han, vad är avsikten med vissa handlingar eller mirakel? Varje rörelse och handling är genomskinlig för det Eviga, så det verkar som att varje annat mänskligt ord kan vara en överflödig tolkning som bara skulle vanställa den ursprungliga och sanna betydelsen av en händelse eller person.
Vid denna punkt bör vi överlämna oss till Jesu tal, handlingar: ätande, bröd, vin, påsklammet, tvagningen av fötterna och Jesu medföljande ord och avskedstal. Han talar allt i sitt eget ordförråd, och vårt tal kan bara följa och uppfatta betydelsen av dessa mysterier som Herren kallar oss in i och introducerar oss. Nästan mystagosiskt.
Ikväll är den bästa tolkaren av Jesu kors och död på korset. Utan detta ikväll, utan alla dessa handlingar och ord, skulle korset inte ha någon mening, det skulle lämnas utan sin inre tolkare. Den sista måltiden är en förväntan på långfredagen, en tolk i ömsesidighet. Jesu ord vid måltiden över bröd och vin tolkar offret på korset, och korsoffret har sin betydelse i Jesu tolkare, i hur Jesus förstår det.
Johannes evangelisten betonar tydligt att Jesus visste vad han gjorde. Han visste att hans stund var inne. Han visste vad som skulle följa. Han var medveten om att ögonblicket hade kommit då hela hans liv sammanfattades, samlades ihop och fick en komplett bild och en slutlig syntes. Hans verk förblir inte en ofärdig torso, utan växer till ett mästerverk utfört av Gud själv i våra mänskliga dimensioner.
Jesus älskar sina egna till slutet. I det ögonblicket verkar det som om alla hans livskrafter smälter samman till en enda fokuspunkt, som solen, och sedan speglas dessa krafter, brytna, i den nya verkligheten av uppståndelsen och det hopp som ges till hela världen. Ögonblicket då Gud tar allt i sina egna händer, den Gud från vilken Jesus kommer och till vilken han återvänder.
I sina älskade älskar Jesus alla. Hela världen. Det är ett ögonblick som eleverna inte förstår. Allt blir mer mystiskt för dem, så de förstår varken Mästaren eller vad han siktar på med alla dessa handlingar och gester.
Jesus levde och längtade efter det som skulle komma. Han längtar efter denna fest, att ge den mest dyrbara gåvan till sina egna: SIG SJÄLV. I en brödbit sippar de vin. Det blir så litet, tillgängligt, obetydligt. Han avsade sig själv till slutet. Den sista måltiden är just en sammanfattning av mysteriet kring Kristi avsägelse, ödmjukhet, förintelse, självförnedring av sin egen person, gudomlig kenosis i världen. Och fortsättningen av inkarnationens mysterium. Han blev människa i Jungfru Maria, och här förvandlas han till bröd, till mat för människan.
I slutet av dagen gav han upp på sig själv. Han tvättar sina egna fötter. Vi kommer aldrig att kunna förstå den yttersta räckvidden av denna handling, helt främmande för vår kultur. Det hördes aldrig om en lärare eller mästare som tvättade fötterna på lärjungar eller slavar vid den tiden. Det är precis vad Jesus gör. Han utför en slavtjänst, han håller på att bli en mask, laglös. Tanken att Mästaren kunde tvätta deras fötter förvånar, förvånar apostlarna, och därför är Petrus reaktion helt förståelig. Jesus låter sig inte bli förvirrad, men genom sin handling vill han säga: Detta är just evangeliets hjältemod: att följa varandras fötter, inte att hjärntvätta deras huvuden eller deras öron. Gud går ödmjukhetens väg i världen.
Evangeliet går och vandrar ödmjukhetens väg i världen. Jesus bugar sig inför åsksönerna, Matteus tullindrivaren och Judas själv. Detta är den kristna Guds väg: förödmjukelsens och böjandets väg inför människan. Jesu väg var sådan. Han böjde sig ner framför alla, som en mor böjer sig över ett barn i en vagga. Oavsett hur mycket barnet förödmjukar sin egen mor, böjer hon sig alltid ner och bugar sig inför honom. Vår Gud gör detsamma med oss i Jesus Kristus. Han böjer sig över oss, uppvaktar oss, ber oss visa nåd så att han åtminstone kan göra oss några tjänster...
Kan vi uppskatta denna gåva? Fullständig förödmjukelse? I en brödbit och en klunk vin? En gåva där han är sig själv. Gåvan och givaren är ett. Allt som krävs av oss är en viss ödmjukhet, öppenhet och enkelhet i att ta emot denna gåva. Varje gåva innehåller hemligheten hos den som ger den. Gåtan kan lösas, men hemligheten förblir en hemlighet, man kan bara fördjupa sig i den och vi kan bara böja oss för den.
Guds väg blir mänsklig. Jag gav dig ett exempel. Jag är din förebild. Jag är början och nybörjaren, skaparen av ditt liv. Början på din början. Jesus ger oss möjligheten att vara kristna.
Ordet och termen "kristen" kommer från Kristus, och Kristus är den "Smorde" – Messias. Vi är alla smörjda med olja. I dopets sakrament, i konfirmationen. Präster smörjs till ordination, de sjuka till sjukans smörjelse. Idag är det helgad och välsignad helig olja. Helig olja används i de fyra sakramenten. Vi är smorda som Kristus är den smorde Messias. Vi är genomsyrade av den Helige Ande. Vi ber till Herren att vi aldrig ska förlora denna smörjelse av den Helige Ande.
Det är därför denna kväll verkligen är en kväll av lovprisning, tacksägelse, gåvor till gåvan och den himmelske Givaren. För denna kväll vid den sista måltiden tog lärjungarna emot det som eukaristin för alltid kommer att vara i framtiden: Kristi kropp. Därför, må Herren ge oss som mat det vi kan leva på och som ska binda oss som bröder och systrar i all evighet.
En natt av bedrövliga besvikelser
Talar vi i mänskligt ordförråd och logik, denna kväll då Herren träder in är kvällen då Jesus slutligen förkastas som Messias, som Guds budbärare. De långa skuggorna av misslyckandet med hans eget verk hänger över Jesu verk. Han arbetade inte i tre hela år, och överallt mötte han stora avvisanden och missförstånd. Kanske de mest lovande var de lyckliga början i den så kallade 'Galileens vår', när han blev accepterad, när han beundrades, när han helade alla som behövde bot, men även den perioden hade nyligen överskuggats av konspirationer, trick, fällor, anklagelser.
Motståndet växte i alla riktningar varje dag. Särskilt sedan intåget i Jerusalem och de hårda konfrontationerna med furstendömena i och runt templet. En sak är klar för honom: Hans Jerusalem kommer inte att acceptera honom som återställare, som profet, tvärtom kommer han att anklagas som förförare, bedragare, magiker, någon som ägnar sig åt magiska metoder. Herodes kommer också att be honom med sin camarilla om en 'hokuspokus' för sin egen nöjes skull. Förmodligen undrade Jesus också och letade efter orsakerna till sådant beteende.
När vi idag 'destillerar' Jesu ord och handlingar genom modern vetenskaps filter och i ljuset av Gamla testamentets uppenbarelse, ser vi att Jesus helt enkelt inte kunde och inte borde ha talat eller agerat annorlunda. Hela hans liv var endast Guds nuvarande alfabet och grammatiken bland människor, som alla borde lära sig. Från urminnes tider, från skapelsen och löftet om Messias. Varje ord från hans mun är bara en bekräftelse på en stor sanning i livet: Alla texter talar för honom och till hans fördel. Hela Gamla testamentet. Självklart, om det läses genom Jesu ögon och med hans hjärta. Inte bara i dessa mellanmänskliga perioder, utan också på global nivå när Jesus talar om krig, mord, härskare, när han talar om att styra, dominera, tjäna, liv, död, osv. Han ville bara en sak: att inkarnera i sin person den Gud vi kallar Fader, och att utmana människor att vända sig till Gud som barn till sin Fader.
Därför fanns det ingen återvändo för Jesus. Han kunde inte och borde inte ha dragit sig tillbaka. Annars hade han varit det och blivit opålitlig. Kanske rådde hans studenter honom ibland under sina offentliga aktiviteter att vara mer försiktig, att det inte är lämpligt att ständigt hamna i konflikter, att utpressa rättvisa från gläntan, att ibland borde ljuset läggas under behållaren, att vissa saker måste sägas i viskningar och inte ropas från taken, att det ibland är lämpligt att "dra i handen".
Jesus har dock en annan attityd och sammansättning. Varför frukta att blockera? Endast de inkompetenta och de som känner sig hotade är rädda. Om sanningen är på vår sida, då är den oförstörbar, den förblir trots alla invändningar. Människor styr över andra bara av rädsla. Det är bara nödvändigt att respektera Gud, och inte pengar, eller andra bekymmer som drabbar oss, eller den påstådda trygghet som vi svänger eller litar på.
Och vad följde därefter? Den som inte visste hur man hatade, blev ett offer för hatet. Den som inte har avvisat någon blir en utstött. Han har aldrig förbannat någon, han blir en förbannad på korset. Den som står i livets tjänst måste dö. Han som inte har brutit det spruckna vassen, inte heller trampat på de stenar som fortfarande glöder, men som är nedtrampad och bruten. Den som inte har avvisat någon blir själv en utstött i en skamlig process. Han som lärde andra att lita darrar och svettas blod av rädsla i Getsemane. Han, som hade medkänsla och hjärta med alla, lämnades åt den känslokalla mobben och utan någon mänsklig tröst. Det enda förtroende han har kvar är Fadern.
Inte konstigt! Vid ett tillfälle i Johannesevangeliet (Joh 2:23 ff.) reciterar författaren, i form av en följd, en kortfattad slutsats, något mycket betydelsefullt för Jesus: "Han visste väl vad som fanns i människans hjärta"! Det är en fruktansvärd tanke: Att veta och förstå vad som finns i en mans hjärta, och inte kunna förändra något. Från skådespelaren själv, att veta mycket bättre vad som pågår i varje persons djup, vilka processer, vad han tänker, och inte kunna göra något åt det.
Det var fruktansvärt för Jesus att se hur kärlek var maktlös, hur godhet hånades, hur våld och svek, viljan till makt, var universella och allestädes närvarande. Det är en förödande upplevelse för Jesus att inte ens hans egna lärjungar, som han litade på och som han uppfostrade, inte förstår någonting. Inte ett enda ord, inte en enda tanke.
Allt du behöver göra är att titta in i deras ögon och se hur allt han byggt upp i dem i åratal kollapsar som ett korthus. Petar är regelbundet självmedveten, djärv och känner faktiskt inte sig själv alls, han är den mest sårbara av alla. Judas och de andra. Johannes som den älskade, en symbol för kärlekens maktlöshet i hatets hav under korset. De andra sover och springer sedan iväg.
Shalom Ben Chorin, den store judiska tänkaren under denna tid, uttryckte det en gång så här: Om Jesus gjorde ett misstag när han talade om Guds rike, måste det vara för att han trodde att människor förstod honom. En stark illusion om kärlek. "Kom ihåg Getsemane, herr pastor. Alla elever somnade. De förstod ingenting... Och Han blev lämnad ensam. Det måste ha varit en fruktansvärd smärta. Att se att ingen förstod någonting... Men det var inte det värsta heller. När Kristus spikades på korset och hängde där, ropade han mitt i sina lidanden: 'Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?' … Allvarlig tvivel föll över Kristus under minuterna före hans död. Det måste ha varit det mest fruktansvärda av alla hans lidanden. Jag menar Guds tystnad. Eller hur, herr pastor?"
Detta är vad sakristanen säger i Bergmans film "Ljus i vintern". Under de långa vinternätterna uthärdar denna sakristan outhärdlig smärta och, för att lindra sin plåga, läser han Jesu lidande. Han kommunicerar sina tankar till kyrkoherden: Kristi ångest och allt hans lidande är ingenting jämfört med rädsla.
Mycket mer smärtsamt än allt fysiskt lidande är den bittra upplevelsen av att bli missförstådd, utesluten, övergiven. Och när en person känner sig övergiven och avvisad, inte bara av människor utan också av Gud, och när han konfronteras med Guds tystnad just i det ögonblick då människan behöver någon och som han kan räkna med, det vill säga när varje fotfäste och grepp saknas, då faller han i absolut skräck (absolut i bokstavlig mening, som ab-solutus, dvs. separerad, avskuren, avriven).
Hjärtat brister, kroppen styckas och slits i alla lemmar. Korsfästelsen och alla de plågor som är förknippade med den är bara en yttre iscensättning av den inre korsfästelsen, det genomborrade hjärtat, den absoluta rädslan, skiktningen av ens egen varelse. En människa är som en människa. "Och ni själva har blivit min förnekelse: ni har sett fasor och varit rädda", säger Job till sina vänner i sin avvisning (Job 6:21).
Vad kan vi lära oss av denna lärdom från Herren natten mellan Getsemane och Golgata? Det finns en oförstörbarhet i hopp och förtroende. Det är lätt att tala om frihet, men det är svårt att leva den. Detsamma gäller sanningen. Det är lika lätt att prata om Gud, men det är livshotande att komma nära Honom. Att överlämna sig till sin smältugn, där han i värmen av sin eld och prövning skiljer det rena från det orena, det värdefulla från det värdelösa. Alla profeter vittnar om detta, alla som närmade sig den brinnande busken. "Fader, ske din vilja", eller på korset: "Fader, i dina händer överlämnar jag min ande", orden i Psalm 31.
Människor kan göra vad de vill med oss, det finns en oförstörbar kärna i var och en av oss som lever i all evighet. Jesus är ett levande exempel. Guds och människans press, som en druva eller en oliv, har gått bort. Krossad och krossad, utnyttjad, misshandlad, trakasserad, spottad på, hånad och piskad, korsfäst. Människor är redo och kapabla till allt och inget. Ändå, trots allt, ger Herren oss möjligheten till sant liv.
Källa: radio-medjugorje.com
Molitva bl. Miroslava Bulešića za dar trpljenja i poniznosti
by Marija S. · Published 28/09/2025 · Updated 28/09/2025
”Daj mi ljubavi do križa i trpljenja, do poniznosti. Tako ću ugoditi Bogu.”
Foto: miroslavbulesic.com
Molitvu za dar trpljenja i poniznosti blaženi Miroslav zapisao je u svom Duhovnom dnevniku 11. 2. 1943., svega dva mijeseca prije svećeničkog ređenja.
Prikazanje Majke Božje u Lurdu. Posvetio sam cijeli dan Majci svojoj.
Prikazao i posvetio sam joj se ponovno. Stavio sam u Njezine sv. ruke svoju pripravu na ređenje i prvu Misu.
Do dva mjeseca točno postat ću svećenik. Majko, pomozi mi! U Tvojim sam rukama.
Daj mi ljubavi do križa i trpljenja, do poniznosti. Tako ću ugoditi Bogu.
Duh trpljenja i poniznosti neka me uvijek prati, sada i uvijek na mojem svećeničkom životu.
Ja sam još daleko od toga. Još mi je drago uživati (najviše tjelesno!), još sam ponosit sâm sa sobom i ohol.
Pomozi mi, Majko. Zavladaj sasvim u mojem srcu. – Daj nam mir.
Moli se Bogu da skrati za nas ove dane, ako je Njegova sv. volja! Majko, Tvoj sam.
Amen.
Preuzeto s: Laudato.hr
A nine-year-old girl begged a priest for one last thing before she died. He promised to bring it the next morning. But something happened that night that makes her story even more heartbreaking...
Her name was Jacinta Marto. She was a normal little girl who loved dancing, laughing, and playing with her brother. But in 1917, something happened that changed her completely. Jacinta, her brother Francisco, and their cousin Lúcia said they saw the Virgin Mary in Fátima, Portugal. And one day, Our Lady showed them something terrifying. Hell. Jacinta was horrified by what she saw. She couldn't bear the thought of people losing their souls forever. She wanted to help save them, but what could a little girl possibly do? So she began making sacrifices for sinners. She gave her food to poor children, even when she was hungry. She went without water on hot days. She even wore a rough cord around her waist that caused her pain. Sometimes she cried. But she kept offering her sacrifices to God because she believed they could help bring souls back to Him. Then things got frightening. In August 1917, authorities arrested the three children and demanded they reveal a secret Our Lady had entrusted to them. They even threatened to boil them alive in oil. Jacinta was terrified. She cried, but she refused to reveal the secret. And sadly, her suffering was only beginning. In 1918, Jacinta and Francisco became seriously ill with the flu. Francisco died the following year. Jacinta grew worse, developing a painful infection around her lungs. Doctors eventually sent her to a hospital in Lisbon, far from her family. She underwent surgery, but the pain was terrible. She missed her family. She was frightened and alone. Yet she continued offering her suffering to Jesus for sinners. Then came February 20, 1920. Jacinta knew she was getting worse. She asked a priest to hear her confession and bring her Holy Communion. He heard her confession, but because she seemed stable, he planned to bring Communion the next morning. But he never got the chance. That night, Jacinta died alone in the hospital, without receiving the Holy Communion she had been longing for. She was only nine years old. And that's what makes her story so heartbreaking. She spent her final years offering everything she could to Jesus, yet she died without receiving Him in the Eucharist one last time. But her love for Him never changed. In 2017, Pope Francis declared Jacinta and her brother Francisco saints. And her story leaves us with something worth remembering. Jacinta wasn't brave because she never felt afraid. She cried, she suffered, and she missed her family. But even when it hurt, she kept choosing God. She understood that suffering offered to Jesus with love doesn't have to be wasted. And maybe that's the lesson we need most when life becomes painful. Do you think real courage means having no fear, or staying faithful to God even when you're terrified?
Kommentarer
Skicka en kommentar