Den 4 augusti är festen för Sankt Johannes Vianney – "prästernas präst!" Låt oss alla be för våra präster... Jag har en stark koppling till St. John Vianney. Han är faktiskt en av mina trupper, men jag har lärt mig något om honom som jag aldrig visste förut. John Vianney upplevde övergivenhet och avvisande, något jag vet mycket väl från min abort.
I en artikel från Homiletic & Pastoral Review om St John Vianney fick jag veta att Vianney, som hade blivit antagen till det mindre seminariet i ärkestiftet Lyon, blev inkallad till Napoleons armé på grund av ett administrativt misstag. Någon glömde att skriva hans namn på listan över seminarister som var undantagna från värnplikten. John Vianney listades bland desertörerna. Han levde som brottsling med antagen identitet
När han beviljades amnesti på grund av sin brors värvning i armén i hans ställe, återvände Vianney hem. Han förväntade sig ett varmt välkomnande från sin familj. Vid ankomsten informerade hans far, Matthew, honom om att hans yngre bror, Francis, hade blivit inkallad för att ta hans plats i armén och hade dött på Spaniens slagfält. Han berättade också för John att hans mor, som trodde att båda hennes söner hade dött i krig, själv dog av ett brustet hjärta. Matthew Vianney skyllde John för sin fru och son Francis död och slog igen dörren i Johns ansikte. John blev aldrig välkommen tillbaka till sin fars hus. Han bad upprepade gånger sin far om förlåtelse. Det finns inga bevis för att förlåtelsen någonsin beviljades.
Hur kan en man leva med en sådan anklagelse, med sådan avvisande och med vägran att förlåta?
John Vianney var tvungen att fatta ett beslut av yttersta vikt. Han kunde maximera gudomlig rättvisa och minimera gudomlig barmhärtighet i sin relation till Gud. Han kunde ge efter för den hämndlystna bilden av Guds samvetskraft och självförakt. Han kan ha spelat ut det avvisande han upplevde hemma genom olika synder.
Å andra sidan hade Vianney, som vi alla, möjligheten att finna frälsning i den korsfäste Kristus. Vianney trodde att Jesus på korset såg honom, kände honom och älskade honom med alla hans mänskliga svagheter och synder. Han var säker på att Jesus kände det han kände när hans far avvisade honom. Han visste också att Jesus kärleksfullt led för de personliga synder som kan ha följt av den avvisandet.
Den Helige Ande fick Vianney att öppna såret i sitt hjärta för Kristi kärlek. I denna upplevelse skapade Guds Ande en prästs hjärta i John Vianney sårade hjärta.
Han gör samma sak för oss.
Kanske beskriver dessa ord av Sankt Johannes av Korset bäst Vianney förvandling. Han skriver i sin Living Flame of Love:
"När ett kärlekssår [av Kristus] rör vid en själ som redan har blivit sårad av sina egna synder och elände, blir den själen sårad av kärlek. Samtidigt blir alla dessa sår i själen som kom från andra orsaker plötsligt kärlekens sår. 3
Johannes av Korset säger inte att alla sår är läkta. Han säger snarare att sår som orsakats i en person av hans eller hennes synder eller av andras synder kan förvandlas av Kristi kärlek till källor till kärlek.
Såret som hans jordnära far som vägrade förlåta honom tillfogade Vianney blev källan till en inre impuls att visa barmhärtighet mot alla, särskilt de som var längst bort från Gud. Han sa ofta att han kände en flod av barmhärtighet rinna genom sig. Faderlös blev han far till alla som korsade hans väg. Vad som än hände i hans bikt, blev de som kom överväldigade av en fars barmhärtiga kärlek.
Jag förstår. Övergivenhet = den yttersta smärtan och lidandet = att ge upp= inför den yttersta kärleken.
Denna plats av outhärdlig smärta blir en plats med Jesus och Maria. Finns smärtan kvar? Ja, men det är de också och jag känner att det finns en vilja att lida denna fruktade plats – det håller till och med på att bli en plats av längtan eftersom det är platsen där jag är förenad med dem mest intimt och förälskad.
Den 5 augusti 2026, onsdag onsdag i 18 veckan 'under året' Invigningen av basilikan Santa Maria Maggiore Läsningar: Jer 31:1-7, Ps 31, Matt 15:21-28 Länkar: * Breviar (norsk) - Tidebønnene * Breviary (english) - The Divine Office * Brewiarz (polski) - Liturgia Godzin * Brevijar (hrvatski) - Božanski časoslov * Brevier (deutsch) - Stundengebet * Breviaire (français) - Liturgie des Heures * Breviárium (magyarul) - Az Imaórák Liturgiája Invigningen av basilikan Santa Maria Maggiore . Läsningar: 4 Mos 12:1–13; Ps 51:3–6, 12–13; Matt 14:22–36. Kära bröder och systrar Vi firar idag ingivningen av basilikan Santa Maria Maggiore i Rom, den äldsta kyrkan invigd till den saliga jungfrun Maria i västerlandet. Kyrkan började byggas under påven Celestinus I:s pontifikat år 432, ett år efter konciliet i Efesos som proklamerade läran om Jungfru Maria som Guds moder. Kyrkan fullbordades år 440 under påven Sixtus III:s pontifikat, och har sedan dess byggts ut i flera omgångar, men behåller fortfarande sin ursprungliga struktur. Kyrkans främsta relik är krubban från stallet i Betlehem som det nyfödda Jesusbarnet lades i, och som är framställd för de troendes vördnad i confession under högaltaret. Kyrkan är också berömd för sin Jungfru Maria-ikon med namnet Salus Populi Romani, “det romerska folkets frälsning”. Denna ikon kom till Rom år 590 och är enligt traditionen målad av evangelisten Lukas på trä från ett bord i den heliga familjens hus i Nasaret. Ikonen fick sitt namn efter ett mirakel där staden Rom räddades undan en farsot tack vare att de troende bett om Jungfru Marias förbön inför den. Påven Franciskus besökte Santa Maria Maggiore dagen efter att han valdes till påve för att be om Jungfru Marias förbön och vörda henne genom att lägga en bukett med blommor framför denna ikon, och det gjorde han också inför och efter samtliga utlandsresor under hela sitt pontifikat. På hans egen önskan blev han som bekant till sist också begravd i Santa Maria Maggiore, strax intill kapellet med ikonen Salus Populi Romani. Santa Maria Maggiore är även känd under titeln Sancta Maria ad Nives, “Heliga Maria av snön”. Denna titel bygger på en sentida legend enligt vilken ett ogift romerskt par runt år 352 hade bestämt sig för att donera alla sina ägodelar till Jungfru Maria. Paret bad den saliga jungfrun att visa vad de konkret skulle göra med sina ägodelar för att hedra henne. Den 5 augusti, mitt i sommaren, lär snö ha fallit på kullen Esquilinen i Rom, och enligt legenden bestämde sig paret därefter för att låta bygga en basilika till Jungfru Marias ära på den platsen. Detta mirakel finns dock inte omnämnt i några källor förrän flera århundraden senare, inte ens i påven Sixtus III:s dedikationsinskription till basilikan år 440, och legenden tycks därmed sakna historisk grund. Men varje år idag på Santa Maria Maggiores invigningsdag så gör man ändå en anspelning på detta påstådda mirakel genom att släppa ner rosenblad från basilikans kupol under kvällsbönen vesper. Jag är själv nyss hemkommen från Rom och ungdomsjubiléet som ägde rum förra veckan, med över en miljon ungdomar från hela världen varav ca 160 från Stockholms katolska stift. Santa Maria Maggiore var den första av de fyra påvliga basilikorna som vi besökte och gick genom den heliga porten till. I denna basilika kan man nu alltså även besöka påven Franciskus grav, be för hans själ och tacka för allt det goda som han gjorde för Kyrkan under sina tolv år som påve, inte minst det exempel han gav genom sin djupa och folkliga kärlek och andakt till den saliga jungfrun Maria. Låt oss be om hennes förbön för vår nuvarande påve Leo XIV, för oss själva och för hela Kyrkan, att vi alla får läkedom och hälsa till kropp och själ, tröst i jordisk nöd och hopp om den himmelska glädjen. Amen. Jungfru Marias upptagning till himmelen Publicerat på 15 augusti, 2023 av F. Gustav Ahlman Högmässa i S:t Ansgars kyrka, Södertälje. Läsningar: Upp 11:19a; 12:1–6a, 10ab; Ps 45:10–12, 16; 1 Kor 15:20–27a; Luk 1:39–56. Kära bröder och systrar Jungfru Marias upptagning till himmelen är både den äldsta och viktigaste av alla Mariahögtider. Redan på 400-talet firades i det Heliga Landet en fest till minne av Jungfru Marias insomnande och förhärligande den 15 augusti, vilket troligtvis var invigningsdagen för en viss kyrka som låg mellan Jerusalem och Betlehem. Men hur kan vi vara säkra på att Jungfru Maria verkligen har tagits upp i himmelen med kropp och själ, då Bibeln inte uttryckligen säger någonting om detta? Vad har denna lära för teologisk betydelse? Och vad betyder det rent konkret för oss idag att Jungfru Maria blivit upptagen till himmelen? För oss som katoliker så är den främsta garantin för att vi kan lita på att Jungfru Maria verkligen blivit upptagen i himmelen det faktum att påven Pius XII högtidligt proklamerade detta som en dogm i den apostoliska konstitutionen Munificentissimus Deus år 1950: ”Den obefläckade Jungfrun hade bevarats fri från varje arvsyndens fläck, och till slut, när hon hade fullbordat sitt jordeliv, blev hon med kropp och själ upptagen i den himmelska härligheten. Hon upphöjdes av Herren till drottning över allting, så att hon skulle göras än mer lik sin Son, herrarnas Herre, segraren över synd och död.” Men påven hade givetvis inte tagit detta ur tomma luften. Dessförinnan hade han rådfrågat alla biskopar i hela världen huruvida han skulle proklamera denna dogm. 98,2% av dem var entydigt positiva till att proklamera dogmen, och inte en enda ifrågasatte att själva läran skulle vara sann. Denna lära hade nämligen undervisats av kyrkofäder som den helige Johannes av Damaskus redan på 600-talet. Denne berättar att under konciliet i Kalcedon år 451 så bad den östromerske kejsaren Marcianus och kejsarinnan Pulcheria om att få Jungfru Marias kropp. S:t Juvenalis, biskopen av Jerusalem, förklarade då att Maria hade dött och begravts i Jerusalem i närvaro av apostlarna. När aposteln Thomas hade bett om att man skulle öppna graven några dagar senare, så visade det sig dock att den var tom. Därav drog apostlarna slutsatsen att Jungfru Marias kropp hade tagits upp till himmelen. Även om Bibeln inte uttryckligen säger någonting om detta, så innehåller den flera indirekta referenser till Jungfru Marias upptagning i himmelen. En av Jungfru Marias titlar som ingår i den Lauretanska litanian är ”Förbundets ark”. Det allra heligaste föremålet i det Gamla förbundet var förbundsarken, som innehöll stentavlorna med budorden som Gud hade skrivit på med sitt eget finger, och den förvarades längst in i templet i Jerusalem, i det som kallades för det allra heligaste. Arken och det allra heligaste var så heligt att bara översteprästen fick gå in dit en gång om året. Om den ark som innehöll tavlorna med budorden var så helig, hur mycket heligare måste då inte den ”ark” vara som bar Gud själv i mänsklig gestalt, nämligen Jungfru Maria? Det är mot denna bakgrund som vi får lyssna till den första läsningen ur Uppenbarelseboken i dagens mässa: ”Guds tempel i himlen öppnades, och förbundsarken blev synlig i hans tempel.” (Upp 11:19a). Och Uppenbarelseboken tycks närmast identifiera denna förbundsark med det som skildras omedelbart efter: ”Och ett stort tecken syntes på himlen, en kvinna klädd i solen och med månen under sina fötter och en krans av tolv stjärnor på sitt huvud” (Upp 12:1). Denna kvinna kan tolkas som en symbol för hela Kyrkan, men syftar ännu troligare på Jungfru Maria själv såsom en personifikation av Kyrkan, hon som ”födde sitt barn, en son som skall valla alla folk med en stav av järn” och som ”rycktes upp till Gud och hans tron” (Upp 12:5), alltså Jesus Kristus. Och i slutet av kapitlet beskrivs denna kvinna dessutom som moder för ”dem som håller Guds bud och har Jesu vittnesbörd” (Upp 12:17), dvs. för alla Kyrkans medlemmar. Teologiskt sett är Jungfru Marias upptagning i himmelen en logisk konsekvens av att hon är ”den allra främsta och helt unika medlemmen i Kyrkan”, som det sägs om henne i Andra Vatikankonciliets dogmatiska konstitution om Kyrkan Lumen Gentium (n. 53). I kollektbönen för Kristi himmelsfärds dag, som citerar påven Leo den Store, sägs att ”Kristi himmelsfärd är början på vår upphöjelse, och hela Kyrkans kropp är kallad till den härlighet dit hennes huvud och Herre har gått före.” Och i dagens andra läsning ur första Korinthierbrevet hörde vi aposteln Paulus säga att ”Liksom alla dör genom Adam, så skall också alla få nytt liv genom Kristus. Men i tur och ordning: först Kristus och därefter, vid hans ankomst, de som tillhör honom.” (1 Kor 15:22-23). För att respektera denna turordning är det alltså logiskt att Jungfru Maria, Kyrkans främsta medlem, i Jesu efterföljd och som förebild för Kyrkans övriga medlemmar, blev den första skapade varelsen att tas upp till himmelen med både kropp och själ. Även de andra helgonen som dött i vänskap med Gud alltsedan Jesu död och uppståndelse deltar också likt Jungfru Maria i det saliga skådandet av Guds härlighet, och bistår oss med sin förbön. Däremot väntar de andra helgonen fortfarande på att deras förhärligade kroppar ska förenas med deras själar vid kroppens uppståndelse på den yttersta dagen. Jungfru Marias särskilda privilegium innebär att hennes kropp liksom hennes själ redan är fullständigt förhärligad, och därmed ger oss en föraning om vad som väntar alla Kyrkans medlemmar. Detta gör även att hon har kunnat uppenbara sig kroppsligen under flera tillfällen i historien, som i Lourdes år 1858 för att bl.a. bekräfta läran om den obefläckade avlelsen, och i Fatima år 1917 för att uppmana oss att be rosenkransen och göra bot som gottgörelse för all världens synd. Men vad innebär det då rent konkret för oss att fira Jungfru Marias upptagning i himmelen idag? För det första så bidrar det till att öka vår tro på att Jungfru Maria verkligen är i himmelen och att hon därifrån ”genom sin mångfaldiga förbön utverkar för oss den eviga frälsningens gåvor.” (Lumen Gentium, n. 62). För det andra så bidrar det till att öka vårt hopp om att också vi en dag ska få ta del av himmelrikets härlighet. Den kroppsliga döden innebär inte slutet, himmelriket finns verkligen och vi är alla kallade att följa Jesus och Maria dit, såväl med vår kropp som med vår själ. Och för det tredje så bidrar detta firande även till att öka vår kärlek, både till Gud som har skapat oss och kallat oss att dela hans härlighet, och till Jungfru Maria, som med sin lydnad och ödmjukhet visar oss vägen till himmelen och med sin moderliga förbön förmedlar all den nåd vi behöver för att en dag där få återse henne och hennes gudomlige Son, Jesus Kristus, vår Herre. Amen. August 2026 First Saturday Meditation Monthly First Saturdays of Reparation August 1st 2026 - Month dedicated to the Queenship of Mary 4th Luminous Mystery -The Transfiguration Mt. 17v1-8 (The 15 minute Meditation is integral to the full practice of the First Saturdays! It cannot be left out!) The Transfiguration And after six days Jesus took with him Peter and James and John his brother, and led them up a hight mountain apart. And he was transfigured before them, and his face shone like the sun, and his garments became white as light. And behold, there appeared to them Moses and Elijah, talking with him. And Peter said to Jesus, “Lord, it is well that we are here; if you wish, I will make three booths here, one for you and one for Moses and Elijah.” He was still speaking, when behold, a bright cloud overshadowed them, and a voice from the cloud said, “This is my beloved Son, with whom I am well pleased; listen to him.” When the disciples heard this, they fell on their faces, and were filled with awe. But Jesus came and touched them, saying, “Rise, and have no fear.” And when they lifted up their eyes, they saw no one but Jesus only. Some thoughts from a spiritual father of the Oratory of St. Philip Neri The Transfiguration is the moment when Our Lord discloses His divine glory on Mount Tabor. On that mountain, He confirms St. Peter's confession that He is the Christ, and that the Christ must suffer and die in order to “enter into His glory.” The cloud overshadows the disciples and the voice of the Father declares, “This is my beloved Son; listen to him.” For the disciples, this was both confirmation and preparation, - a glimpse of heavenly glory to sustain them through the darkness of the Crucifixion. Our Lady is given the same mission to reveal her Son, just as in this mystery. By faith, she already contemplated this glory in her heart, having carried it in her womb and pondered it all her life. She is the first tabernacle of that Light, and she models for us the obedience of “listening to Him.” This is why the Transfiguration was included by St John Paul II as the fourth Mystery of Light in the Rosary. The Luminous Mysteries trace how Christ reveals who He is, from the Baptism to Cana, the proclamation of the Kingdom, Tabor, and finally the Eucharist. The consolation of the spiritual life is that we truly have a spiritual Mother in Heaven. Our Lady loves us and cares for us in ways we will never understand until we get to be with her in Heaven. We can be sure that she is full of loving concern for us. In the Litany to Our Lady of Perpetual Help, the response is, "Come to our aid, O Loving Mother." The Transfiguration, therefore, reminds us that we cannot stay on the mountain. We receive the light so that, transformed and strengthened by sure hope, we can carry it down into the trials of daily life and even to the Cross, trusting, as Mary did, that the glory we have seen by faith will one day be fully revealed. Some reflective questions from a Sister of Mary Morning Star The Luminous Mysteries have been given to us in recent years. To fight the culture of darkness around us and sometimes within us. Are we praying, pondering, clinging enough to these mysteries? Are they helping us to fight the good fight in order to become children of light? Are they lifting up our hearts, our hope to keep climbing the mountain to find Christ and Him alone? Suddenly, looking around the disciples no longer saw any one with them but Jesus alone … In our spiritual life, we are blessed with “transfiguration moments”, they are good and we must welcome them with a grateful heart. Are we prepared to go down the mountain and be with “Jesus alone”? With little or without strong signs of Jesus's divinity and glory? Are we accepting to journey in faith? And accept the Cross in our life? The feast of the Transfiguration marks the beginning of a Novena to prepare for the glorious Assumption of Our Lady. Today, meditating on these Mysteries of Light, can we think of a special spiritual bouquet we want to offer to Our Lady for her feast? Daily Rosary, Holy Hours, a good Confession, daily Mass, daily Lectio Divina, Charitable Works…? Might we organise ourselves a transforming, transfiguring “home made retreat” for these 9 days? We need to keep in view the crucial importance of the practice of the First Saturdays of Reparation. Two crucial Requests as an antidote for War, for the prevention of the spread of Communism, and for Peace in the World! The message of Fatima highlights for us that Russia cannot be converted, nor can there be peace in the world, without Consecration to the Immaculate Heart of Mary, and establishment of devotion to the Immaculate Heart of Mary through the practice of the First Saturdays of Reparation. The Communion of Reparation on the First Saturdays, and the Collegial Consecration of Russia to her Immaculate Heart, led by the Holy Father in communion with all the Bishops of the world are the two crucial requests! One remains unheard, unpracticed and hardly known - the First Saturdays of Reparation! If the Requests go unheeded! Our Lady foretold what might happen if people did not convert and return to God - the tyranny of communism, that Russia would spread her evils throughout the world, that another War (World War II) could break out, that the good would be martyred, and that the Church would experience severe persecution. Russia it seemed was used as a symbol for all those who tried, and still try to eradicate God, through whatever atheistic systems and philosophies they can, to destroy the values of faith, the sanctity of marriage and family, and the sanctity of life from the moment of conception to natural death. Agendas which desecrate and undermine what it means to be truly human are at work. Our Lord himself in 1936, said to Lucia, “If they do not wish to heed my request, as like the King of France, they will repent and do it, but it will be late. Russia will have already spread her errors throughout the world, provoking wars and persecutions of the Church. The Holy Father will have much to suffer.” It is already late! Wars, persecutions of the Church, abortion and other anti life/anti life agendas and practices have been legalised in every nation. The First Saturdays are crucial and integral to the PEACE plan of Heaven. This message requesting the First Saturdays is the great Crown of the June 13th and July 13th messages given in Fatima in 1917 to Lucia, Jacinta and Francisco in which Our Lady said she would come to ask for the Consecration of Russia to her Immaculate Heart, and the Communion of Reparation on the First Saturdays. Act of Consecration to the Immaculate Heart of Mary O Mary, Virgin most powerful and Mother of Mercy, Queen of Heaven and Refuge of Sinners, we consecrate ourselves to thy Immaculate Heart. We consecrate to thee our very being and our whole life: all that we have, all that we love, all that we are. To thee we give our bodies, our hearts, and our souls; to thee we give our homes, our families and our country. We desire that all that is in us and around us may belong to thee and may share in the benefits of thy motherly blessing. And, that this act of consecration may be truly fruitful and lasting, we renew this day at thy feet the promises of our Baptism and Confirmation. We pledge ourselves to profess courageously and at all times the truths of our holy Faith, and to live as befits Catholics, who are submissive to all directions of the Pope and the bishops in communion with him. We pledge ourselves to keep the Commandments of God and His Church, in particular to keep holy the Lord's Day. We pledge ourselves to make the consoling practices of the Christian religion, and above all, Holy Communion, an important part of our lives, in so far as we shall be able to do. Finally, we promise thee, O glorious Mother of God and loving Mother of all, to devote ourselves wholeheartedly to the spreading of devotion to thy Immaculate Heart, in order to hasten and assure, through the queenly rule of thy Immaculate Heart, the coming of the kingdom of the Sacred Heart of thy adorable Son, in our own hearts and in those of all people, in our country, and in all the world, as in Heaven, so on earth. Amen. Onsdag den 5 augusti Läsning 31:1–7 När den tiden kommer, säger Herren, skall jag vara Gud för alla Israels släkter, och de skall vara mitt folk. Så säger Herren : Det folk som undkom svärdet fann nåd i öknen. Israel var på vandring för att finna ro, ur fjärran uppenbarade sig Herren för dem. Med evig kärlek älskar jag dig, därför har jag så länge visat dig godhet. Än en gång skall jag låta dig blomstra, ja, du skall blomstra igen, jungfru Israel. Än en gång skall du smyckad med bjällror träda ut i glädjedansen. Än en gång skall du plantera vingårdar på Samariens höjder, och de som planterar skall själva skörda frukten. Ja, det kommer en dag då väktarna skall ropa från Efraims berg : Kom, låt oss vandra upp till Sion, till Herren, vår Gud! Ty så säger Herren : Jubla av fröjd över Jakob, ropa ut er glädje över det främsta bland folken ! Låt lovsången ljuda : Herren har räddat sitt folk, dem som är kvar av Israel. Responsoriepsalm Jer 31:10–12ab, 13 (R. jfr 10d) R. Herren skall vakta oss, som en herde sin hjord. Hör Herrens ord, ni främmande folk, förkunna det i de fjärran länderna : Han som skingrade Israel skall samla dem, han skall vakta dem, som en herde sin hjord. R. Herren skall friköpa Jakob och rädda honom ur den starkares hand. De skall komma och jubla på Sions höjd och stråla av glädje över Herrens gåvor. R. Då skall flickorna jubla och dansa, unga och gamla vara glada. Jag skall vända deras sorg i fröjd, trösta och glädja dem efter bedrövelsen. R. Halleluja Luk 7:16 V. En stor profet har uppstått bland oss, Gud har besökt sitt folk. Evangelium Matt 15:21–28 Vid den tiden drog sig Jesus undan till området kring Tyros och Sidon. En kanaaneisk kvinna från dessa trakter mötte honom och ropade: »Herre, Davids son, förbarma dig över mig! Min dotter plågas svårt av en demon.« Han gav henne inget svar. Då gick hans lärjungar fram och bad honom: »Säg åt henne att ge sig i väg, hon går ju bakom oss och ropar.« Han svarade: »Jag har inte blivit sänd till andra än de förlorade fåren av Israels folk.« Men hon kom och föll ner för honom och sade: »Herre, hjälp mig.« Han svarade: »Det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det åt hundarna.« — »Nej, herre«, sade hon, »men hundarna äter ju smulorna som faller från deras herrars bord.« Då sade Jesus till henne: »Kvinna, din tro är stark, det skall bli som du vill.« Och från den stunden var hennes dotter frisk. pedherskoog den 5 augusti, 2026 5 augusti 2026 ”Men Naaman blev vred och for sin väg och sade: ”Jag trodde att han skulle gå ut till mig och träda fram och åkalla Herren sin Guds namn och lyfta sin hand över stället och så ta bort spetälskan. Är inte Damaskus floder Abana och Parparbättre än Israels alla vatten? Kunde jag inte lika gärna tvätta mig i dem för att bli ren?” Så vände han om och for sin väg i vrede. Men hans tjänare gick fram och talade till honom och sade: ”Min fader, om profeten hade begärt något svårt av dig, skulle du då inte ha gjort det? Hur mycket mer nu när han bara har sagt till dig: Tvätta dig, så blir du ren!” Då for han ner och doppade sig i Jordan sju gånger, så som gudsmannen hade sagt. Och hans kött blev friskt igen som en ung pojkes kött, och han blev ren.” — Andra Kungaboken — — 5:11-14 — Naaman, kungens befälhavare, var sjuk i spetälska. Han ville så klart bli frisk. Så han reser, efter ett tips, till profeten i Samaria. Det var Elisa som de tänkte på. Men hamnade hos Israels kung. Elisa fåt höra om det så ber han dom sända Naaman till honom i stället. När de möts ber Naaman Elisa om hjälp. Han ger Naaman uppdraget att doppa sig sju gånger i Jordan. Då skulle han bli frisk. Då blir Naaman arg. Vad då, doppa sig sju gånger i vatten? Vad var det för ett helande? Han hade tänkt sig att Elisa skulle vara mer ’magisk’. Att Elisa skulle ropa till sn Gud inför honom. Och göra magiska rörelse över de ställen som var sjuka med sin hand. Så Naaman vänder hemåt i ren ilska. Ville inte ens pröva det. Vad hade han att förlora? Men Naamans tjänare tar mod till sig och sker: ”Min fader, om profeten hade begärt något svårt av dig, skulle du då inte ha gjort det? Hur mycket mer nu när han bara har sagt till dig: Tvätta dig, så blir du ren!” Och Naaman tänker om. Kommer till Jordan. Doppar sig sju gånger och han blir fri från sin spetälsk. Ibland vill vi diktera villkoren för hur Gud skall svara på vår bön. Vi vill kanske styra det så det känns bäst för oss. Att vi inte skall känna oss bortgjords inför andra kanske. Det är som att vi ibland skulle tro mer på undrets och svaret om vi dikterat hur Gud skall svara. För då skulle vi veta bättre att det var Han. Jag har lärt mig att inte diktera vem Gud skall sända med det svar jag behöver. För den jag minst vill sänder Gud. Bara för att säga det tydligt att ”Jag sänder den jag vill med svaret. Den som är mest lämpad och villig sänder jag”. Jag tror att det bästa vi kan göra är att låta Gud svara på sitt sätt. På det sätt Han finner mest lämpligt. Vi behöver inte komplicera till det mer än så. Utan inväntad Hans svar. Det kommer att bli allra bäst på det sättet. 🙏 Herre, möt mig på det sätt du finner bäst. Svara på mina böner efter ditt förstånd. Ge mig mod och uthållighet att invänta ditt svar. Amen O Lord, my God, I cried out to you for help and you healed me. Lord, you brought my soul up from Sheol; you let me live, from going down to the pit. Psalm 30:3-4
Diary 995 When the soul is in the shadows of Gethsemane, all alone in the bitterness of pain, It ascends toward the heights of Jesus, and though in bitterness, it is not sad. Though tortured it repeats "Thy will be done !" It is patiently waiting the transfiguration and hears the voice of Jesus "You are mine!" O Blood and Water O Blood and Water, which gushed forth from the Heart of Jesus as a fount of Mercy for us, I trust in You” (Diary 187).
August 4th is the feast of St John Vianney- the “priests priest!” Lets all pray for our priests….I have a strong connection to St. John Vianney. He’s actually one of my squad, however, I’ve learned something about him I never knew before. John Vianney experienced abandonment and rejection, something I know very well from my abortion.
In an article from Homiletic & Pastoral Review about St John Vianney, I learned Vianney who had been accepted to the minor seminary of the Archdiocese of Lyon, was drafted into Napoleon’s army because of an administrative mistake. Someone forgot to put his name on the list of the seminarians exempt from the draft. John Vianney was listed among the deserters. he lived as a criminal with an assumed identity
When granted amnesty because of his brother’s enlistment in the army in his place, Vianney returned home. He expected a warm welcome from his family. On his arrival, his father, Matthew, informed him that his younger brother, Francis, had been drafted to take his place in the army and had died on the battlefields of Spain. He also told John that his mother, believing that both of her sons had died at war, herself died of a broken heart. Blaming John for the death of his wife and son Francis, Matthew Vianney slammed the door in John’s face. John was never welcomed back into his father’s house. He begged his father repeatedly for forgiveness. There is no evidence that the forgiveness was ever granted.
How does a man live with such an accusation, with such rejection, and with the refusal of forgiveness?
John Vianney had to make a decision of utmost importance. He could maximize Divine Justice and minimize Divine Mercy in his relationship with God. He could indulge the vengeful image of God scrupulosity and self-loathing. He might have acted out the rejection he experienced at home through a variety of different sins,.
On the other hand, Vianney had the option, as we all do, of finding salvation in the crucified Christ. Vianney believed that on the Cross Jesus saw him, knew him, and loved him with all of his human weaknesses and sins. He was certain that Jesus felt what he felt when his father rejected him. He also knew that Jesus lovingly suffered for the personal sins that may have resulted from that rejection.
The Holy Spirit prompted Vianney to open the wound in his heart to the love of Christ. In this experience, the Spirit of God created the heart of a priest in the wounded heart of John Vianney.
He does the same for us.
Perhaps these words of St. John of the Cross best describe the transformation of Vianney. He writes in his Living Flame of Love:
“When a wound of love [of Christ] touches a soul that has already been wounded by its own sins and miseries, that soul becomes wounded by love. At the same instant all of these wounds of the soul that came from other causes suddenly become wounds of love.3
John of the Cross does not say that all wounds are healed. He says, rather, that wounds caused in a person by his or her sins or by the sins of others can be transformed by Christ’s love into sources of love.
The wound inflicted on Vianney by his earthy father who refused to forgive him became the source of an inner impulse to bring mercy to all, especially those who were furthest from God. He often said that he felt a river of mercy flowing through him. Fatherless, he became the father of everyone who crossed his path. Whatever happened in his confessional, those who came were overwhelmed by the merciful love of a father.
I get it. Abandonment =the ultimate pain & suffering = to surrender=to the ultimate love.
This place of excruciating pain becomes a place with Jesus and Mary. Is the pain still there? Yes but so are they and I feel as though there is a willingness to suffer this dreaded place-it is even becoming a place of longing because it is the place, I am joined with them most intimately in love.
Kommentarer
Skicka en kommentar