UNDERSÖKNING AV SAMVETET
Vid det här laget är det bra att stanna upp i tystnad en stund för att undersöka ditt samvete. Vid gemensam och individuell bön kan botgöringshandlingen utföras i en av följande former:
Jag bekänner inför den Allsmäktige Gud och för er, bröder, att jag har syndat mycket i tanke, ord, handling och underlåtenhet: min synd, min synd, min överdrivna synd. Det är därför jag ber till den saliga jungfru Maria, till alla änglar och helgon, och till er, bröder, att be för mig till Herren vår Gud.
eller
℟ Förbarma dig över oss,
Herre℣ Ty vi har syndat mot dig.
℟ Visa oss, o Herre, din
barmhärtighet ℣ Och ge oss din frälsning.
Allsmäktige Gud har barmhärtigt sig över oss, förlåtit oss våra synder och fört oss till evigt liv.
℟ Amen.
HYMN
O Kristus, strålande ljus,
du driver bort ondska och mörker.
Från Ljusets Ljus,
välsignad vare Din glädje till de troende.
Acceptera nu vår bön:
Ta hand om oss även denna natt,
ge oss fridfull
frid Så att vi nu kan få en söt dröm.
Medan vi drömmer så här,
låt våra hjärtan vaka efter Dig,
och med din trogna högra hand
Täck dina troende.
Du skyddar våra och försvarar oss,
hindra människor från att sitta
och visa
våra vägar till himlens vackra portar.
All ära åt den Högste Fadern
och dig, o Kristus, vår Frälsare,
med Anden, vår tröst,
och nu och i all evighet. Amen.
Myra.
Herre, göm inte ditt
ansikte för mig,
ty jag lyfter min själ till dig.
PSALM 143 (142), 1-11 Bön i svåra tider
Människan är inte rättfärdigad av lagens verk,
utan av tron på Jesus Kristus (Gal 2:16).
Herre, hör min bön,
i din trofasthet böj ditt öra mot
mina rop, *
i din rättfärdighet hör mig.
Döm inte din tjänare, *
för ingen levande är rättfärdig inför dig.
Ty fienden förföljer min själ, *
de har pressat mitt liv mot jorden;
Kasta mig i mörkret för att bo som
de som dog för länge sedan.
Min själ dör redan i mig, *
mitt hjärta pirrar i bröstet.
Jag minns de gångna dagarna,
jag tänker på alla dina verk, *
jag tänker på dina händers verk.
Jag sträcker ut mina händer efter dig, *
min själ törstar efter dig som torr mark.
Hör mig snabbt, Herre,
min andning håller redan på att ta slut!
Göm inte ditt ansikte för mig, annars blir
jag som dem som går ner i graven.
Säg till mig din godhet i morgon, för
jag litar på dig.
Säg mig vägen jag ska ta, för
till dig lyfter jag min själ.
Befria mig, o Herre, från mina fiender, och
till dig har jag min räddning.
Lär mig att göra din vilja, för
du är min Gud.
Låt din goda anda leda
mig på en rak väg.
För ditt namns skull, o HERRE, ge mig liv, *
för din rättfärdighet
, ta min själ ur nöd.
Krossa mina fiender genom din godhet, *
förgör alla mina förtryckare,
ty jag är din tjänare.
Myra.
Herre, göm inte ditt
ansikte för mig,
ty jag lyfter min själ till dig.
KORTLÄSNING 1 Del 5:8-9
Var nykter! Var vaksam! Din motståndare, djävulen, går omkring som ett rytande lejon och söker någon att sluka. Stå fast i hans tro.
KORT HYMN
℞ Herre* i dina händer anförlåter jag min ande.
Herre, i dina händer överlämnar jag min ande.
℣ Du har frälst oss, o trofaste Gud:
i dina händer överlämnar jag min ande.
Ära vare Fadern, Sonen och den Helige Ande.
℞ Herre, i dina händer överlämnar jag min ande.
Myra.
Skydda oss, Herre, medan vi är vakna,
skydda oss medan vi sover,
så att vi kan vaka med Kristus och vila i frid.
SIMONS HYMN Lukas 2:29-32
Kristus, folkens ljus och Israels härlighet
ditt ord i frid.
som du har förberett inför alla människor.
och för hans folks Israels ära.
Myra.
Skydda oss, Herre, medan vi är vakna,
skydda oss medan vi sover,
så att vi kan vaka med Kristus och vila i frid.
O
Herre, lätta upp denna natt, nådigt. Se till att vi, dina barn, får somna i frid och i ditt namn med glädje stiga upp till ljuset av en ny dag. Efter Kristus.
En fridfull natt och ett lyckligt slut gavs oss av den allsmäktige Herren.
℞ Amen.
Den avslutas med antifonen till den saliga Jungfru Maria.
Härliga Frälsarens Moder,
Barmhärtige Paradisport,
som leder de troende till lycka,
ovanför havet, vackra stjärna!
O hjälp den fallna världen,
som önskar helande,
Du, som födde din
Skapare till naturens beundran.
När Gabriel
hörde hälsningen Han gav oss alla liv,
Han blev till med Jungfrun, Han förblev Jungfrun:
Ha barmhärtighet med oss syndare.
eller:
Himmelsk krona, himmelsk härlighet,
Ängladam, hej.
Du är roten, du är dörren,
från vilken guldets ljus lyser.
Du är jungfrulighetens lilja,
du är mänsklighetens juvel.
Hej, full av all vänlighet,
be för oss till din Son.
eller:
Leve drottning, barmhärtighetens moder,
liv, sötma och hopp från oss, leve.
Till er ropar vi ut de landsförvisade Evas söner.
Till dig suckar vi, sörjande och gråtande
i denna tårarnas dal.
Vänd dig då, vår advokat, dina barmhärtiga ögon mot oss
,
och efter denna förföljelse
visa oss Jesus, din livs välsignade frukt,
o skatt, o älskade, o söta Jungfru Maria!
eller:
Vi söker skydd i ditt beskydd, heliga Guds moder,
vägrar oss inte förfrågningar i våra behov,
utan befria oss alltid från alla faror,
härliga och välsignade Jungfru,
vår Fru, vår medlare,
vår förbönare!
Försona oss med din Son,
överlämna oss till din Son,
överlämna oss till din Son. Amen.
FÖRSTA LÄSNINGEN
Från profeten Jesaja
9:7—10:4
Guds vrede mot Israel
Herren har sänt bud mot Jakob,
det faller över Israel;
Och alla vet det,
Efraim och de som bor i Samarien,
de som säger med arrogans och stolthet:
"Tegelstenar har fallit,
men vi ska bygga av huggen sten;
Platanträd fälls,
men vi kommer att ersätta dem med cederträd."
Men Herren reser deras fiender mot dem
och hetsar deras fiender till handling:
Aram i öster och filistéerna i väster
slukar Israel med öppen mun.
Trots allt detta vänds inte hans vrede tillbaka
och hans hand är fortfarande utsträckt!
Folket vänder sig inte till den som slog dem,
och söker inte härskarans Herre.
Så Herren hugger av huvud och svans,
palmkvist och svans från Israel på en dag.
[Den äldre och ädle är huvudet,
profeten som lär ut lögn är svansen.]
Ledarna för detta folk vilseleder dem
och de som ska ledas uppslukas.
Av denna anledning skonar Herren inte deras unga män,
och deras föräldralösa och änkor har han ingen medlidande;
De är helt vanhelgade och syndiga,
och varje mun ger utlopp för dårskap.
Trots allt detta vänds inte hans vrede tillbaka,
hans hand är fortfarande utsträckt!
Ty ondska brinner som eld, slukar
törn och törn;
Den tänder skogens snår,
som stiger upp i rökpelare.
Vid härarnas herres vrede skälver landet,
och folket är som bränsle för eld;
Ingen skonar sin bror,
var och en äter sin nästas kött.
Även om de hugger på höger sida är de hungriga;
även om de äter till vänster är de inte mätta.
Manasse slukar Efraim och Efraim Manasse;
tillsammans vänder de sig mot Judah.
Trots allt detta vänds inte hans vrede tillbaka,
hans hand är fortfarande utsträckt!
Ve dem som stiftar orättvisa lagar
och skriver förtryckande dekret,
Berövar de behövande domen
och berövar mitt folks fattiga deras rättigheter,
gör änkor till byte
och föräldralösa till byte!
Vad ska du göra på straffets dag,
när fördärvet kommer på avstånd?
Till vem ska du fly för hjälp?
Var ska du lämna din rikedom,
så att den inte sjunker under fången
eller faller under de döda?
Trots allt detta vänds inte hans vrede tillbaka,
hans hand är fortfarande utsträckt!
RESPONSORISKA
KLAGOVARSLER 2:1
Hur Herren i sin vrede har fört mörker över dottern Sion;
— han har kastat Israels härlighet från himlen till jorden.
På sin vredes dag har han glömt Zion,
sin fotpall.
— Han har kastat Israels härlighet från himlen till jorden.
SECOND READING
Från en predikan av Sankt Augustinus, biskop
(Sermo Caillau-Sankt Yves 2, 92: PLS 2, 441-552)
Den som uthärdar till slutet ska bli frälst
. När vi lider av någon plåga bör vi betrakta det både som ett straff och som en rättelse. Våra heliga skrifter lovar oss inte fred, trygghet och vila. Tvärtom gör evangeliet ingen hemlighet av de bekymmer och frestelser som väntar oss, men säger också att den som håller ut till slutet ska bli frälst. Vad har det någonsin varit bra i detta liv sedan den första människan fick den rättmätiga domen döden och den förbannelse som Kristus, vår Herre, har befriat oss från?
Så vi får inte klaga, mina bröder, för som aposteln säger: Några av dem mumlade och förstördes av ormar. Finns det någon plåga som nu uthärdas av mänskligheten som inte våra fäder uthärdade före oss? Vilka lidanden vi har kan jämföras med vad vi vet om deras lidanden? Och ändå hör man folk klaga på denna nutid eftersom saker var så mycket bättre förr i tiden. Jag undrar vad som skulle hända om de kunde tas tillbaka till sina förfäders dagar—skulle vi inte fortfarande höra dem klaga? Du kanske tror att tidigare tider var bra, men det är bara för att du inte lever i dem.
Det förvånar mig att ni som nu har blivit befriade från förbannelsen, som har trott på Guds son, som har blivit undervisade i de heliga skrifterna—att ni kan tro att Adams dagar var goda. Och era förfäder bar Adams förbannelse, av den Adam till vilken orden riktades: Med svett i pannan skall ni äta ert bröd; ni skall odla jorden som ni togs ifrån, och den ska ge er törnen och tistlar. Det här var vad han förtjänade och vad han var tvungen att lida under; detta är det straff som Guds rättmätiga dom utdelar honom. Hur kan du då tro att tidigare tider var bättre än dina egna? Från den första Adams tid till hans ättlingar idag har människans öde varit arbete och svett, taggar och tistlar. Har vi glömt översvämningen och de katastrofala tiderna av svält och krig, vars historia har dokumenterats just för att hindra oss från att klaga till Gud på grund av vår egen tid? Tänk bara på hur de där tiderna var! Finns det någon av oss som inte ryser av att höra eller läsa om dem? Långt ifrån att rättfärdiga klagomål på vår egen tid, lär de oss hur mycket vi har att vara tacksamma för.
“Daughter, thy faith hath made thee whole; go in peace.” — Mark 5:34
There are few saints whose name is so universally recognized, yet whose life is so little understood, as St. Veronica (Feast Day 12 July). To millions of Catholics throughout the centuries, she is remembered as the compassionate woman who stepped from the crowd on the road to Calvary to wipe the blood and sweat from the face of Our Blessed Lord. In return, Christ miraculously left the image of His Holy Face upon her veil, giving the Church one of her most treasured devotions.
Ancient Christian tradition also identifies Veronica, known in Greek as Bernice, with the woman who suffered from an issue of blood for twelve years and was healed by touching the hem of Christ’s garment. While the Gospels do not record her name, this identification appears in early Christian tradition and has been cherished for centuries, especially in the East.
Whether we contemplate Veronica kneeling in faith to touch Christ’s garment or standing courageously before Him on the road to Calvary, we find the same lesson: a soul completely devoted to Jesus Christ.
Twelve Years of Darkness
St. Mark paints one of the most heartbreaking scenes in the New Testament.
A woman had endured a hemorrhage for twelve years. During that time she had consulted physician after physician. She spent every coin she possessed searching for relief.
Instead of becoming better, she became worse.
The physical suffering was immense, but the spiritual burden was equally heavy.
According to the Mosaic Law, continual bleeding rendered a person ceremonially unclean. She would have lived with constant embarrassment, isolation, and exclusion from much of ordinary religious life. Every day was a reminder of her weakness.
How many nights had she prayed?
How many disappointments had she endured?
How many times had hope been raised, only to be crushed again?
Yet she never gave up.
One Touch of Faith
When Jesus entered her town, she did not seek attention.
She did not demand a miracle.
She did not even ask Him directly.
Instead she quietly said within herself,
“If I shall touch only His garment, I shall be healed.” (Matthew 9:21)
The crowd pressed tightly around Our Lord.
Slowly she reached forward.
Her fingers touched the fringe of His cloak.
Immediately twelve years of suffering vanished.
The miracle happened in an instant.
Yet an even greater miracle followed.
Jesus stopped.
Turning around, He asked,
“Who touched My garments?”
The Apostles were confused. Everyone was pressing against Him.
But Our Lord distinguished between those who merely brushed against Him and the one who touched Him with supernatural faith.
“Daughter”
The frightened woman fell before Him and confessed everything.
Christ did not rebuke her.
He did not criticize her boldness.
He did not question her worthiness.
Instead He spoke one of the tenderest sentences in Sacred Scripture:
“Daughter, thy faith hath made thee whole; go in peace, and be healed of thy affliction.” (Mark 5:34)
Notice what healed her.
Not merely touching cloth.
Not superstition.
Not magic.
Faith.
The garment was holy because it belonged to Christ.
Her healing came because she trusted completely in the One wearing it.
Veronica’s Gratitude
According to ancient tradition preserved by St. Nicodemus of the Holy Mountain, Veronica was from Paneas (Caesarea Philippi).
Filled with gratitude, she erected a statue of Christ before her home.
At its base sprang up a remarkable medicinal herb that was said to possess healing properties, drawing many people to remember the mercy Christ had shown His faithful servant.
After Pentecost she joined the early Church and spent the remainder of her life following the Savior who had restored both her health and her dignity.
The Veil of Compassion
Centuries later another beloved tradition became attached to the name of St. Veronica.
As Our Lord carried His Cross through the streets of Jerusalem, surrounded by soldiers, mockery, and hatred, very few dared approach Him.
One woman did.
Moved entirely by compassion, Veronica stepped forward carrying a linen veil.
Ignoring the danger to herself, she gently wiped the blood, sweat, and dust from the suffering face of Jesus.
In return, Christ rewarded her charity with an extraordinary gift.
When she unfolded the cloth, the image of His Sacred Face had been miraculously impressed upon it.
This cherished relic became known as the Holy Face of Veronica or the Veil of Veronica, inspiring countless generations of Christians to meditate upon the Passion of Our Lord.
Whether every historical detail can be verified is secondary to the profound spiritual truth expressed by the tradition: those who lovingly console Christ receive His image within their own souls.
The Holy Face Devotion
The devotion to the Holy Face flourished throughout the centuries and reached a remarkable renewal in the nineteenth century through Venerable Leo Dupont of Tours, often called the Holy Man of Tours.
Inspired by the revelations received by Sister Marie of St. Peter, Dupont encouraged continual reparation for blasphemy, sacrilege, and the profanation of Sundays.
Oil burning before an image of the Holy Face became associated with numerous reported healings, and devotion spread rapidly throughout France and beyond.
Later, Blessed Maria Pierina De Micheli received the Holy Face Medal, encouraging the faithful to make acts of reparation to the Face of Christ, so often wounded by the sins of mankind.
The Holy Face devotion is not merely about contemplating an image.
It is about contemplating the suffering love of God Himself.
Every wound speaks.
Every bruise reveals His charity.
Every drop of Precious Blood proclaims the price of our redemption.
The Face We Are Called to Seek
King David prayed,
“Thy face, O Lord, will I seek.” (Psalm 26:8)
This has always been the longing of the Christian soul.
St. Veronica sought His Face first in faith.
Later tradition remembers her seeking His Face again in compassion.
In both cases she found Christ.
The saints teach us that the Holy Face is not merely something to admire.
It is something that transforms us.
As St. Paul writes,
“We all, with unveiled face, beholding the glory of the Lord, are being transformed into the same image from glory unto glory.” (2 Corinthians 3:18)
The more we contemplate Christ, the more we become like Him.
Veronica’s Lesson for Our Age
Modern society spends enormous effort trying to hide suffering.
Christ embraced it.
Modern society seeks comfort above all else.
Veronica sought Christ above all else.
Modern society turns away from wounded faces.
Veronica stepped toward the wounded Face of God.
That is authentic Christian love.
She teaches us to approach Jesus when others flee.
To trust Him when earthly help has failed.
To console Him when He is mocked.
To love Him not only in His glory, but especially in His Passion.
A Prayer to St. Veronica
O glorious St. Veronica, whose unwavering faith obtained healing from Christ and whose compassionate love has long been associated with the Holy Face of our Savior, obtain for us the grace to seek Jesus above every earthly consolation.
Teach us to persevere when suffering seems endless, to trust in Christ when all human help fails, and to contemplate His Holy Face with love, gratitude, and repentance.
May the image of Christ be impressed not merely upon a veil, but upon our hearts, so that by His grace we may become living reflections of His mercy in the world.
Pray that we may one day behold forever the glorious Face of Jesus in Heaven, where every tear shall be wiped away and every wound shall be healed.
St. Veronica, pray for us.
Discussion about this post
https://youtu.be/KhFllxKLST0?si=JPCs4SKD2dvm990p
Sankt Padre Pio | Sankt Padre Pio – skyddshelgon för ofödda barn
“Daughter, thy faith hath made thee whole; go in peace.” — Mark 5:34
There are few saints whose name is so universally recognized, yet whose life is so little understood, as St. Veronica (Feast Day 12 July). To millions of Catholics throughout the centuries, she is remembered as the compassionate woman who stepped from the crowd on the road to Calvary to wipe the blood and sweat from the face of Our Blessed Lord. In return, Christ miraculously left the image of His Holy Face upon her veil, giving the Church one of her most treasured devotions.
Ancient Christian tradition also identifies Veronica, known in Greek as Bernice, with the woman who suffered from an issue of blood for twelve years and was healed by touching the hem of Christ’s garment. While the Gospels do not record her name, this identification appears in early Christian tradition and has been cherished for centuries, especially in the East.
Whether we contemplate Veronica kneeling in faith to touch Christ’s garment or standing courageously before Him on the road to Calvary, we find the same lesson: a soul completely devoted to Jesus Christ.
Twelve Years of Darkness
St. Mark paints one of the most heartbreaking scenes in the New Testament.
A woman had endured a hemorrhage for twelve years. During that time she had consulted physician after physician. She spent every coin she possessed searching for relief.
Instead of becoming better, she became worse.
The physical suffering was immense, but the spiritual burden was equally heavy.
According to the Mosaic Law, continual bleeding rendered a person ceremonially unclean. She would have lived with constant embarrassment, isolation, and exclusion from much of ordinary religious life. Every day was a reminder of her weakness.
How many nights had she prayed?
How many disappointments had she endured?
How many times had hope been raised, only to be crushed again?
Yet she never gave up.
One Touch of Faith
When Jesus entered her town, she did not seek attention.
She did not demand a miracle.
She did not even ask Him directly.
Instead she quietly said within herself,
“If I shall touch only His garment, I shall be healed.” (Matthew 9:21)
The crowd pressed tightly around Our Lord.
Slowly she reached forward.
Her fingers touched the fringe of His cloak.
Immediately twelve years of suffering vanished.
The miracle happened in an instant.
Yet an even greater miracle followed.
Jesus stopped.
Turning around, He asked,
“Who touched My garments?”
The Apostles were confused. Everyone was pressing against Him.
But Our Lord distinguished between those who merely brushed against Him and the one who touched Him with supernatural faith.
“Daughter”
The frightened woman fell before Him and confessed everything.
Christ did not rebuke her.
He did not criticize her boldness.
He did not question her worthiness.
Instead He spoke one of the tenderest sentences in Sacred Scripture:
“Daughter, thy faith hath made thee whole; go in peace, and be healed of thy affliction.” (Mark 5:34)
Notice what healed her.
Not merely touching cloth.
Not superstition.
Not magic.
Faith.
The garment was holy because it belonged to Christ.
Her healing came because she trusted completely in the One wearing it.
Veronica’s Gratitude
According to ancient tradition preserved by St. Nicodemus of the Holy Mountain, Veronica was from Paneas (Caesarea Philippi).
Filled with gratitude, she erected a statue of Christ before her home.
At its base sprang up a remarkable medicinal herb that was said to possess healing properties, drawing many people to remember the mercy Christ had shown His faithful servant.
After Pentecost she joined the early Church and spent the remainder of her life following the Savior who had restored both her health and her dignity.
The Veil of Compassion
Centuries later another beloved tradition became attached to the name of St. Veronica.
As Our Lord carried His Cross through the streets of Jerusalem, surrounded by soldiers, mockery, and hatred, very few dared approach Him.
One woman did.
Moved entirely by compassion, Veronica stepped forward carrying a linen veil.
Ignoring the danger to herself, she gently wiped the blood, sweat, and dust from the suffering face of Jesus.
In return, Christ rewarded her charity with an extraordinary gift.
When she unfolded the cloth, the image of His Sacred Face had been miraculously impressed upon it.
This cherished relic became known as the Holy Face of Veronica or the Veil of Veronica, inspiring countless generations of Christians to meditate upon the Passion of Our Lord.
Whether every historical detail can be verified is secondary to the profound spiritual truth expressed by the tradition: those who lovingly console Christ receive His image within their own souls.
The Holy Face Devotion
The devotion to the Holy Face flourished throughout the centuries and reached a remarkable renewal in the nineteenth century through Venerable Leo Dupont of Tours, often called the Holy Man of Tours.
Inspired by the revelations received by Sister Marie of St. Peter, Dupont encouraged continual reparation for blasphemy, sacrilege, and the profanation of Sundays.
Oil burning before an image of the Holy Face became associated with numerous reported healings, and devotion spread rapidly throughout France and beyond.
Later, Blessed Maria Pierina De Micheli received the Holy Face Medal, encouraging the faithful to make acts of reparation to the Face of Christ, so often wounded by the sins of mankind.
The Holy Face devotion is not merely about contemplating an image.
It is about contemplating the suffering love of God Himself.
Every wound speaks.
Every bruise reveals His charity.
Every drop of Precious Blood proclaims the price of our redemption.
The Face We Are Called to Seek
King David prayed,
“Thy face, O Lord, will I seek.” (Psalm 26:8)
This has always been the longing of the Christian soul.
St. Veronica sought His Face first in faith.
Later tradition remembers her seeking His Face again in compassion.
In both cases she found Christ.
The saints teach us that the Holy Face is not merely something to admire.
It is something that transforms us.
As St. Paul writes,
“We all, with unveiled face, beholding the glory of the Lord, are being transformed into the same image from glory unto glory.” (2 Corinthians 3:18)
The more we contemplate Christ, the more we become like Him.
Veronica’s Lesson for Our Age
Modern society spends enormous effort trying to hide suffering.
Christ embraced it.
Modern society seeks comfort above all else.
Veronica sought Christ above all else.
Modern society turns away from wounded faces.
Veronica stepped toward the wounded Face of God.
That is authentic Christian love.
She teaches us to approach Jesus when others flee.
To trust Him when earthly help has failed.
To console Him when He is mocked.
To love Him not only in His glory, but especially in His Passion.
A Prayer to St. Veronica
O glorious St. Veronica, whose unwavering faith obtained healing from Christ and whose compassionate love has long been associated with the Holy Face of our Savior, obtain for us the grace to seek Jesus above every earthly consolation.
Teach us to persevere when suffering seems endless, to trust in Christ when all human help fails, and to contemplate His Holy Face with love, gratitude, and repentance.
May the image of Christ be impressed not merely upon a veil, but upon our hearts, so that by His grace we may become living reflections of His mercy in the world.
Pray that we may one day behold forever the glorious Face of Jesus in Heaven, where every tear shall be wiped away and every wound shall be healed.
St. Veronica, pray for us.
According to visions had by Blessed Anne Catherine Emmerich, St. Veronica housed Our Lord for the three days He was in the Temple when he was 12. She also provided the chalice Christ used at the Last Supper.
This is such a good read. Thank you.