MORMORS PRODUKTION
Traditionella mormors recept
Dofterna och smakerna av det lokala köket är för alltid nedskrivna i speciella kokböcker
MORMORS PRODUKTION
Smak, berättelser och traditioner samlade på ett och samma ställe
Mormors
recept i Varaždin-regionen
Kostymklädd kulinarisk reseföreställning med barnmorskor från olika delar av Varaždin län
Mormors recept i Zagorje
Kostymklädd kulinarisk reseföreställning med barnmorskor från hela Krapina-Zagorje län
Adventstårtor
25 snabba recept på traditionella hembakade kakor från din favoritbarnmorska
Gammelfarmor Roses recept
Traditionella recept och rätter från kött, fisk, grönsaker till bortglömda kakrecept
Mameks recept
Recept baserade på boken av barnmorskan Ljubica Radovečki tillägnad hennes mor Milkica
BABIca på sociala nätverk
Från matberedaren till #ashtaga
Mormors Instagram-ögonblick
Kära bröder och systrar, Fiat!
Vi firar Kristi kropps och blods högtid — det latinska namnet används ofta: Corpus Domini eller Corpus Christi. Varje söndag samlas den kyrkliga gemenskapen kring eukaristin, sakramentet som Jesus instiftade vid den sista måltiden. Ändå firar vi varje år glädjefullt festen tillägnad detta mysterium som är central för tron, för att fullt ut uttrycka vår tillbedjan till Kristus som erbjuder sig själv som frälsningens mat och dryck.
Dagens evangeliepassage, hämtad från Sankt Johannes, är en del av predikan om "livets bröd" (jfr 6:51-58). Jesus säger: "Jag är det levande brödet som kom ner från himlen; om någon äter av detta bröd...; och det bröd jag ska ge för världens liv är mitt kött" (v. 51). Han menar att säga att Fadern har sänt honom till världen som livsföda för evigt liv, och därför kommer han att offra sig själv, sitt kött. Faktum är att Jesus på korset gav sin kropp och spillde sitt blod. Människosonen som korsfästs är det sanna påsklammet, som befriar oss från syndens slaveri och bär oss på resan till det utlovade landet. Eukaristin är hans kötts sakrament som ges för att ge liv åt världen; de som närs av denna mat bor i Jesus och lever genom honom. Att assimilera Jesus betyder att stanna i honom, att bli barn i Sonen.
I eukaristin drar Jesus, liksom han gjorde med lärjungarna i Emmaus, till sig pilgrimer i historien för att nära tron, hoppet och kärleken inom oss; att trösta oss i prövningar; För att stödja oss i engagemanget för rättvisa och fred. Denna stödjande närvaro av Guds Son finns överallt: i städer och på landsbygden, i världens norra och södra delar, i länder med kristen tradition och i de som nyligen evangeliserats. I eukaristin erbjuder han sig själv som andlig styrka för att hjälpa oss att omsätta hans bud i praktiken – att älska varandra som han älskade oss – och bygga gemenskaper som är välkomnande och öppna för allas behov, särskilt de mest sköra, fattiga och behövande.
Att nära oss av eukaristiska Jesus innebär också att vi litar på honom och låter oss vägledas av honom. Det betyder att välkomna Jesus istället för ens eget "jag". På detta sätt närer den kärlek som fritt mottagits från Jesus i den eukaristiska kommunionen, genom den Helige Andes verk, vår kärlek till Gud och till de bröder och systrar vi möter på den dagliga resan. Närda av Kristi kropp blir vi alltmer konkret Kristi mystiska kropp. Aposteln Paulus påminner oss om detta: "Den välsignelsens bägare som vi välsignar, är det inte en delaktighet i Kristi blod? Brödet vi bryter, är det inte ett deltagande i Kristi kropp? Eftersom det finns ett bröd, är vi som är många en kropp, ty vi tar alla del av det enda brödet" (1 Kor 10:16-17).
Den 2 maj 1923 lärde Jesus, med mycket tålamod och kärlek, Luisa att när vi säger i Vår Faders bön: "ge oss idag vårt dagliga bröd," så ber vi faktiskt Gud om tre sorters bröd.
När 'Fiat Voluntas Tua' har sin uppfyllelse 'på jorden som i himlen', då kommer den fullständiga fullbordelsen av den andra delen av Fader vår att ske – det vill säga, 'Ge oss idag vårt dagliga bröd.' Jesus sade: 'Fader vår, i allas namn ber jag dig om tre sorters bröd varje dag: din viljas bröd, eller snarare mer än bröd, för om bröd behövs två eller tre gånger om dagen, så är detta nödvändigt i varje ögonblick, i alla omständigheter. Ännu mer måste det inte bara vara bröd, utan som balsamisk luft som ger liv – cirkulationen av det gudomliga livet i varelsen. Fader, om detta bröd av din vilja inte ges, kommer jag aldrig att kunna ta emot alla frukterna av mitt sakramentala liv, vilket är det andra brödet vi ber dig om varje dag. Åh! hur mitt sakramentala liv känner sig obekvämt, eftersom brödet i din vilja inte närer dem; tvärtom finner den det fördärvade brödet av den mänskliga viljan. Åh! så äckligt det är för mig! Hur jag undviker det! Och även om jag går till dem, kan jag ändå inte ge dem frukterna, varorna, ädelarna, helgenheten, för jag finner inte vårt bröd i dem. Och om jag ger något, är det i liten proportion, enligt deras dispositioner, men inte alla de varor jag innehåller; och mitt sakramentala liv väntar tålmodigt på att människan ska ta brödet av den högsta viljan, för att kunna ge allt gott i mitt sakramentala liv'.
Inte bara nattvardens sakrament, utan alla sakrament, som lämnats till kyrkan och instiftats av Jesus – kommer att ge alla de frukter de innehåller och fullständig uppfyllelse, när Guds viljas bröd görs på jorden som i himlen.
Sedan bad jag om det tredje brödet – det materiella. Hur skulle jag kunna säga: 'Ge oss idag vårt bröd'? Med tanke på att, som människan skulle göra Vår vilja, skulle det som var vårt vara hans, och så skulle Fadern inte längre behöva ge brödet av sin vilja, brödet av mitt sakramentala liv och det dagliga brödet av naturligt liv, till oäkta, usurperande, onda barn, utan till legitima och goda barn, som skulle dela på sin fars egendom; det var därför jag sa: 'Ge oss vårt bröd.' Då ska de äta det välsignade brödet; allt kommer att le runt dem, och himmel och jord kommer att bära märket av sin Skapares harmoni.
'Ge oss brödet av din vilja,
så att vi kan avvisa alla frestelser;
och genom detta bröd, befria oss från allt ont.
Amen.'
Don Marco
Ponedjeljak, 8. lipnja 2026.
Evanđelje: Mt 9, 9–13
„Pođi za mnom!“ (Mt 9,9)
Evanđelje jučerašnje nedjelje, ono me uvijek iznova zaustavi.
Isus prolazi putem i ugleda Mateja kako sjedi u carinarnici. Ne pita - gdje je bio do jučer, ni što je sve u životu učinio. Ne zanima ga ni što će drugi ljudi misliti o tome što razgovara s jednim carinikom. Samo ga pogleda i kaže: "Pođi za mnom."
I Matej ustaje.
Kad god čitam taj odlomak, pomislim kako Bog ne prolazi pokraj života. On vidi ono pokraj čega mi ljudi često prođemo ne primijetivši ništa. Vidi čovjeka kojega su drugi već otpisali. Vidi njegovu prošlost, ali vidi i ono što bi taj čovjek još mogao postati.
Baš zato mi se ovih dana misli tako često vraćaju na 8. lipnja 1993.
Prije trideset i tri godine pali su moji Brajkovići.
Postoje datumi koji u čovjekovu životu nastave živjeti nekim svojim tihim životom. Ne javljaju se svaki dan. Katkad prođu mjeseci da ih se i ne sjetiš. A onda se jednoga jutra probudiš i oni su već tu. Sjednu pokraj tebe i ne govore ništa. Samo čekaju da ih se ponovno sjetiš.
I znaš što je možda najneobičnije od svega? Barem meni ovih posljednjih godina.
Ljudi obično pitaju za kuće, za crkvu, za spaljene štale i za one koji su morali otići. Pitaju, da čuju još jednom - kako je bilo i što je od svega ostalo?!
A mene već godinama - uza sve to - prati još jedno posve drugo pitanje. Nekome će se možda činit' neobičnim, ali nikako ga se ne mogu osloboditi.
Pitanje - kako li je toga dana bilo našoj Šarenki?
Sjećam se kako je Tata, prije nego što će i sam morati otići, još jednom ušao u štalu. Nahranio ju je i napunio joj jasle sijenom. Tada mi se to činilo sasvim običnim. Čovjek prije puta obiđe ono što voli i za što se godinama brinuo.
Tek mnogo godina poslije počeo sam razmišljati o tome.
Je li Šarenka toga jutra, kao i toliko puta prije, čekala da se vrata štale otvore i da se pojavi njezin gospodar? Je li podigla glavu kad je čula prve korake? Je li joj bilo čudno što ne čuje poznati glas?
A kad su došli nepoznati ljudi, je li se zagledala prema putu kojim ju je Tata toliko puta vodio na vodu i na pašu, kao da očekuje da će se svakoga časa on vratiti?
Katkad pomislim kako je možda dugo čekala.
I tada mi dođe jedna sasvim jednostavna misao.
Kad bi naša Šarenka mogla nešto ispričati o tome danu, ne vjerujem da bi govorila o ratu. Ne vjerujem da bi ona išta znala o vojskama, o granicama i ljudskoj mržnji.
Možda bi samo rekla da jednoga jutra nije došao čovjek koji ju je hranio. Da nije došla žena koja ju je svakoga jutra muzla. Da nije bilo djece koja su joj prilazila, grlila je oko vrata i igrala se s njom. I da je dugo gledala prema putu, čekajući da se oni koje je poznavala i voljela ponovno vrate kući.
Životinja ne razumije ono to mi ljudi zovemo velikim događajima. Ne zna što su ratovi ni politike. Ali dobro poznaje čovjeka koji joj prilazi s ljubavlju. Poznaje njegov glas, njegov korak i njegovu ruku.
I zato se katkada pitam - nije li naša Šarenka još dugo osluškivala svaki šum pred štalom, misleći da će se vrata otvoriti i da će se njezin gospodar vratiti.
A čovjek, što je stariji, sve više shvaća da je život sastavljen upravo od takvih malih stvari.
Tek mnogo godina poslije postane nam jasno da nije bilo obično kad je Mama čekala mlijeko iz štale. Nije bilo obično kada je Tata nosio sijeno. Nije bilo obično kada smo mi djeca vodili krave na pašu i vraćali ih kući. Nije bilo obično ni kad bismo ih pomilovali ili zagrlili oko vrata.
Sve nam se to tada činilo sasvim svakodnevnim.
A onda prođu godine i čovjek shvati da je zapravo bio bogat, a da to nije ni znao.
Prije nekoga vremena ponovno sam stajao pred našom starom štalom. Vrata više nisu bila ista. Prozori više nisu bili isti. Nije bilo poznatoga mirisa sijena, ni onoga tihoga mukanja koje je nekada ispunjalo prostor.
Samo tišina.
I učinilo mi se da rat nije odnio samo kuće i ljude. Odnio je i onaj jedan svijet koji se svakoga dana odvijao oko te štale. Odnio je korake koji su dolazili po mlijeko. Odnio je lavež našeg psa Barabe. Odnio je glasove djece. Odnio je i jedno mukanje koje se više nije čulo.
I baš tada u srce mi se vrati riječ iz Evanđelja.
Isus prolazi putem, ugleda Mateja i zastane.
Koliko je samo ljudi prošlo pokraj Mateja, a da ga nisu ni pogledali. Za njih je bio samo carinik, čovjek kojega treba zaobići.
A Isus vidi nešto sasvim drugo.
Vidi čovjeka.
I mislim da Bog tako gleda i naš život.
Ne prolazi pokraj naših uspomena.
Ne prolazi pokraj naših rana.
Ne prolazi pokraj jednoga sela koje je stradalo.
Ne prolazi pokraj jednoga čovjeka koji se i nakon toliko godina još uvijek pita kako li je onoga dana bilo njegovoj Šarenki.
Jer ono što je bilo proživljeno s ljubavlju nije izgubljeno.
Vrijeme, istina, odnese mnogo toga. Ali ne odnese očev korak prema štali. Ne odnese majčinu brigu. Ne odnese psa Barabu koji je čuvao dvorište ni Šarenku koja je hranila obitelj. Ne odnese dječje ruke koje su je grlile oko vrata. Ne odnese molitvu, dobru riječ ni komad kruha podijeljen s drugima.
Ono što je bilo proživljeno s ljubavlju teško umire.
Baš zato Isus i meni i Tebi ovoga jutra govori da pođemo za Njim. Ne samo velikim djelima, nego životom. Da ne prođemo pokraj čovjeka kojemu treba lijepa riječ. Da ne odgodimo oprost. Da ne zaboravimo zahvaliti. Da ne mislimo kako su male dobrote premalene da bi nešto značile.
Tek nakon mnogo godina čovjek shvati da su upravo one bile ono najljepše što je imao.
Poštovani / Poštovani,
pred Tobom je novi tjedan.
Preda mnom također.
Ne znam što će nam donijeti.
Ali znam jedno.
Kad jednoga dana budemo gledali iza sebe, nećemo se najviše sjećati velikih planova i velikih uspjeha. Sjećat ćemo se ljudi koje smo voljeli, ruku koje su nas podigle, riječi koje su nas utješile, dobra koje smo učinili i svih onih tihih trenutaka za koje smo mislili da su sasvim obični, a bili su Božji dar.
I zato jutros, na ovaj 8. lipnja, i ja se itekako sjećam ljudi koji su poginuli, bili mučeni ili morali napustiti svoje domove – i molim se za njih!
Ali se sjećam i našega Barabe. Sjećam se i naše Šarenke. I molim se za cijeli jedan svijet koji je nestao, a koji još uvijek živi u mom srcu.
Jer život me polako naučio jednoj jednostavnoj istini:
Čovjek ne voli samo kuće i zemlju. Čovjek voli sve ono s čime je dijelio svoj život.
Pozdravlja
Kommentarer
Skicka en kommentar