Cardinal Sarah's Revelation: Why Sleeping With a Rosary Invites a Cascad...

Omi
Breviar-norskStart











Den 30 juni 2026, tisdagtisdag i 13 veckan 'under året'
Den romerska kyrkans första martyrer
Läsningar: Am 3:1-8,,4:11-12, Ps 5, Matt 8:23-27



Länkar:
* Breviar (norsk) - Tidebønnene
* Breviary (english) - The Divine Office
* Brewiarz (polski) - Liturgia Godzin
* Brevijar (hrvatski) - Božanski časoslov
* Brevier (deutsch) - Stundengebet
* Breviaire (français) - Liturgie des Heures
* Breviárium (magyarul) - Az Imaórák Liturgiája


30 juni - Den romerska kyrkans första heliga martyrer

Vid den första förföljelsen mot kyrkan som inleddes under kejsar Nero blev många kristna avrättade efter ohygglig tortyr efter Roms brand år 64. Både den hedniske historieskrivaren Tacitus (Annales 15, 44) och den romerske biskopen Clemens vittnar om detta (Brevet till korinthierna, kap. 5-6).

Läsningar

Den innevarande veckodagens eller (förslag): Rom 8:31b-39; Ps 124:2-5, 7b-8; Matt 24:4-13



Den Helige Benedictus Kloster













Predikningar
Kortpredikan Den romerska kyrkans första martyrer
Ingmar Svanteson 30/06




– 1 Mos 17;1,9-10,15-22 Ps 128:1-5 Matt 8:1-4 –

”Herre, vill du, så kan du göra mig ren.”

Den spetälske mannens tilltal är en bekännelse till den Herre som kommer ner från Bergspredikans berg. I sin predikan har Jesus flera gånger sagt: ”Ni har hört att det blev sagt…, men jag säger er”. Vi hör hans anspråk. Herren ställer sig på samma nivå som den som givit lagen.

Hans ord bekräftas av hans gärningar. Dessa övergår vad nå­gon människa kan åstadkomma.

Redan Abraham och Sara fick ett tecken på att Gud kan göra det omöjliga. De skall få en son trots att de båda kommit till hög ål­der. Ge­nom Isak upprättar Gud ett evigt förbund.

Vi hör det i varje eukaristi: ”detta är mitt blods kalk, det nya och eviga förbundets blod”.

Martyrerna vittnar om dess kraft. Den tredje påven efter Petrus, Clemens, vittnar om den ohyggliga tortyr som de troende fick ut­stå under Neros förföljelse av de kristna efter Roms brand år 64.

Clemens säger: ”Vi finns på samma tävlingsplats och står inför samma kamp. Låt oss därför lämna de tomma och onyttiga tan­karna och se på Kristi blod som skänkte omvändelsens nåd åt hela världen”.

Den spetälske bekänner sig till Herrens kraft. Det är både en be­kännelse och en bön i tro: ”Herre, vill du, så kan du göra mig ren”.

Jesu svar ges i varje eukaristi. Det lyser av kraft och glöder av kär­lek.

”Jag vill. Bli ren!”

Den kristna kyrkans martyrerFråga: Jag undrar vilka som blev martyrer under 100-talet till 400-talet? (E.N.)

Svar: Det var många. Väldigt många...

Enligt "Encyclopaedia of World Christianity" (Oxford University Press, 1982) led cirka 25 000 kristna (däribland de flesta apostlarna) martyrdöden enbart under det första århundradet. Andra århundradet blev cirka 55 000 martyrer (däribland Polykarpos som varit lärjunge till aposteln Johannes). Under det tredje århundradet tillkom 330 000 martyrer, och under det fjärde århundradet - dvs fram till år 400 - 1 540 000, men här rör det sig om för oss ganska okända personer.

Här är emellertid några av de mer "kända" martyrerna under de första fyra århundradena:

31-100 Petrus, Paulus, Andreas, Tomas, Filippus, Bartolomeus, Jakob (Alfeus son), Simon seloten, Mattias, Stefanus, Markus och Barnabas.

100-200 Polycarpus, Irenaeus, Ptolemaios, Lucius, Symeon, Carpus, Papylus, Agonathice, Apollonius och Blandina.

200-300 Maximus, Quinta, Marinus, Pionius, Acacius, Lucianus, Marcianus, Apollonia, Serapion, Cronius, Hero, Attus, Isidore, Conon och Perpetua.

300-400 Euplius, Irene, Agape, Agnes, Anastasia, Barbara, Januarius, Johannes, Paulus, Phlor, Laur och Vitus.

När år 401 började hade nästan två miljoner kristna - varav de allra flesta förblir okända och anonyma - dött som martyrer under de förföljelser som kyrkan utsattes för av de romerska härskarna. Men under 300-talet hade samtidigt kyrkan förvandlats från förföljd till förföljare. I fortsättningen var det kyrkan, en institution som kom allt längre och längre bort från sin Mästares ord, som skapade martyrer genom att uppträda lika grymt mot oliktänkande som den romerska staten en gång uppträtt mot de kristna.




Människan tycks aldrig vilja lära sig...

Ingmar Svanteson


augusti 28, 2023
Fader Gustav Ahlmans primismässa




Mässa för den romerska kyrkans första heliga martyrier i S:t Eriks katolska domkyrka, Stockholm. Läsningar: 1 Mos 17:1,9-10,15-22; Ps 128:1-5; Matt 8:1-4.



Kära bröder och systrar i Kristus

Om den heliga mässan eller eukaristin alltid är en akt av tacksägelse, precis som det grekiska ordet eukaristi betyder, så är det extra sant en dag som denna när en nyvigd präst firar sin första heliga mässa. Jag bär därför fram detta heliga mässoffer i tacksägelse till alla som hjälpt mig att nå fram till denna dag, varav några personer som förtjänar att omnämnas särskilt. Först och främst vår Herre Jesus Kristus, som med Gud Fadern och den Helige Ande har skapat mig, frälst mig genom sin nåd och gett mig förtroendet och den ofattbara nåden att likgestaltas med honom i hans prästämbete. Jag vill även tacka min biskop, Hans eminens Anders kardinal Arborelius, för att han också gett mig förtroendet att anta mig till prästseminariet, kalla mig till diakon- och prästämbetet och nu igår viga mig till präst. Vidare vill jag tacka alla dem som på olika sätt bidragit till att utbilda eller forma mig till präst, inte minst don Paul Préaux, generalmoderator för Sankt Martins kommunitet och don Louis-Hervé Guiny, ansvarig för denna kommunitets prästutbildningen under de sex år som jag tagit del av den.

Chers don Paul et don Louis-Hervé, un immense merci pour m’avoir accuelli et formé au sein de la Communauté Saint-Martin, d’abord comme séminariste pour cette communauté et puis comme futur prêtre pour ce diocèse de Stockholm. Et merci beaucoup pour avoir fait le déplacement jusqu’ici en Suède pour assister à mon ordination sacerdotale et cette première messe. Cela me touche beaucoup. Même si je n’ai plus des liens canoniques avec la Communauté Saint-Martin, nous resterons toujours dans une union spirituelle et affective dans le Seigneur par la prière. Je dois la Communauté Saint-Martin énormément pour la formation sacerdotale que j’ai reçue, et j’ai l’intention de continuer à vivre mon sacerdoce dans le même esprit, notamment dans une fidélité incontestable à l’Église et à toute sa Tradition vivante.

Slutligen vill jag även särskilt tacka mina föräldrar, Ingrid och Martin. Kära mamma och pappa, ett stort tack för att ni förmedlat livets gåva till mig och och gett mig en så god uppfostran i den kristna tron, vilket började med att ni den 30 juni 1985, för exakt 38 år sedan idag, lät bära fram mig till dopets sakrament i Hedvig Eleonoras kyrka, inte långt härifrån. Tack för all den kärlek och tålamod ni visat mig under alla dessa år, liksom för er bön och ert stöd på vägen fram till att förverkliga min kallelse som katolsk präst.

Ja, det är utan tvekan Guds försyn och en ynnest att jag får fira min första heliga mässa på min egen dopdag. Jag ser det som ett uttryck för kontinuiteten i mitt livs historia från den dag då jag tog emot dopets sakrament i Svenska kyrkan till denna dag då jag firar min första heliga mässa som katolsk präst. När jag bars fram till dopet tog den heliga Treenigheten sin boning i min själ. När jag idag firar min första heliga mässa är det genom min röst och mina gester som Kristi utgivna kropp och utgjutna blod kommer bli närvarande på altaret. Det är också passande att den första läsningen i dagens mässa berättar om hur Abraham, vår fader i tron, mottog det förbundstecken som skulle bli till föregångaren och förebilden till dopet, nämligen omskärelsen. Precis som omskärelsen innebar att Abraham och hans ättlingar togs upp i det särskilda förbund som Gud hade instiftat med dem, så innebär dopet att vi inlemmas i Kristi kropp som är Kyrkan och föds på nytt till att bli Guds barn. Som döpta är vi mer än bara Guds skapade varelser.

Genom att inlemmas i Kristus, Guds Son har vi nämligen adopterats till att bli andliga söner och döttrar till Gud, och kan därför kalla Gud vår Fader. Namnet Abraham betyder ”fader till många”, men det är inte svårt att förstå Abrahams tvekan inför löftet att han som 99-åring skulle bli fader på naturlig väg tillsammans med sin 90 år gamla hustru Sara. Själv kallas jag sedan igår för ”fader Gustav”, och detta skulle kunna ses som minst lika paradoxalt som Guds till synes omöjliga löfte till Abraham. Vid min diakonvigning för ett år sedan avlade jag nämligen löftet att leva i celibat och därmed avstå från möjligheten att någonsin bli far på naturlig väg. Men ingenting är omöjligt för Gud, och han håller alltid sina löften. Till Abraham sade han: ”Mitt förbund skall jag upprätta med Isak, som Sara skall föda åt dig vid denna tid nästa år.” På liknande sätt har jag själv, ett år efter min diakonvigning, nu vigts till präst, med titeln fader och kallelsen att leva ut ett andligt faderskap.

Prästen gör detta huvudsakligen genom att med sin bön, förkunnelsen av Guds ord och firandet av sakramenten så frön i människors hjärtan till att födas på nytt till det eviga livet som Guds barn, och därefter vårda dem som en herde sina får. Men för att detta andliga faderskap ska bära frukt, så behövs även en mor som kan föda fram dessa barn till det eviga livet i Kristus. Denna andliga moder är den saliga Jungfrun Maria, som Abrahams hustru Sara utgör en av flera förebilder till i det Gamla testamentet. Naturligt sett var det omöjligt för Sara att kunna föda barn när hon var över 90 år gammal. Men genom Guds nåd blev hon ändå mor till patriarken Isak och därmed anmoder till hela Israels folk. För den saliga Jungfrun var det naturligt sett än mer omöjligt att bli mor, eftersom hon var Jungfru. Men genom den Helige Ande blev hon ändå på övernaturligt sätt moder till Jesus Kristus, Guds Son, och därmed andlig moder till Kyrkan, Kristi kropp, och alla Kyrkans medlemmar. Den saliga Jungfrun Marias mäktiga förbön i himmelen och hennes andliga moderskap till alla Guds barn är således den bästa garantin för att prästens andliga faderskap ska få bära frukt genom att människor omvänder sig till tron på Kristus och tas upp i den fulla gemenskapen med hans Kyrka. Och om någon av Kyrkans medlemmar skulle återfalla i synd så är prästen alltid redo att i försoningens sakrament i Jesu namn rena dem från syndens spetälska, liksom Jesus renar den spetälske i dagens evangelium och sedan uppmanar honom: ”Gå och visa upp dig för prästen”.

Idag ihågkommer Kyrkan även minnet av den romerska kyrkans första heliga martyrer, som gav sina liv för den kristna tron under kejsar Neros förföljelse på 60-talet e.Kr., i samma veva som de heliga apostlafurstarna Petrus och Paulus som vi firade igår. Denna förföljelse inleddes med att Nero anklagade de kristna för att ha anlagt en stadsbrand i Rom, och när de vägrade avsäga sig sin tro straffades många av dem genom att själva brännas till döds som levande facklor som lyste upp stadens gator. De gregorianska antifonerna i dagens mässa anspelar flera gånger på detta. Under min prästvigning igår lovade jag att med Guds hjälp ”söka föreningen med Kristus vår överstepräst, han som frambar sig själv som en ren och felfri offergåva åt Gud vår Fader” och ”viga [mig] själv till ett offer åt Gud för människornas frälsning. Detta betyder inte nödvändigtvis att jag kommer behöva offra mitt liv för Kristi skull genom att lida martyrdöden, liksom den romerska kyrkans första heliga martyrer. Men det är ändå min bön och min förhoppning att jag i deras efterföljd åtminstone ska kunna förtäras av brinnande kärlek till Kristus och alla de människor som jag kommer möta honom i under min gärning som präst. Må den saliga Jungfrun Marias och allas er förbön hjälpa mig att alltid vara trogen denna min kallelse. Amen.