Läkarens besked till Alice: ”Du har ett år kvar att leva”
Uppdaterad 27 apr 2026 kl 09.41Publicerad 24 apr 2026 kl 18.46
Hon fick ett tydligt besked av sin läkare:
”Du har ett år kvar att leva om du inte opereras.”
– Jag blev i stort sett en försökskanin utan att egentligen fatta det, berättar butikssäljaren Alice Serti, 53.
Här berättar trebarnsmamman om hur hjärtfelet förändrat hennes liv.
Här hittar du mer om medicin, hälsa och forskning!
Lyssna på artikel
Läkarens besked till Alice: ”Du har ett år kvar att leva”
1.0x
00:00
00:00
Alice fick ett tydligt besked av sin läkare: ”Du har ett år kvar att leva om du inte opereras.”
Foto: PRIVATÖppna bild i helskärm
Till slut sa kroppen ifrån.
Alice var bara 16 år.
Hon och hennes pappa var kallade till hjärtmottagningen på Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg. När alla undersökningar var klara, fick de ett dramatiskt besked:
”Det här ser inte bra ut. Du har ett år kvar att leva eller opereras.”
Det handlade om liv och död.
ARTIKELN I KORTHET
Alice Serti, 53, föddes med ett allvarligt hjärtfel och fick som tonåring veta att hon hade ett år kvar att leva.
Hon genomgick en unik operation som gav henne 26 nya år – men en ny operation ledde till svåra komplikationer.
Idag kämpar hon med hjärntrötthet och minnesproblem, men vägrar ge upp.
– Vi hade flyttat från Södertälje till Göteborg. Jag hade tre månader till studentexamen när jag blev akut sjuk.
Föddes med för trång aorta
Alice Serti, från stadsdelen Västra Frölunda i Göteborg, föddes med en för trång aorta, vilket gjorde att hon var ständigt trött och hade nedsatt ork – något hon tidigare berättat om för Hjärt-Lungfonden.
Hon blev till och med befriad från skolgymnastiken.
– Några extra steg eller minsta ansträngning gjorde att jag blev trött. Jag gick på kontroller men de kunde inte göra så mycket. Läkarna kände till att jag hade ett klaffläckage, men det gick inte att fixa till på något sätt.
Hon var först i Sverige
Vid aortastenos-diagnos tvingas hjärtat jobba hårdare för att pumpa blod genom den trängre delen. Med tiden gör det att hjärtat kan bli överbelastat, något som kan leda till livshotande hjärtsvikt.
I Alices fall skulle hennes friska lungklaff – pulmonalisklaffen – ersätta den skadade aortaklaffen.
Efter klaffbytet kunde Alice börja röra på sig och träna obehindrat.
Foto: PRIVATÖppna bild i helskärm
– Det var det han ville testa på mig 1991. Jag var då den första patienten i Sverige. Jag blev i stort sett en försökskanin utan att fatta det egentligen. Men den fantastiske professor som undersökte mig, förklarade att han hade arbetat i USA och varit med då de utförde en så kallad ”Ross-operation”, som ingreppet heter.
Förändrade Alices liv
Operationen genomfördes bara några veckor senare.
– Redan de efterföljande dagarna, när jag skulle gå i sjukhuskorridorerna, så kände jag: ”Jag kan andas normalt, flåsar inte, känner mig inte trött.”
Alice med sin make Ferid som är ett stort stöd för henne.
Foto: PRIVATÖppna bild i helskärm
Med tiden kunde Alice göra saker hon knappast ens hade drömt om:
– Jag kunde springa, träna och behövde aldrig begränsa mig själv.
Lillhjärnan tog skada
Samtidigt kom det med tiden en gnagande oro: Hon visste att ingreppet inte var en permanent lösning.
– Det är som för en cancerpatient. Har du fått det en gång ska du tillbaka, göra nya undersökningar och invänta svar.
Så 2017, efter 26 år med sin nya hjärtklaff, var det dags igen.
Den gången gick det inte lika bra.
– Det hände någonting under operationen som gjorde att jag hamnade i hjärt-lungmaskin. Lillhjärnan, som har koppling till balans och närminne, blev skadad.
”Började vingla. Som om jag hade varit full”
Hon fick även hjärntrötthet och blev ljud- och ljuskänslig.
– Jag var tvungen att ha solglasögon på mig för att löven på marken gjorde att jag blev så yr och började vingla. Det kändes som om jag var full.
Alice gjorde en andra operation 26 år efter den första. Den gick inte lika bra som den första: ”Jag var tvungen att ha solglasögon på mig för att löven på marken gjorde att jag blev så yr och började vingla”, berättar hon.
Foto: PRIVATÖppna bild i helskärm
Hon drabbades också av kognitiva besvär och fick svårt att vistas i folksamlingar.
– Jag kan inte vara i stora köpcentrum bland en massa människor eller åka kollektivt. Jag fick sätta upp post it-lappar för att jag inte skulle glömma att hämta barnen eller stänga av spisen.
Framtiden oviss – men forskningen går framåt
Alice berättar att hennes funktionsnedsättning inte alltid syns, något som kan leda till missförstånd.
– Utåt syns det inte på mig. När jag berättar blir de nästan lite chockade.
Framtiden är oviss, men Alice är ändå hoppfull om sitt hjärta.
– Forskningen går framåt. Jag tror att jag kommer att behöva göra en operation till, men när vet de inte ännu.
Kommentarer
Skicka en kommentar