Apg 25:13-21, Ps 103, Joh 21:15-19
Omi
Breviar-norsk
Start
Den 22 maj 2026, fredag
fredag i 7 påskveckan
Rita av Cascia ordenskvinna
Läsningar: Apg 25:13-21, Ps 103, Joh 21:15-19
Länkar:
* Breviar (norsk) - Tidebønnene
* Breviary (english) - The Divine Office
* Brewiarz (polski) - Liturgia Godzin
* Brevijar (hrvatski) - Božanski časoslov
* Brevier (deutsch) - Stundengebet
* Breviaire (français) - Liturgie des Heures
* Breviárium (magyarul) - Az Imaórák Liturgiája
Fader Gustavs predikningar Ut in omnibus glorificetur Deus
Om
S:t Celestinus V, påve
Publicerat på 19 maj, 2026 av F. Gustav Ahlman
Mässa i Kristus Konungens kyrka. Läsningar: Apg 20:17–27; Ps 68:10–11, 20–21; Joh 17:1-11a.
Kära bröder och systrar
Den helige påven Celestinus V som vi firar idag föddes som Pietro Angelerio år 1209 eller 1210 i Siciliens kungarike i södra Italien. Han hade elva syskon, som hans mor fick fortsätta att uppfostra på egen hand efter att hans far hade dött. Hon brukade fråga dem: ”Vem av er kommer att bli ett helgon?”, och den lille Pietro svarade en gång frimodigt ”Jag!” Och det blev han också. Han blev benediktmunk när han var 17 år gammal, men eftersom han hade en extraordinär läggning för askes och ensamhet bestämde han sig som 20-åring för att bli eremit. Han bosatte sig i en grotta vid berget Morrone, och var därefter känd som broder Pietro di Morrone. Som eremit ägnade han hela dagarna åt att be, läsa, kopiera böcker eller utföra hårt arbete för att undvika sysslolöshet, och därmed tillfällen att bli frestad av djävulen. År 1244 prästvigdes han i Rom. Med tiden fick han dock så många besök av andra eremiter som sökte hans vägledning att han grundade en ny orden, som fick namnet celestinorden, en gren av benediktinorden men med inslag av bl.a. den franciskanska spiritualiteten och dess fattigdomsideal.
År 1292 dog påven Nicholaus IV, den förste franciskanen som valts till påve, och kardinalerna samlades i Perugia för att välja hans efterträdare. Vår nuvarande påve Leo XIV, liksom hans två företrädare Franciskus och Benedictus XVI, valdes alla efter bara två dagars konklaver. Lika snabbt gick det dock inte för kardinalerna att utse en efterträdare till Nicholaus IV. Efter mer än två års överläggningar hade de fortfarande inte kommit överens. Pietro di Morrone var nu över 80 år gammal och välkänd av kardinalerna som benediktineremit, och han fick till slut nog av deras oförmåga att välja en ny påve och skrev ett argt brev till dem där han varnade dem för att den gudomliga vedergällningen skulle komma över dem om de inte valde en ny påve snabbt. Efter att brevet hade lästs upp utbrast Latino Malabranca, kardinalskollegets åldrade och sjuke dekan: ”I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn väljer jag broder Pietro di Morrone!” De andra kardinalerna slöt omedelbart upp bakom hans förslag. När Pietro fick reda på detta vägrade han dock först att acceptera utnämningen och försökte fly, men lät sig till sist övertalas och valdes till påve den 5 juli 1294, varpå han antog namnet Celestinus V.
Eftersom han inte hade någon som helst politisk erfarenhet visade han sig dock snart vara en mycket svag och ineffektiv påve. Han bosatte sig i Neapels kungarike, utan någon som helst kontakt med den romerska kurian, och var i praktiken helt underdånig kung Karl II av Neapel. Men Celestinus förnyade i alla fall ett påvligt dekret som fastställer reglerna för påvliga konklaver, för att förhindra att de än en gång skulle ta alldeles för lång tid. Till slut insåg han dock att hans bristande auktoritet och tillbakadragna personlighet gjorde det omöjligt för honom att fullgöra de påvliga plikterna på ett tillfredsställande sätt. Efter att ha rådgjort med en av kardinalerna, Benedetto Caetani, utfärdade han därför som sista påvlig handling ett dekret som ger påven rätt att avgå, varpå han omedelbart utnyttjade denna rätt och avgick den 13 december 1294, efter bara fem månader som påve. Som skäl till detta angav han ”önskan efter ödmjukhet, ett renare liv, ett fläckfritt samvete, hans bristande fysiska styrka, hans okunskap, folkets förvrängdhet, och hans längtan efter lugnet i hans tidigare liv”. Han efterträddes av kardinal Caetani, som antog namnet Bonifatius VIII. Celestinus V dog den 19 maj 1296. Tio år senare nominerade den franske kungen Filip IV honom till att bli helgonförklarad, vilket skedde den 5 maj 1313.
Sedan den helige Celestinus V formaliserade påvens rätt att avgå har detta bara inträffat ytterligare två gånger i kyrkohistorien. År 1415 avgick påven Gregorius XII för att få slut på den stora västerländska schismen, då det under nästan 40 år hade funnits två rivaliserande påvar i Rom och Avignon. År 2009 besökte påven Benedictus XVI den helige Celestinus reliker, som mirakulöst hade klarat sig undan en allvarlig jordbävning. Han utropade även ett celestinskt år för att fira 800-årsminnet av Celestinus V:s födelse. Drygt tre år senare, den 11 februari 2013, meddelade påven Benedictus XVI sin egen avgång. Det måste inte alls vara fegt eller ansvarslöst att på detta sätt avsäga sig ett viktigt uppdrag som man fått anförtrott åt sig, om man själv inser att man inte är kapabel att fullgöra det. Det kan tvärtom vara det modigaste och mest ansvarsfulla, och inte minst det mest ödmjuka som man kan göra i en sådan situation. Påven Franciskus beskrev sin företrädares avgång som ”en akt av integritet. Han var en man som inte alls var fäst vid makt”.
Den helige Celestinus är förmodligen ett av de största helgonen som suttit på påvestolen, men han var ändå inte alls någon särskilt bra påve. Senare under historien har det funnits påvar som har levt skandalöst syndiga liv, men som samtidigt har varit mycket dugliga som ledare och fattat många kloka och viktiga beslut. Jag vet inte riktigt vad som är att föredra, men om jag själv skulle väljas till påve så skulle jag i alla fall anta namnet Celestinus VI. Och jag tycker utan tvekan att denna kontemplativa helgonpåve förtjänar större uppmärksamhet, vilket är anledningen till att jag valt att fira honom idag, trots att han inte finns med i den universella helgonkalendern.
Det är sannerligen inte lätt att hitta herdar som på samma gång är goda ledare och stora helgon. Inför utnämningen av vårt stifts nuvarande biskop, Anders Arborelius, blev stiftets medlemmar tillfrågade av det påvliga sändebudet vilken typ av biskop man önskade sig, och det återkommande svaret lär ha varit ”en bönens man”. Och så valdes en karmelitmunk till biskop, som nu mest av allt längtar efter att få återvända till sitt karmelitkloster. Kanske var valet av ”en bönens man” en reaktion på att hans företrädare, Hubertus Brandenburg, snarare hade gjort sig känd som en god organisatör, vad vet jag. Just nu har processen för att utse biskop Anders efterträdare inletts. Låt oss be om den helige påven Celestinus förbön att vår näste biskop på samma gång får vara både en god ledare och ett stort helgon. Amen.22 maj - S:ta Rita av Cascia, ordenskvinna
Levde i Umbrien på 1400-talet. Till en början gift med en våldsam man, vars utbrott hon uthärdade och som hon småningom försonade med Gud. Efter att ha förlorat man och barn inträdde hon som syster i augustinorden och blev där ett lysande föredöme i tålamod och hjärtats förkrosselse. Död före år 1457.
Läsningar
Den innevarande veckodagens eller (förslag): Fil 4:4-9; Ps 1:1-4, 6; Luk 6:27-38 Älska, välsigna och be: Min predikan över Lukas 6:27-38
Men jag säger er: lyssna, älska era fiender, gör gott mot dem som hatar er, välsigna dem som förbannar er, be för dem som behandlar er illa.
Jesus (Lukas 6:27-28)
Det finns många stora och viktiga avsnitt om kärlek i Bibeln, och ett av dem finns redan i början av dagens evangelieläsning (Lukas 6:27-38): "Men jag säger er: Lyssna och älska era fiender."
Innan vi kommer till delen om att älska våra fiender vill jag först tänka på några av de andra fantastiska bibelversen om kärlek. Och för att göra det tänkte jag dela med mig av mina personliga "Topp tio"-avsnitt om kärlek i Bibeln (förutom dagens). Dessa är inte rangordnade, och de är inte i den ordning vi hittar dem i Bibeln. Jag har ordnat dem teologiskt, på ett sätt som lär oss om kärlekens natur, enligt Gud. Här är mina topp tio:
God is love. (1 John 4:8)
Vi älskar för att Gud först älskade oss. (1 Johannes 4:19)
Guds kärlek har hällts in i våra hjärtan genom den Helige Ande. (Romarbrevet 5:5)
Älska Herren din Gud av hela ditt hjärta, av hela din själ och av all din kraft. (5 Mosebok 6:5)
Älska din nästa som dig själv. (3 Mosebok 19:18)
Ty Gud älskade världen så mycket att han gav sin ende Son. (Johannes 3:16)
Älska varandra. Precis som jag har älskat er (Jesus sade), ska ni också älska varandra. (Johannes 13:34)
Genom detta kommer alla att förstå att ni är mina lärjungar, om ni har kärlek till varandra. (Johannes 13:35)
Behåll ständig kärlek till varandra, för kärlek täcker en mängd synder. (1 Petrusbrevet 4:8)
Tro, hopp och kärlek består, dessa tre; Och den största av dessa är kärlek. (1 Korinthierbrevet 13:13)
När vi sätter ihop allt detta får vi en fantastisk bild av hur kärlek ser ut, enligt Skriften. För det första, Gud är kärlek. Gud och kärlek är synonyma. Gud älskar oss, och kommer alltid att älska oss, för Gud är kärlek.
Vi är befallda att älska Herren vår Gud, inte för att förtjäna Guds kärlek, utan för att återgälda Guds kärlek. Vi älskar för att Gud först älskade oss. Guds kärlek har hällts i våra hjärtan. Det är därför vi kan älska Gud. Och det är så vi kan älska varandra, precis som vi är beordrade att göra.
Vi gör förstås inte alltid det särskilt bra. Vi syndar. Men Guds kärlek består. Och faktiskt älskade Gud världen så mycket, och Gud älskar oss så mycket, att han gav sin ende son, Jesus, som älskade oss, som dog för oss och som lärde oss att älska.
Vi lärs att älska andra så som Jesus älskade oss. Och faktiskt lärs vi att vår kärlek till varandra är det som ska visa världen att vi är Jesu efterföljare. Vår kärlek till varandra täcker alla möjliga synder. Oavsett våra brister, om vi älskar varandra vet vi att vi är på rätt väg. För den största av alla Guds gåvor och bud är kärlek. Gud är kärlek. Gud älskar oss. Så älska Gud. Älska vår nästa. Älska varandra. Och ja: älska även våra fiender.
Älska våra fiender?
Dagens evangelieläsning är mycket begärt, eller hur?
Älska våra fiender, gör gott mot dem som hatar oss, välsigna dem som förbannar oss, be för dem som behandlar oss illa. Om någon slår dig på kinden, erbjud den andra också.
Och så vidare. Jesus kräver mycket av dem som följer honom. Dessa läror verkar så svåra och, ärligt talat, så missbrukade genom åren att det är frestande att ignorera dem. Eller kanske bara koka ner dem alla till den gyllene regeln, som dyker upp mitt i alla dessa läror. Det är frestande att bara fokusera på den underbara regeln, att behandla andra som vi själva vill bli behandlade. Kan vi inte bara hålla oss till den? Eller kanske bara hålla fast vid det största budet, att älska Gud och vår nästa? Varför måste vi älska vår fiende?
Och ändå säger Jesus utan tvekan att vi ska göra just det. Och vi kan inte bara klippa och klistra in det som Jesus sa att vi gillar, eller som vi tycker är lätta att göra. Vi måste också ta itu med de svårare sakerna. Vi måste brottas med vad det innebär att älska våra fiender, göra gott mot dem som hatar oss, och välsigna dem som förbannar oss, och be för dem som behandlar oss illa.
Ett exempel för oss alla: ärkebiskop Desmond Tutu
När jag tänker på detta avsnitt tänker jag på människor som har visat oss hur detta ser ut i extrema situationer. Människor som har uthärdat verkligt hat och övergrepp, och som ändå lyckats älska. Och en särskild person som jag vill prata om i morse är ärkebiskop Desmond Tutu. Han dog för bara ett par månader sedan, i cancer, men hans arv lever definitivt vidare, eftersom han var en kristen som lärde oss och visade oss hur vi ska älska även våra fiender.
Biskop Tutu tjänstgjorde som ledare i Sydafrika under kampen för att avskaffa apartheid. Och han fick definitivt många fiender på vägen. Och det som gör honom till ett så bra exempel på hur dagens evangelieläsning ser ut är hur han behandlade dessa fiender. Biskop Tutu blev aldrig bitter eller hatisk. Han avvek aldrig från vad Bibeln lärde honom – att älska och förlåta sina fiender. Han lyckades gå genom hela sitt liv med detta fokus.
Han blev tillfrågad om sin hemlighet för att göra detta. Hur kunde han leva efter dessa utmanande läror från Jesus? Biskop Tutus svar var både komplicerat och enkelt. Det enkla svaret finns i ett svar han gav under en intervju, när han sa detta:
"Jag håller fast, och ofta bara med nöd och näppe, för att tro att Gud styr sin värld, trots allt som tyder på motsatsen." (Biskop Tutus hopp och rädslor)
När du verkligen tror att du kan älska även dina fiender. Du kan be för dem som behandlar dig illa. Du kan vända andra kinden till. Och du kan förlåta. Och du kan göra allt detta tack vare denna djupa inre övertygelse att Gud styr sin värld, oavsett hur illa det ser ut. Det är en enkel men livsförändrande tro. Det var hans enkla svar.
Det mer komplicerade svaret finns i flera av hans böcker, inklusive hans memoarer "No Future without Forgiveness." I denna bok talar han om förlåtelse som en process som inte är enkel och inte snabb. Som han uttrycker det så vältaligt:
"Att förlåta och försonas med våra fiender eller våra älskade handlar inte om att låtsas att saker är annorlunda än de är. Det handlar inte om att klappa varandra på axeln och blunda för det som är fel. Sann försoning avslöjar hemskheten, misshandeln, smärtan, sanningen. Det kunde ibland till och med göra saker värre. Det är ett riskabelt företag men i slutändan är det värt det, eftersom det i slutändan bara är en ärlig konfrontation med verkligheten som kan ge verklig läkning. Ytlig försoning kan bara ge ytlig läkning."
"Att förlåta," fortsatte biskop Tutu, "är inte att glömma; Det handlar faktiskt om att minnas – att minnas och inte använda din rätt att slå tillbaka. Det är en andra chans till en ny början."
Och denna typ av förlåtelse är bara möjlig när vi verkligen tror att Gud har kontroll över denna värld. När vi inte riktigt tror på det försöker vi ta saken i egna händer. Och vi förlorar förmågan att älska, förlåta, att välsigna och be för dem vi kanske betraktar som våra fiender.
Allt börjar, liksom så mycket av vår kristna tro, med tron att Gud styr sin värld, oavsett vad som händer i denna värld. När du tror på det kan du älska dina fiender. Du kan vända andra kinden till. Du kan be för dem som missbrukar dig. Du kan göra allt detta tack vare denna djupa inre övertygelse att Gud styr sin värld, trots alla tvärtom. Det är en enkel men livsförändrande tro.
Jesus
Nu misstänker jag att om biskop Tutu vore här idag, skulle han påminna oss om att det finns en mycket bättre förebild än honom, och det är Jesus. När man tänker på det, levde Jesus efter sin egen lära på ett otroligt sätt. Och han gjorde det för att han själv trodde att hans himmelske Fader hade kontroll över hans värld, oavsett vad som hände i hans liv.
Och så valde han att älska sina fiender, även när de hånade honom och spottade på honom. Han var fast besluten att göra gott mot dem som hatade honom, även när de ropade efter hans korsfästelse. Han valde att välsigna dem när de förbannade honom, och han bad för dem när de misshandlade honom. Även när han hängde i korset förlät han dem som satt honom där: "Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör" (Lukas 23:34).
Fylld av tron och övertygelsen att Gud styrde hans värld, trots all bevisning som talade emot det, levde Jesus orädd, älskade modigt och förlät oändligt. Och är vi inte tacksamma för det? Vi är verkligen tacksamma för att Jesus gjorde det han lärde oss att göra senare i samma läsning, när han fortsatte med att säga:
"Döm inte, och du ska inte bli dömd; Döm inte, och du kommer inte att bli fördömd. Förlåt, så ska du bli förlåten" (Lukas 6:37).
För Jesus gjorde precis det för oss alla. Jesus kom inte för att döma oss eller fördöma världen, utan för att rädda denna värld och älska oss. Och på samma sätt sänder Jesus oss ut i världen inte för att fördöma eller döma den, utan för att välsigna den och älska den. Och att göra allt detta med tillit till den som verkligen bestämmer, även när bevisen kanske antyder något annat.
Stängning
"Guds dröm," sade biskop Tutu en gång, "är att du och jag, och vi alla, ska inse att vi är familj, att vi är skapade för gemenskap, för godhet och för medkänsla."
Guds dröm för oss börjar med Guds kärlek till oss. Och Guds dröm för oss blir verklighet tack vare Guds son, som älskade oss tillräckligt för att dö för oss. Och Guds dröm för oss visas för oss genom människor som biskop Tutu. Men också genom människor som du och jag.
Världen kommer att veta att vi är Jesu efterföljare genom vår kärlek till varandra. Men världen kommer att bli övertygad om denna kärlek när vi älskar även våra fiender, precis som Jesus lärde oss att göra. Låt oss älska Gud, och älska oss själva, och älska varandra. Men låt oss också älska dem som inte vill älska oss tillbaka, tills hela världen vet den kärlek vi är välsignade att ha i Jesus. Till Guds ära. Amen.
Kommentarer
Skicka en kommentar