Cardinal Sarah's Revelation: Why Sleeping With a Rosary Invites a Cascad...

  i didnt known BETTER  so blind I BEEN! 

 Läsning Apg 6:8–15 Stefanos, som var fylld av nåd och kraft, gjorde stora under och tecken bland folket. Då uppträdde några medlemmar i den synagoga som kallades De frigivnas (dit hörde folk från Kyrene, Alexandria, Kilikien och Asien) och började disputera med Stefanos. Men de kunde inte hävda sig mot visdomen och anden i det han sade. Därför skickade de fram några som skulle säga att de hört honom yttra sig hädiskt om Mose och Gud. De hetsade upp folket och de äldste och de skriftlärda, och sedan kom de och grep Stefanos och förde honom till rådet. Där fick falska vittnen träda fram och säga: »Den här mannen angriper ständigt och jämt både denna heliga plats och lagen. Vi har hört honom säga att Jesus, han från Nasaret, skall förstöra denna plats och ändra på de seder och bruk som vi har från Mose.« Alla som satt i rådet gav noga akt på Stefanos och tyckte då att hans ansikte var som en ängels. Responsoriepsalm Ps 119:23–24, 26–27, 29–30 (R. 1b) R. Saliga de som vandrar efter Herrens lag eller: Halleluja. Furstar lägger råd mot mig, men din tjänare begrundar dina stadgar, ja, dina vittnesbörd är min lust, de ger mig råd. R. Jag berättade om mina vägar, och du svarade. Lär mig dina bud. Lär mig att förstå dina stadgars väg, så vill jag begrunda dina under. R. Låt lögnens väg vara fjärran ifrån mig, och förunna mig din undervisning. Jag har utvalt sanningens väg, jag har bejakat dina lagar. R. Halleluja Matt 4:4b V. Människan skall inte leva bara av bröd utan av varje ord som utgår ur Guds mun. Evangelium Joh 6:22–29 När Jesus hade gett mat åt de fem tusen, såg lärjungarna honom komma gående på sjön. Nästa dag upptäckte folkmassan, som var kvar på andra sidan sjön, att det bara hade funnits en enda båt där och att Jesus inte hade följt med sina lärjungar i den utan att de hade gett sig av ensamma. Men det kom andra båtar från Tiberias och lade till nära platsen där man hade ätit brödet, det som Herren hade läst tacksägelsen över. När folket nu upptäckte att Jesus inte var där och inte heller hans lärjungar, steg de i båtarna och for över till Kafarnaum för att leta efter Jesus. De fann honom där på andra sidan sjön och frågade honom: »Rabbi, när kom du hit?« Jesus svarade: »Sannerligen, jag säger er: ni söker inte efter mig därför att ni har fått se tecken utan därför att ni åt av bröden och blev mätta. Arbeta inte för den föda som är förgänglig utan för den föda som består och skänker evigt liv och som Människosonen skall ge er. Ty på honom har Fadern, Gud själv, satt sitt sigill.« De frågade då: »Vad skall vi göra för att utföra Guds verk?« Jesus svarade: »Detta är Guds verk: att ni tror på honom som han har sänt.« TISDAG DEN 21 APRIL Läsning Apg 7:51 – 8:1a Stefanos sade till folket, de äldste och skriftlärda: »Styvnackade är ni, oomskurna till hjärta och öron. Alltid gör ni motstånd mot den helige Ande, ni som era fäder. Finns det någon profet som era fäder inte har förföljt? De dödade dem som förutsade att den Rättfärdige skulle komma, och nu har ni förrått och mördat honom, ni som fick lagen utfärdad åt er av änglar men inte har hållit den.« När de hörde detta blev de så ursinniga på Stefanos att de skar tänder. Men fylld av helig ande riktade han blicken mot himlen och såg Guds härlighet och Jesus som stod på Guds högra sida, och han sade: »Jag ser himlen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida.« Då ropade de högt och höll för öronen, och alla störtade sig över honom på en gång och släpade ut honom ur staden för att stena honom. Vittnena lade sina mantlar framför fötterna på en ung man som hette Saul. Så stenade de Stefanos, som åkallade Herren och sade: »Herre Jesus, ta emot min ande.« Han föll på knä och ropade högt: »Herre, ställ dem inte till svars för denna synd.« Med de orden dog han. Också Saul tyckte det var riktigt att han dödades. Responsoriepsalm Ps 31:3c–4, 6ab, 7b, 8a, 17, 21ab (R. 6a) R. I dina händer lämnar jag min ande eller Halleluja. Var mig en fast klippa, en borg som blir min räddning. Ty du är mitt bergfäste och min borg, och du skall, för ditt namns skull, leda och föra mig. R. I dina händer lämnar jag min ande, du befriar mig, Herre, du sanne Gud. Jag förtröstar på Herren, jag vill jubla och vara glad över din nåd. R. Låt ditt ansikte lysa över din tjänare, hjälp mig i din nåd. Lovad vare Herren, som bevisat mig sin underbara nåd. R. Halleluja Joh 6:35ab V. Jag är livets bröd, säger Herren. Den som kommer till mig skall aldrig hungra. Evangelium Joh 6:30–35 Vid den tiden sade folket till Jesus: »Vilket tecken vill du göra, så att vi kan se det och tro på dig? Vad kan du utföra? Våra fäder åt mannat i öknen, så som det står skrivet: Han gav dem bröd från himlen att äta.« Jesus svarade: »Sannerligen, jag säger er: Mose gav er inte brödet från himlen, men min fader ger er det sanna brödet från himlen. Guds bröd är det bröd som kommer ner från himlen och ger världen liv.« De bad honom då: »Herre, ge oss alltid det brödet.« Jesus svarade: »Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta.« ONSDAG DEN 22 APRIL Läsning Apg 8:1b–8 En svår förföljelse började mot församlingen i Jerusalem, och alla utom apostlarna skingrades över hela Judeen och Samarien. Några fromma män begravde Stefanos och höll stor dödsklagan över honom. Men Saul for hårt fram mot församlingen. Han trängde in i hus efter hus, släpade bort män och kvinnor och lät sätta dem i fängelse. De som hade skingrats vandrade omkring och predikade budskapet. Filippos kom till huvudstaden i Samarien och förkunnade Kristus för folket där. Alla lyssnade uppmärksamt på hans ord när de hörde honom tala och såg de tecken han gjorde. Ty från många som var besatta for de orena andarna ut under höga rop, och många lytta och lama botades. Det blev stor glädje i den staden. Responsoriepsalm Ps 66:1-3a, 4-7a (R. 1) R. Höj jubel till Gud, alla länder eller Halleluja. Höj jubel till Gud, alla länder, lovsjung hans namn, ge honom ära och pris. Säg till Gud : Hur underbara är inte dina gärningar. R. Alla länder skall tillbe och lovsjunga dig, de skall lovsjunga ditt namn. Kom och se vad Gud har gjort. Underbara är hans gärningar mot människor. R. Han förvandlade havet till torrt land, de vandrade rakt genom floden. Då gladdes vi över honom, han råder för evigt. R. Halleluja Joh 6:40 V. Alla som ser Sonen och tror på honom skall ha evigt liv, säger Herren. Evangelium Joh 6:35–40 Vid den tiden sade Jesus till folket: »Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta. Men som jag har sagt er: ni har sett mig och tror ändå inte. Alla som Fadern ger mig skall komma till mig, och den som kommer till mig skall jag inte visa bort. Ty jag har inte kommit ner från himlen för att göra vad jag själv vill utan för att göra hans vilja som har sänt mig. Och detta är hans vilja som har sänt mig: att jag inte skall låta någon gå förlorad av dem som han har gett mig, utan låta dem uppstå på den sista dagen. Ty detta är min faders vilja: att alla som ser Sonen och tror på honom skall ha evigt liv. Och jag skall låta dem uppstå på den sista dagen.« TORSDAG DEN 23 APRIL Läsning Apg 8:26–40 En ängel från Herren sade till Filippos: »Gå nu vid middagstiden ut på vägen som leder från Jerusalem ner till Gaza. Den ligger öde.« Han gick genast. Då kom där en etiopier som var mäktig hoveunuck hos kandake, den etiopiska drottningen, och hade ansvaret för hela hennes skattkammare. Han hade farit till Jerusalem för att tillbe Gud och var nu på väg hem och satt i sin vagn och läste profeten Jesaja. Anden sade till Filippos: »Gå fram till vagnen och håll dig intill den.« Filippos skyndade fram, och när han hörde mannen läsa profeten Jesaja frågade han: »Förstår du vad du läser?« — »Hur skulle jag kunna det utan att någon vägleder mig?« svarade mannen. Och han bad Filippos stiga upp och sätta sig bredvid honom. Skriftstället som han läste var detta: Liksom ett får som förs till slakt, liksom ett lamm som är tyst inför den som klipper det öppnade han inte sin mun. Genom förödmjukelsen blev hans dom upphävd. Vem kan räkna hans efterkommande, när hans liv nu upphöjs från jorden? Hovmannen frågade Filippos: »Säg mig, vem talar profeten om — sig själv eller någon annan?« Filippos tog då till orda, och med skriftstället som utgångspunkt förkunnade han budskapet om Jesus för honom. När de färdades vägen fram, kom de till ett ställe med vatten, och hovmannen sade: »Här finns vatten. Är det något som hindrar att jag blir döpt?« Han lät stanna vagnen, och båda två, Filippos och hovmannen, steg ner i vattnet, och Filippos döpte honom. När de hade stigit upp ur vattnet, ryckte Herrens ande bort Filippos, och hovmannen såg honom inte mer; han fortsatte sin resa, fylld av glädje. Men Filippos, visade det sig, hade kommit till Ashdod, och sedan gick han från stad till stad och förkunnade budskapet tills han kom till Caesarea. Responsoriepsalm Ps 66:8–9, 16–17, 20 (R. 1) Prisa, ni folk, vår Gud, och låt hans lov ljuda högt, ty han har bevarat vårt liv och har inte låtit oss vackla. R. Kom och hör, jag vill berätta för er, ni alla som fruktar Gud, om allt gott som Herren har gjort för mig. R. När jag ropade till honom med min mun, redan då var lovsång på min tunga. Lovad vare Gud, som inte har förkastat min bön eller vänt ifrån mig sin nåd! R. Halleluja Joh 6:51 V. Jag är det levande brödet, som har kommit ner från himlen. Den som äter av det brödet skall leva i evighet. Evangelium Joh 6:44–51 Vid den tiden sade Jesus till folket: »Ingen kan komma till mig utan att Fadern som har sänt mig drar honom, och jag skall låta honom uppstå på den sista dagen. Det står skrivet hos profeterna: Alla skall bli Guds lärjungar. Var och en som har lyssnat till Fadern och lärt av honom kommer till mig. Men ingen har sett Fadern, utom den som har kommit från Gud; han har sett Fadern. Sannerligen, jag säger er: den som tror har evigt liv. Jag är livets bröd. Era fäder åt mannat i öknen och de dog. Men brödet som kommer ner från himlen är sådant att den som äter av det inte skall dö. Jag är det levande brödet, som har kommit ner från himlen. Den som äter av det brödet skall leva i evighet. Brödet jag skall ge är mitt kött, jag ger det för att världen skall leva.« FREDAG DEN 24 APRIL Läsning Apg 9:1–20 Saul, som ännu rasade av mordlust mot Herrens lärjungar, gick till översteprästen och bad att få med sig brev till synagogorna i Damaskus: om han fann några som hörde till Vägen, män eller kvinnor, skulle han få fängsla dem och föra dem till Jerusalem. Men när han på sin resa närmade sig Damaskus, omgavs han plötsligt av ett bländande ljussken från himlen. Han föll till marken och hörde en röst som sade till honom: »Saul, Saul, varför förföljer du mig?« Han frågade: »Vem är du, herre?« — »Jag är Jesus, den som du förföljer. Stig upp och gå in i staden, så får du veta vad du skall göra.« Hans reskamrater stod förstummade; de hörde rösten men såg ingen. Saul reste sig upp, men fast hans ögon var öppna kunde han inte se. De tog honom då vid handen och ledde honom in i Damaskus. Under tre dagar var han blind, och han varken åt eller drack. I Damaskus fanns en lärjunge som hette Ananias. Till honom sade Herren i en syn: »Ananias!« Han svarade: »Ja, herre.« Herren sade: »Gå genast till Raka gatan, och fråga i Judas hus efter en som heter Saul och är från Tarsos. Han ber, och i en syn har han sett en man som heter Ananias komma in och lägga sina händer på honom för att han skall se igen.« — »Herre«, svarade Ananias, »jag har hört från många håll om den mannen och allt ont han har gjort mot dina heliga i Jerusalem. Och nu är han här med fullmakt från översteprästerna att gripa alla som åkallar ditt namn.« Men Herren sade till honom: »Gå, honom har jag utvalt till mitt redskap. Han skall föra ut mitt namn till hedningar och kungar och Israels folk, och jag skall låta honom veta hur mycket han måste lida för mitt namns skull.« Ananias gav sig i väg och gick till Judas hus. Han lade sina händer på Saul och sade: »Saul, min broder! Herren själv, Jesus, som visade sig för dig på vägen hit, har sänt mig för att du skall få tillbaka din syn och fyllas av helig ande.« Då var det som om fjäll hade fallit från Sauls ögon, och han kunde se igen. Han lät genast döpa sig, och när han hade ätit, återfick han krafterna. Han stannade några dagar hos lärjungarna i Damaskus och började genast förkunna i synagogorna att Jesus är Guds son. Responsoriepsalm Ps 117 (R. Mark 16:15) R. Gå ut överallt i världen och förkunna evangeliet eller: Halleluja. Lova Herren, alla hedningar, prisa honom, alla folk. R. Ty hans nåd är väldig över oss, och Herrens sanning varar i evighet. R. Halleluja Joh 6:56 V. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod förblir i mig och jag i honom. Evangelium Joh 6:52–59 Vid den tiden började judarna tvista med varandra om hur Jesus kunde ge dem sitt kött att äta. Jesus svarade: »Sannerligen, jag säger er: om ni inte äter Människosonens kött och dricker hans blod, äger ni inte livet. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv, och jag skall låta honom uppstå på den sista dagen. Ty mitt kött är verklig föda, och mitt blod är verklig dryck. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod förblir i mig och jag i honom. Liksom den levande Fadern har sänt mig och jag lever genom Fadern, skall också den som äter mig leva genom mig. Detta är brödet som har kommit ner från himlen, ett annat bröd än det som fäderna åt. De dog, men den som äter detta bröd skall leva i evighet.« Detta sade han när han undervisade i synagogan i Kafarnaum. LÖRDAG DEN 25 APRIL S:T MARKUS, EVANGELIST Fest Läsning 1 Pet 5:5b–14 För er alla gäller: klä er i ödmjukhet mot varandra, ty Gud står emot de högmodiga, men de ödmjuka ger han nåd. Böj er alltså ödmjukt under Guds starka hand, så att han upphöjer er när tiden är inne, och kasta alla era bekymmer på honom, ty han sörjer för er. Var nyktra och vaksamma. Er fiende djävulen går omkring som ett rytande lejon och söker efter någon att sluka. Håll stånd mot honom, orubbliga i tron. Kom ihåg att ni får utstå detsamma som alla era bröder här i världen. Men om ni nu får lida en kort tid skall Gud, som skänker all nåd och har kallat er till sin eviga härlighet genom Kristus, upprätta er, stödja er och ge er fasthet. Hans är makten i evighet, amen. Genom Silvanus, som jag vet är en pålitlig broder, skriver jag dessa korta rader för att stärka er och för att bekräfta att här verkligen är fråga om Guds nåd, som ni skall stå fasta i. Församlingen i Babylon, utvald liksom ni, och min son Markus hälsar er. Hälsa varandra med kärlekens kyss. Frid åt er alla som lever i Kristus. Responsoriepsalm Ps 89:2–3, 6–7, 16–17 (R. jfr 2a) R. Om Herrens nåd vill jag evigt sjunga eller Halleluja. Jag vill sjunga om Herrens nådegärningar i evighet och förkunna din trofasthet från släkte till släkte. Jag bekänner: Din godhet varar i evighet, din trohet står fast i himlen. R. Herre, av himlarna prisas dina under och i de heligas församling din trofasthet. Ty vilken i skyn kan anses lik Herren, vilken bland Guds söner kan liknas vid Herren? R. Saligt det folk som vet vad jubel är, de som vandrar, o Herre, i ditt ansiktes ljus. De gläder sig ständigt åt ditt namn och upphöjs genom din rättfärdighet. R. Halleluja 1 Kor 1:23a, 24b V. Vi förkunnar en Kristus som blivit korsfäst, en Kristus som är Guds kraft och Guds vishet. Evangelium Mark 16:15–20 Vid den tiden uppenbarade sig Jesus för de elva och sade till dem: »Gå ut överallt i världen och förkunna evangeliet för hela skapelsen. Den som tror och blir döpt skall räddas, men den som inte tror skall bli dömd. Dessa tecken skall följa dem som tror: i mitt namn skall de driva ut demoner, de skall tala nya tungomål, de skall ta ormar med sina händer, de skall inte bli skadade om de dricker dödligt gift, och de skall lägga sina händer på sjuka och göra dem friska.« När herren Jesus hade talat till dem, blev han upptagen till himlen och satte sig på Guds högra sida. Men de gick ut och predikade överallt, och Herren bistod dem och bekräftade ordet genom de tecken som åtföljde det. FJÄRDE PÅSKSÖNDAGEN DEN 26 APRIL Första läsningen Apg 2:14a, 36–41 Petrus tog till orda och talade till dem som var i Jerusalem: »Hela Israels folk skall vara fast förvissat om att Gud har gjort honom till Herre och till Messias, denne Jesus som ni har korsfäst.« Orden träffade dem i hjärtat, och de frågade Petrus och de andra apostlarna: »Bröder, vad skall vi göra?« Petrus svarade: »Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att ni får förlåtelse för era synder. Då får ni den helige Ande som gåva. Ty löftet gäller för er och era barn och alla dem långt borta som Herren, vår Gud, vill kalla.« Petrus vädjade till dem med många andra ord också, och han uppmanade dem: »Se till att ni blir räddade undan detta onda släkte.« De som tog till sig hans ord lät döpa sig, och den dagen ökade de troendes antal med inemot tre tusen. Responsoriepsalm Ps 23 (R. 1) När responsoriepsalmen sjungs så används texten i Cecilia 621. När den läses används följande text: R. Herren är min herde, ingenting skall fattas mig eller: Halleluja. [Herren är min herde, ingenting skall fattas mig.] Han för mig i vall på gröna ängar, han låter mig vila vid lugna vatten. Han ger mig ny kraft och leder mig på rätta vägar, sitt namn till ära. R. Inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont, ty du är med mig, din käpp och din stav gör mig trygg. R. Du dukar ett bord för mig i mina fienders åsyn, du smörjer mitt huvud med olja och fyller min bägare till brädden. R. Din godhet och nåd skall följa mig varje dag i mitt liv, och Herrens hus skall vara mitt hem så länge jag lever. R. Andra läsningen 1 Pet 2:20b–25 Om ni står ut med att misshandlas när ni har gjort rätt, då är det något stort i Guds ögon. Det är vad ni har kallats till, ty också Kristus led, för er skull, och gav er ett exempel för att ni skall följa i hans fotspår. Han begick inte någon synd, och svek fanns inte i hans mun. Han svarade inte med skymford när han skymfades. Han svarade inte med hotelser när han fick lida. Han överlät sin sak åt honom som dömer rättvist. Våra synder bar han i sin egen kropp upp på träpålen, för att vi skulle dö bort från synden och leva för rättfärdigheten. Genom hans sår har ni blivit botade. Ni var som vilsegångna får, men nu har ni vänt tillbaka till era själars herde och vårdare. Halleluja Joh 10:14 V. Jag är den gode herden, säger Herren; jag känner mina får, och de känner mig. Evangelium Joh 10:1–10 Vid den tiden sade Jesus: »Sannerligen, jag säger er: den som inte går in i fårfållan genom grinden utan klättrar in på ett annat ställe, han är en tjuv och en rövare. Men den som går in genom grinden är fårens herde. För honom öppnar grindvakten, och fåren hör hans röst, och han ropar på sina får med deras namn och för ut dem. När han har släppt ut sina får går han före dem, och fåren följer honom därför att de känner igen hans röst. Men en främling följer de inte, utan springer ifrån honom, därför att de inte känner igen främmande röster.« Denna bild använde Jesus när han talade till dem, men de förstod inte vad han menade. Sedan sade Jesus: »Sannerligen, jag säger er: jag är grinden in till fåren. Alla som har kommit före mig är tjuvar och rövare, men fåren har inte lyssnat till dem. Jag är grinden. Den som går in genom mig skall bli räddad. Han skall gå in och han skall gå ut, och han skall finna bete. Tjuven kommer bara för att stjäla, slakta och döda. Jag har kommit för att de skall ha liv, och liv i överflöd.«

De gudomliga timmarna
En tid av möte med Kristus och gemenskap med kyrkan — ur tro, tystnad och kärlek.
Hoppa till innehållet
Hem
Introduktion
Inbjudan
Lästjänst
God morgon
Mellantiden
Vesper
Vesper
Lästjänst
Inbjudan
God morgon
Mellantiden
Vesper
Vesper
Blogg
Startsida
21 APRIL. 2026GENOM ÖKNEN
Morgon – Sankt Anselm


Morgon (påsktid)
Tisdag 21 april 2026
TISDAG – TREDJE VECKAN I PÅSKVECKAN TREDJE
VECKAN SKRIVEN AV
SANKT Anselm († 1109), biskop och kyrkofader

ST. ANSELMO, BISKOP OCH KYRKODOKTOR Han föddes 1033 i Aosta, Piemonte. Han inträdde i Sankt Sankt Sankt Orden Benedictus i klostret Le Bee i Frankrike, där han undervisade i teologi för sina kollegor, och han själv gick glatt på vägen till fulländning. Han reste till England och blev biskop av Canterbury. Han kämpade tappert för kyrkans frihet, två gånger tvingades han gå i exil. Han skrev många värdefulla skrifter om mystisk teologi. Han dog 1109.

℣ Gud, kom till min undsättning.
℞ Herre, skynda dig att hjälpa mig.

Ära vare Fadern, och Sonen
, och den Helige Ande!
Som det var i början, så nu och för alltid
och alltid . Amen. Halleluja.

Utelämnad när den omedelbart föregicks av Inbjudan. INBJUDAN


HYMN

O Kristus, Faderns ord,
härlige Konung bland helgon, världens
ljus och frälsning,
på dig tror vi.

Livsmat och dryck,
balsam, kläder och skydd,
styrka, tillflykt och tröst,
litar vi på dessa

Upplys med
din Ande ondskans mörka natt,
led vår väg
till Fadern. Amen.

1 myra.

O Gud, ge oss uppmärksamhet och ge oss
liv, så att ditt folk kan glädjas i dig, halleluja.

PSALM 85 (84) Vår frälsning är nära

Kristus Jesus har blivit för oss visdom från Gud,
och rättfärdighet, helgelse och frälsning (1 Kor 1:30).

Återigen, o Herre, han älskade sitt land, *
och vände Jakobs öde till det goda.
Förlåt ditt folks orättfärdighet, *
täck alla deras synder.

Han höll tillbaka all sin vrede och
gav upp ilskan.
Förnya oss, o Gud, vår Frälsare,*
och kasta bort ondska mot oss.

Kommer du att vara arg på oss för alltid, *
bära din
ilska från generation till generation?

Kommer du inte att väcka oss igen, *
så att ditt folk kan glädjas åt dig?

Visa oss, o Herre, din nåd
, och ge oss din frälsning.

Att lyssna på vad Herren säger till mig: *
Herren lovar frid
till sitt folk, till dem som är trofasta, *
till dem som återvänder till honom av hela sitt hjärta.

Ty hans frälsning är nära †
dem som fruktar honom, och
hans härlighet ska bo i vårt land.

Kärlek och trohet möts, *
Rättvisa och fred kommer att omfamna.
Trofasthet ska resa sig ur jorden, *
Rättfärdighet ska se ner från himlen.

Herren ska ge välsignelse och lycka, *
och vårt land dess frukt.
Rättfärdighet kommer före honom, *
och Fred kommer att följa i hans fotspår.

1 myra.

O Gud, ge oss uppmärksamhet och ge oss
liv, så att ditt folk kan glädjas i dig, halleluja.

2 Ant.

Låt oss lita på Herren:
han ger oss frid, halleluja.

HYMN (Is 26:1 – 4.7 – 9.12) Stadsmurarna
hade tolv grundmurar
(jfr. Uppmärkelsen 21:14).

Vi har en befäst stad: *
Han har byggt murar och försvarsställningar för vårt försvar.

Öppna dörren! Släpp in ett rättfärdigt folk som
håller fast vid trohet,
vars karaktär är fast, som
bevarar fred, eftersom de litar på dig.

Lita på Herren i evighet, ty
Herren är en evig klippa.
De rättfärdigas väg är upprätt, *
Du styr de rättfärdigas väg.

Ja, på din domars väg *
väntar vi ivrigt på dig, o Herre;
Ditt namn och ditt minne *
vår själ längtar.

Med min själ längtar jag efter dig i natten, och
med min ande inom mig söker jag dig.
Ty när era domar uppenbarar sig på jorden, lärs invånarna
i den jordiska kretsen rättfärdighet.

Herre, du ge oss frid, *
ty du är författare till alla våra verk.

2 Ant.

Låt oss lita på Herren:
han ger oss frid, halleluja.

3 Ant.

Jorden har burit frukt:
låt nationerna glädjas och glädjas, halleluja.

PSALM 67 (66) En välsignelsehymn

Låt det bli känt för er alla:
Guds frälsning har sänts till hedningarna (Apg 28:28).

Gud har barmhärtigt sig över oss och välsignat oss, *
har lyst upp oss med sitt ansikte,
så att hela jorden ska känna era vägar, *
alla er frälsningsfolk!

Må folken prisa dig, o Gud, *
låt alla nationer förhärliga dig!
Låt nationerna glädjas och glädjas, †
för att du dömer nationerna rättvist och
leder nationerna på jorden.

Må folken prisa dig, o Gud, *
låt alla nationer förhärliga dig!
Jorden har burit frukt! *

Gud välsigne oss, vår Gud!
Gud välsigne oss! *
Må han dyrkas av världens alla ändar!

3 Ant.

Jorden har burit frukt:
låt nationerna glädjas och glädjas, halleluja.

KORTLÄSNING Wis 7:13-14
Och det jag har lärt mig utan att tänka, lär jag ut utan avund, jag döljer inte dess rikedomar.
Det är en outtömlig skattkammare av människor, och de som använder den blir Guds vänner, rekommenderade av dess läras gåvor.

KRATKI OTPIEV
℞ De heligas visdom förkunnas av nationerna.
* Halleluja, halleluja.
De heligas visdom förkunnas av folken.
Halleluja, halleluja.
℣ Och deras ära förkunnas av kyrkan.
Halleluja, halleluja.
Ära vare Fadern, Sonen och den Helige Ande.
℞ De heligas visdom förkunnas av folken.
Halleluja, halleluja.

Myra. med en lovsång

De vise männen ska lysa som den lysande himlavalvet, och som
har lärt många ut rättfärdighet,
som stjärnorna för evigt, i all evighet, alleluja.

SAKARJAS HYMN Lukas 1:68-79
Messias och hans föregångare.

Välsignad vare Herren, Israels Gud,
som besökte och frälste sitt folk;

lyfter frälsningens kraft för oss *
i Davids tjänares hus,

Som han lovade genom sina heliga profeters mun
från evigheten: †

att rädda oss från våra fiender och
från alla som hatar oss;

att visa godhet mot våra fäder, *
och att minnas vårt heliga förbund,

Han svor en ed till Abraham,
vår far.

att han ska ge
dig till oss, befriad från fiendens hand, *

Låt oss tjäna utan rädsla
i helighet och rättfärdighet inför honom*
i alla våra dagar.

Och du, barn, ska kallas den Högstes profet, för
du ska gå inför
Herren för att förbereda vägar för honom,

Att ge kunskap om frälsning till sitt folk genom
förlåtelse av deras synder,

gåvan av vår Guds barmhärtige hjärta,
genom vilken han ska besöka oss

Ung Sol från ovan,
för att lysa upp dem som sitter i mörker

och dödens skugga, *
för att leda våra fötter i fredens väg.

Ära vare Fadern och Sonen *
och den Helige Ande.

Som det var i början, så nu och för alltid och
alltid. Amen.

Myra. med en lovsång

De vise männen ska lysa som den lysande himlavalvet, och som
har lärt många ut rättfärdighet,
som stjärnorna för evigt, i all evighet, alleluja.


Prisad vare Kristus, den gode herden, som lade sitt liv för sina får, och vi ber honom innerligt:

Styr, o Herre, ditt folk.

O Kristus, du har visat barmhärtighet och kärlek i de heliga prästerna:
sluta aldrig visa din barmhärtighet genom dem och i oss.
Du fortsätter tjänsten som vår själars herde genom dina ställföreträdare:
"Ge oss alltid en ledare som vägleder oss på din väg.
I dina helgon, folkets ledare, har du uppenbarat dig som en själ och kropps läkare:
"Sluta inte ge oss tjänare av liv och helighet.
Du, som i de heliga herdarna, satt i ditt folks tjänst,
har blivit en läkare för själar och kroppar,
— Må din närvaro aldrig svika genom heliga och helgande tjänare.
Du, som inspirerade de troende med den helige läraren Anselms visdom och kärlek,
— Må evangeliets predikanter hjälpa oss att känna dig och älska dig som du önskar.

Fader vår...

BÖN
Gud, du har gett helige biskop Anselm att utforska djupet av din visdom och att undervisa hans bröder i den. Med trons gåva, hjälp vårt förnuft att uppleva den sötma i sanningen vi tror på. Genom Herren.

Allsmäktige Gud välsignade oss, bevarade oss från allt ont och förde oss till evigt liv.
℞ Amen.Novena to the Holy Spirit

Day III - The Baptism

 Let us begin this spiritual time with a special  invocation of the Holy Spirit and a hymn.

 Entrance antiphon
Aleluia. The Spirit of the Lord has filled the whole world. Come let us adore him. Aleluia.

Hymn: I heard the voice of Jesus say



I heard the voice of Jesus say, “Come unto Me and rest;

Lay down, thou weary one, lay down Thy head upon My breast.”

I came to Jesus as I was, weary and worn and sad;

I found in Him a resting place, and He has made me glad.



I heard the voice of Jesus say, “Behold, I freely give

The living water; thirsty one, stoop down, and drink, and live.”

I came to Jesus, and I drank of that life giving stream;

My thirst was quenched, my soul revived, and now I live in Him.



I heard the voice of Jesus say, “I am this dark world's Light;

Look unto Me, thy morn shall rise, and all thy day be bright.”

I looked to Jesus, and I found in Him my Star, my Sun;

And in that light of life I'll walk, till travelling days are done.

Antiphon
Come, Holy Spirit, fill the hearts of Thy faithful and enkindle in them the fire of Thy love. Send forth Thy Spirit and they shall be created. Aleluia.

 Now, let us prepare our hearts to receive the Word of God in the Bible reading, followed by passages from the Saints.

Gospel reading
“Then Jesus came from Galilee to the Jordan to be baptized by John. But John tried to deter him, saying, “I need to be baptized by you, and do you come to me?” Jesus replied, “Let it be so now; it is proper for us to do this to fulfill all righteousness.” Then John consented. As soon as Jesus was baptized, he went up out of the water. At that moment heaven was opened, and he saw the Spirit of God descending like a dove and alighting on him. And a voice from heaven said, “This is my Son, whom I love; with him I am well pleased” (Matthew 3:13-17).

Passages on the Holy Spirit
 From the writings of St. Francis of Assisi on the Holy Spirit

“We are spouses when by the Holy Ghost the faithful soul is united to Jesus Christ. You have espoused yourselves to the Holy Ghost, choosing to live according to the perfection of the holy Gospel. All ye holy virtues which by the grace and illumination of the Holy Ghost thou infusest in the heart of the faithful, that from infidels ye mayest make them faithful to God. So that inwardly purified, inwardly illumined and kindled by the flame of the Holy Ghost, we may be able to follow in the footsteps of Thy Son, Our Lord Jesus Christ, and by Thy grace alone come to Thee the Most High, who in perfect Trinity and simple Unity livest and reignest and glories with God Almighty, forever and ever Amen”.

 From the writings of St. M. Magdalene of Pazzi, Discalced Carmelite, on the Holy Spirit

“The Spirit is the dispenser of the treasures which are in the heart of the Father and the treasurer of the advice which the Father and the Word exchange […]. From the heart of the Father he extracts power with gifts more numerous than the stars in the heavens. From the pierced side of the Word, he draws forth a burning love, more abundant in fruit than there are flowers in springtime… From the heart of the Word, he draws an intimate purity, more luminous than the most limpid water. […]. The cataracts of heaven are ever open so that graces can pour forth, but we do not have our mouths open with yearning to receive it… Oh how heaven is ever ready to shower them upon us! […]. Come, come, Oh Holy Spirit! May the union of the Father, the disposition of the Word, the glory of the angels come! You are, oh Spirit of truth, the reward of the saints, the refreshment of souls, the filling of the hungry, the consolation of pilgrims, you are the one in whom is contained all treasures!” […]. “The Spirit has come with the fullness of his gifts and has come into my heart… But it is not enough for him to rest only in me: I beg that you inspire your other, chosen and beloved spouses as well as all other creatures”.

 Let us invoke the Holy Spirit to renew our lives and to help us to intercede for our intentions.

Time of prayer
Preces

As we celebrate the glory of God with great joy and faith, let us cry out with our prayers:

Send forth your spirit and make the whole world new..

Water flowed from the side of Christ as the fountain of your Spirit,

- may it flow over all the earth and bring forth goodness

You desire the whole world to be filled with the Spirit,

- help all mankind to build a world of justice and peace.

(Additional intentions may be added here)

You bring life and glory to mankind through the Holy Spirit,

- through the Spirit lead the departed into the love and joy of heaven.

Our Father.

Closing prayer

O God, who by the mystery of today's great feast sanctify your whole Church in every people and nation, pour out, we pray, the gifts of the Holy Spirit across the face of the earth and, with the divine grace that was at work when the Gospel was first proclaimed, fill now once more the hearts of believers. Through our Lord Jesus Christ, your Son, who lives and reigns with you in the unity of the Holy Spirit, one God, for ever and ever. Amen.

Prayer to the Holy Spirit
Breathe into me, Holy Spirit,
that my thoughts may all be holy.
Move in me, Holy Spirit, that my work, too, may be holy.
Attract my heart, Holy Spirit, that I may love only what is holy.
Strengthen me, Holy Spirit, that I may defend all that is holy.
Protect me, Holy Spirit, that I may always be holy.
Amen

Euthanasis

Katolsk Forum – Lillehammer, 10.11.2011

 1. Första reflektionen

Föreläsningen jag ska hålla ikväll baseras på ett föredrag jag höll för Fransiskushjelpen för två år sedan. Tankarna från den tiden är inte mindre giltiga idag och jag tillåter mig därför att stå fast vid dem. Men för kvällens föreläsning har jag gått igenom innehållet, bearbetat och utökat det.

Föreläsningen är inte avsedd som en vetenskaplig rapport om teamet, utan som en synpunkt i debatten från en from katolik sida. Därför har jag valt att låta föreläsningen ha sin grund i teologi och tro.

I tro skulle jag hävda att en central idé är att människan inte kan tänka självständigt, utan är beroende av Gud, sin skapare. Detta strider mot en modern idé att människan måste tänka autonomt från alla yttre påverkan för att kunna tänka fritt. Men en fråga för modern tänkande kommer då att vara om detta är sant och hur frihet uppfattas.

För att förstå mitt argument i denna föreläsning måste vi acceptera som premiss att vi är skapade av Gud och att detta naturligtvis gäller alla. Utan att det här är möjligt att fortsätta ett tillräckligt och uttömmande argument för denna premiss, är det viktigt att betona att människans beroende av Gud inte berövar henne hans frihet, utan tvärtom ökar hans frihet. Detta beror på att vi är befriade från begränsningar i oss själva. Med frihet följer ansvar för handlingar. Det är uppenbart att vi här möter en särskild förståelse av frihet som skiljer sig från den sekulära och sekulära.

Vidare kan vi utgå från att det faktum att en person samtidigt är i relation till Gud ger honom en särskild värdighet. En värdighet som skiljer sig från den vi ger varandra genom till exempel mänskliga rättigheter. Det faktum att Gud anförtror människan att handla i enlighet med Guds vilja överstiger vår definition av värdighet eftersom Gud låter oss lära oss av Hans gudomliga egenskaper.

Det vill säga, när vi talar om värdighet här måste det vara kopplat till något ovanför oss, något utanför oss. Om inte, kommer det vi säger att vara relativt utan absolut grund. Endast det Absoluta, Gud, kan ge oss en sådan grund.

1.1 Skapad till Guds avbild

I hjärtat av tron att vi är skapade av Gud finns den bibliska övertygelsen att vi är skapade till Guds avbild. Även de första orden om människan i Bibeln ger oss ett centralt perspektiv på den bibliska förståelsen av honom. Det står bland annat: "Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han honom, ..." (Första Mosebok 1:27). Detta måste betyda att det finns något i människan som visar Gud, det blir en avbild av Guds ursprungliga avbild. Gud blir människans förebild.

Därför bör vi fundera på hur Gud måste vara för att bättre förstå vad idén om människan är. Samtidigt berättar den för oss vilken plats människan är avsedd för i skapelsen. Att vara skapad till Guds avbild innebär att man kan "se" något av Gud i människan. Detta bör vara synligt inte bara för människor utan också för hela skapelsen. Redan här kan man känna den storhet som verkligen ligger i människan och där kallelsen att vara en bild kan bestå. Samtidigt ger den en utgångspunkt för att bedöma människoliv och handling i ljuset av bilduppgiften.

1.2 Skapad som person

Det andra teologiska elementet jag vill lyfta fram i denna föreläsning är att vi är skapade som en person, vi är en person. Denna verklighet kommer från Gud, i vars avbild vi är skapade. Även om Gud är en, har Han uppenbarat att det finns tre personer i Gud och dessa tre personer är Fadern, Sonen och den Helige Ande. Gud är en Gud, men det finns tre personer i en Gud. Tre personer som är olika och ändå är de tre en.

I den nikenska trosbekännelsen sägs det om Sonen att han är "född, inte skapad, av samma väsen som Fadern", dvs.at relationen mellan Fader och Son är sådan att Sonen tar emot sig själv från Fadern, utan att det är möjligt att säga att det nödvändigtvis måste ha funnits en tid då Fadern varit ensam. Inte heller betyder det faktum att den Helige Ande härstammar från relationen mellan Fader och Son någon tidsskillnad. Hela grejen är mer ett försök att beskriva Treenighetens inre verklighet och förhållanden, men samtidigt hålla fast vid tron att Gud är Treenigheten från evigheten.

Guds inre verklighet som en treenighet är utgångspunkten för skapelsen. Den inre, perfekta kärleken Gud lever i sig själv, önskan att bli delad och kommunicerad och därmed skapelsen. Skapelsen kan sägas vara kryddad med Guds överflödande kärlek.

Människan är en varelse i skapelsen och som är skapad till Guds avbild. Därför är människan skapad som individ, som person. Människans personlighet är rotad i Guds personlighet. Utan att därigenom säga att människan ska vara identisk med en gudomlig person. Men det är en analogi mellan Guds personlighetsstruktur och människans person som tillhandahåller bilden.

1.3 Människans värde

Om detta är en sanning om människan, måste denna sanning gälla genom hela människans existens, från befruktningsstunden och efter tron i all evighet. Det vill säga, från det ögonblick äggcell och spermiecell smälter samman och in i Guds evighet. Döden avslutar inte existensen, utan är en övergång till en ny verklighet som skiljer sig från den vi lever här. Vi blir en person från befruktningsögonblicket och för alltid. Vår personliga verklighet tar aldrig slut.

Att vi blir en person är alltså inte något som sker senare i människans utveckling under graviditeten. Vi är en person hela tiden. Därför är människan absolut värd skydd från detta första ögonblick och alla är en person som bara kan föras framåt. När den ofödda personen inte föds kan det bara ske genom Guds hand genom naturen. Inget annat får avsluta en graviditet. Det skulle vara omänskligt och förkastligt eftersom det är mord på en person. Hur kan vi inte respektera det ofödda livet med största rädsla och bävan?

Samma frågor gäller människan genom hela livets väg, genom smärta, sjukdom och in i döden. Livet måste respekteras vid alla tider av människans existens. Om inte, respekterar du det inte som person.

Den mannen är en person upphör inte vid dödstillfället. Nej, människor som individer går in i evigheten och möter sin Skapare där. Teologiskt sett kan döden inte betraktas som slutet på människans bildspråk eller personlighet, utan som en övergång till en ny och annorlunda existens som är frånkopplad från tid och rum, vilket är evigt.

2. Uppslukande tankar

Kan vi definiera vad som är ett värdigt liv eller en värdig död när vi talar om människoliv och dess existens? Fällan här ligger i definitionen av vad som menas med ordet "värdig". Jag tror att detta ord bara kan ges innehåll kopplat till Gud som jag gjorde i början. Ett värdigt liv är det liv en person lever i enlighet med Guds vilja för denna person. Ju mer en person lever det Gud vill för honom, desto mer blir han sig själv, ja, desto mer blir han en person. Varje lag, varje social institution måste stödja detta, annars blir det omänskligt. Att hålla människor ansvariga för sina handlingar ger dem värdighet. Att ta bort ansvar tar också bort värdighet.

En värdig död kan förstås som den död som har öppnat och förberett människan för sitt slutgiltiga möte med Gud så gott han bara kan. Självklart händer det att människor dör i olyckor, katastrofer eller brott. Inte alla dödssituationer ger en person möjlighet att gå in i döden på ett medvetet sätt. Men Herren uppmuntrar människan att alltid leva beredd att gå in i döden. Inte av rädsla för döden, utan verkligen av glädje över det sista mötet med Herren. På flera platser varnas människor för att inte leva som om döden inte är en del av vår verklighet eller som om vårt liv bara är kopplat till existensen här. Döden bör ha en naturlig plats i livet.

2.1 Smärtan

En av frågorna kring eutanasifrågan är frågan om den smärta som vissa människor verkligen kan uppleva som ett helvete och som förmodligen berör oss som människor på ett speciellt och djupt sätt. Låt oss försöka tänka teologiskt om smärta.

Smärta är förstås något som varje individ kan uppleva på ett mycket individuellt och olika sätt. Men är smärtan något att förebygga, eller något att uthärda, eller kanske borde vi snarare förstå den i en kombination av båda? Smärta är i grunden en del av livet som är svår för oss att förstå, men som är en sida av livet och som hör till livet.

Därför är det ganska tankeväckande att vår tro på Jesus Kristus som världens Frälsare är oupplösligt förknippad med smärta. Det fruktansvärda lidandet och döden av Guds inkarnerade Son överstiger förmodligen vad de flesta människor kommer att behöva uppleva i form av smärta. Alla som har sett Mel Gibsons "Passion of the Christ" får en mycket visuell upplevelse av denna smärta. Men i grunden representeras den fysiska smärtan främst i kroppens kött.

Den djupa, andliga smärta som Herren lider samtidigt är svårare att uttrycka. Vi möter det i det desperata ropet från korset "Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?" (Matteus 27:46) Mörkret som Sonen måste ha sjunkit ner i måste vara så omfattande och omslutande att han inte längre känner igen Faderns närvaro. Samtidigt upplever Han den fulla och totala smärtan av all mänsklig ondska och förvrängning, både före, under och efter sin jordiska tid. Antagligen är denna smärta mycket större än all fysisk smärta han utsätts för. I kombination med känslan av att förlora Fadern måste det ha varit så överväldigande att ingen annan människa någonsin kommer att lida så djup smärta som Guds Son.

För oss människor betyder det något helt centralt att Sonen gick igenom detta helvete av smärta. Han led mer än vi kan frukta. På så sätt kan vi förstå vårt eget lidande som omgivet av Hans större lidande.

Det här är förmodligen svårt att ta in. Men var det inte nödvändigt för att frälsningen skulle vara verklig och för att förnya den skadade mänskliga naturen? Naturen här är förstås inte menad biologiskt, utan teologiskt.

Lyckligtvis stannar inte Sonen vid döden, utan vandrar genom Sheols mörkaste hörn in i uppväckelsens härlighet. Genom smärtans mörker kan uppståndelsens ljus, Guds ljus, skymtas och ses.

Jag grubblar över detta så att vi kan förstå att Kristus på inget sätt avskaffade lidandet och smärtan, eller tog det ifrån oss. Nej, Han gick igenom det, mycket djupare än vi måste, för att öppna dörren till evigt liv för oss. Därför kan vi bära vårt eget lidande och smärta utan oro och rädsla, eftersom Han är närmare oss ju värre vi mår. Vad undviker vi genom att fly från vårt eget lidande och smärta? Är inte ett av de grundläggande problemen i vårt moderna samhälle att det vill ta bort vår smärta?

Jag säger inte detta för att önska mig själv eller någon annan något dåligt eller tungt. Men det måste tillåtas fråga under trons ljus vad sjukdom, lidande, smärta och död kan betyda i vår existens som personer på vägen till Gud. Om inte, tror jag inte att det kommer att vara möjligt att hitta rätt inställning till avlivning.

2.2 Eutanasiens problem

Baserat på reflektionen hittills tror jag att önskan att förkorta en persons lidande och smärta vid till exempel en obotlig sjukdom kan förstås av bristande insikt i människans existens teologiskt sett, men är omöjlig i trons ljus.

Varje individ har rätt att möta döden med ett öppet sinne. Självklart finns det många sjukdomssituationer som gör det omöjligt eller olyckor som inträffar helt oväntat. Men det borde vara ett ideal, om människan verkligen är skapad och vill av Gud och kallad att återvända till Gud, att hon får gå in i döden så förberedd och medveten som möjligt. Med förberedelse menar jag här den slutgiltiga försoningen med Gud i kyrkans sakramenten. Döden är att släppa taget om det sista greppet jag har i livet här och överlämna mig till Guds barmhärtiga händer. Hela ditt liv är egentligen en förberedelse för detta, för att släppa taget om dig själv. Det är en del av existensens mysterium.

Döden är ett ögonblick som möter mig. Jag får inte skynda på detta möte, varken genom mitt eget inflytande eller genom andras inflytande. Som kristna är vi kallade att alltid ge liv, aldrig att ta liv. Avlivning är att ta liv, oavsett om det är självmord eller mord. Hur kan det finnas en fråga om en värdig död i detta avseende? Är inte det motsatsen till att släppa taget om sig själv och lämna sig själv åt sin Skapare? En sista självisk handling i livet?

Och frågade i tro: om den sista delen av vår existens kännetecknas av smärta och lidande, kan det då inte vara menat som en rening? Antingen för sig själv eller andra? Kristen andlighet har alltid vetat att vårt eget lidande och smärta kan offras/bäras för något gott som bara Gud vet vad som är. Endast Gud har en översikt över helheten, vi ser det bara i delar och delar. Dessutom har det alltid sagts att ingen får ett större kors att bära än vad de faktiskt lyckas bära. Vad gör det med vår värld, med vår mänsklighet att vi flyr från smärtan?

Självklart är inte alla lika starka och smärtan blir för stark för oss. I detta avseende får vi använda smärtstillande. Men samtidigt lurar en fara här. Vi kan droga en person så mycket med smärtstillande att förfiningsprocessen i livets slut inte kan levas igenom. Dessutom kan du ge så mycket smärtstillande att det blir avlivning. Jag undrar i vilken utsträckning detta redan händer i vårt samhälle.

3. Evangelium vitae

Naturligtvis har kyrkan talat ut om detta team i flera sammanhang. I sitt pontifikat var påve Johannes Paulus II mycket mån om människan och hans ställning. Flera av hans encyklika behandlar viktiga ämnen om människan och människolivet. Påvens oro var att återupprätta en syn på mänskligheten som verkligen är grundad på kristna värderingar. I centrum står därför inte bara mänskliga rättigheter, utan även mänsklig värdighet och rättigheter som person. Detta värde och denna rättighet rättfärdigas av det faktum att människan är skapad till Guds avbild, som vi har hört i denna föreläsning.

Av oro och oro för att den moderna världen kan förlora denna fundamentalt positiva syn på mänskligheten, publicerade påve Johannes Paulus encyklikan "Evangelium vitae – Om värdet och okränkbarheten av människolivet" 1995.

Mycket av vår tids elände som vi kan se, trots allt gott som människan har åstadkommit, har sina djupa rötter där hon inte längre ser sig själv som en gudsberoende varelse, utan som en autonom och allsmäktig varelse i egen rätt. I encyklikan berör påven några av de mest brännande frågorna kring människans allsmäktiga sätt att relatera till livet. Han klargör att nuvarande utvecklingar inom många forskningsområden och mycket av det som görs tillhör en "dödskultur".

Han betonar detta starkast när han använder all sin auktoritet som Petrus efterträdare för att hävda "att det direkta och förmedvetna mordet på en oskyldig person alltid är djupt omoraliskt" (nr 57 s. 85), "att framkallad abort, det vill säga abort som avsiktlig som ett mål eller ett medel, alltid är ett allvarligt brott mot den moraliska ordningen, eftersom det är en avsiktlig dödande av en oskyldig människa" (nr 62, s. 92) och "att eutanasi är ett allvarligt brott mot Guds lag, eftersom det är en avsiktlig och moraliskt oacceptabel dödande av en människa" (nr 65, s. 97) (citaten är från den norska översättningen utgiven av St. Olav förlag 1996). För påven är eutanasi en tragedi och han anser att den är "meningslös och omänsklig" (nr 64, s. 95).

Påven tar till starka ord för att betona kyrkans position, även om det troligen är nödvändigt. Hur kan vi hoppas kunna väcka intresse för en "livets kultur", som påven hänvisar till, om det inte tydligt anges vad som är på väg att hända? Min uppfattning är att den katolska kyrkan är en av de få institutioner som har tillräcklig andlig kraft och styrka för att stå emot den ödesdigra utveckling som mänskligheten har gett sig in på. Eller kanske är kyrkan ensam i detta.

Denna utveckling kan kort beskrivas av det faktum att människan omformar naturen och skapelsen på ett allt starkare sätt, så att man kan säga att hon skapar en ny, den så kallade andra naturen. För att förstå detta räcker det att jämföra en kvadratkilometer orörd natur med en kvadratkilometer majsfält, eller en naturlig flod med en betongkanal.

Man kan verkligen få intrycket att människan inte längre känner sig skapad till Guds avbild, utan vill skapa sig själv till hans avbild. Denna bild har färre möjligheter och människan vill "fullända" den. I denna bild finns det inget utrymme för brister, problem och lidande. Livets bredd minskar enligt en snäv förståelse som inte består av den naturliga rikedomen. Mer än någonsin är det mycket nödvändigt att stanna upp och ta självkritik. Vi behöver andra perspektiv. Vi kan hitta dessa perspektiv i den kristna bilden av människan, som ser individen, som respekterar och älskar dem.

En viktig punkt som påve Johannes Paulus tog upp i sin encyklika är paradoxen att attackerna mot "livet i början och slut... anses vara motiverade i 'rättigheters' namn, och i sådan utsträckning att stater förväntas legalisera dem och göra dem tillgängliga som gratis hälsotjänster" (nr 11, s. 21).

Här pekar påven på något mycket viktigt, nämligen hur det som tidigare var uppenbart fel nu har blivit gott. Det märkliga är också att människor i vår tid bara bryr sig om individens rättigheter, men inte om plikter. Det finns en bias i tankesättet här.

Något jag ofta undrar över är hur läkare och vårdpersonal förväntas ta människors liv, antingen i form av abort eller avlivning. Hur kan detta förenas med läkarnas och vårdpersonalens krav på att rädda och bevara liv? Om vi tänker religiöst kan vi fråga ännu djupare: När läkare och vårdpersonal en dag möter Gud för personlig dom efter sin egen död, kan de förvänta sig att möta sina offer ansikte mot ansikte. Skulle de kunna fortsätta med sina missgärningar om de tänkte så?

I detta sammanhang kan jag nämna att det är värt att studera språkfilosofi hur språk manipuleras så att det som egentligen är ett mord moraliskt tar liv, flyttas till höger, till en hälsovård som påven skriver. Min uppfattning är att detta sker allt oftare inom många områden i livet för att undvika en moralisk eller etisk bedömning av mänskliga handlingar. Enligt min mening finns det en förakt för människan som döljer sig här.

Påven skriver något liknande när han säger att "i vår tid finns en prometheisk inställning till livet som får människan att tro att han kan ta frågan om liv och död i egna händer, medan det som egentligen händer är att människan själv ger efter för en död där all utsikt till mening och hopp är borta. Vi ser ett tragiskt uttryck för detta i förekomsten av eutanasi – oavsett om den sker i hemlighet eller praktiseras öppet och till och med lagligt. Precis som av missriktad medkänsla kan motiveringen för eutanasi vara utilitaristiskt motiverad för att undvika kostnader som inte ger avkastning och som lägger tunga bördor på samhället. Därför blir det lämpligt att göra sig av med missbildade barn, svårt handikappade, oförmögna, äldre – särskilt när de inte längre kan klara sig själva och är obotligt sjuka. Vi kan inte heller tiga om mer dolda, men inte mindre allvarliga och verkliga former av avlivning, såsom vid organtransplantation, när organ tas bort utan att objektiva och tillräckliga kriterier för att verifiera donatorns död" (nr 15, s. 26).

När spårade människans tänkande ur på ett sådant sätt att sådana handlingar blev möjliga? Det är uppenbart att det i den andliga och intellektuella utvecklingen av tanken i modern tid måste ha skett ett brott med en sann mänsklighet. Påven skriver att vi står inför en objektiv "konspiration mot livet" (nr 17, s. 27). Anledningen ligger i det moderna frihetstänkandet som "inte längre erkänner eller respekterar den grundläggande kopplingen till sanningen." När friheten, av önskan att befria sig från alla former av tradition och auktoritet, också stänger även de mest uppenbara tecknen på en objektiv och universell sanning – själva grunden för personligt och socialt liv, då gör människan sina val inte med sanningen om gott och ont som kriterium. men endast på grundval av subjektiva och förändrade åsikter, eller själviska intressen och nycker" (nr 19, s. 32).

I grunden befinner vi oss i en ond cirkel där människan har förlorat sin känsla för Gud och därmed sin känsla för människan, sin värdighet och sitt liv (jfr 21, s. 34). Påven uppmanar därför mänskligheten att moda "att anta ett nytt sätt att leva, som består i att fatta praktiska beslut på grundval av en korrekt värdeskala, både på personlig, familjär, social och internationell nivå, och där själva paradigmet är att varandet har företräde över att ha, och personen över saker. Denna förnyade livsstil innebär att gå från likgiltighet till att bry sig om sin nästa, från avvisande till acceptans. Andra blir inte rivaler som man måste skydda sig mot, utan bröder och systrar som ska stödjas och älskas för sin egen skull, och vars närvaro i sig är berikande" (nr 98, s. 142-143).

Påven ringer sedan olika grupper och de ansvariga i samhället om hur de kan bidra till en önskad förnyelse.

4. Slutlig reflektion

Är det Guds vilja att vi människor ska göra allt vi kan? Nej, det tror jag inte. Vi är kallade att agera ansvarsfullt och att lära och skilja mellan gott och ont, rätt och fel. På många områden gör vi inte detta, och vi går därför bortom det som är i harmoni med Guds vilja. Detta gäller särskilt våra möten med människor där de är som mest sårbara, i livets början och i livets slut. Dessa två aspekter av människans existens är nära sammankopplade. Om båda inte är fullt respekterade har vi redan övergivit mänskligheten och blivit omänskliga. Abort och eutanasi är två sidor av samma förakt för människan som sprider sig allt starkare i våra moderna samhällen.

Om vi inte stannar upp och verkligen ställer oss de centrala frågor som måste ställas om liv och död, kommer den brutalitet och brutalitet vi bevittnar idag att bli värre och värre.

Det är hårda ord, det vet jag. Men får vi som kristna säga något annat? Vi hamnar så ofta i debatterna eftersom vi måste se alla de goda saker som människor också gör. Självklart ser vi det, och vi värdesätter det. Men det finns fortfarande handlingar som är så inkonsekventa med vad vi tror att vi måste få tala ut. Vid minsta tanke som kan hota människan i hennes verkliga värdighet som skapad till Guds avbild, måste det tydligt sägas. Eutanasi är förkastligt oavsett anledning och innehåll.

Det finns och har pågått en debatt om att avsluta livsförlängande behandlingar som är för dyra. Vi kan se sådan behandling som motsatsen till avlivning. Skulle det därför innebära att jag, som troende, måste försvara all förlängning av livet?

Nej, här stöter vi också på en problematisk inställning till döden. Döden är det enda säkra vi alla har framför oss, vi kommer alla att dö och bör därför respektera döden; Vi bör inte trotsa den. Modern medicin gör det möjligt att tänja på gränserna några meter längre. Att dra gränser mot vad som ska trotsa döden blir allt svårare. Vi bör därför respektera att gränser sätts för livsförlängande behandling. Om vi inte gör detta, tar vi paradoxalt nog också bort en del av grunden för respekt för livet. Precis som vi inte är de som ska bestämma när vi ska leva, bör vi inte ta på oss rätten att bestämma när vi ska dö.

Livet som döden är båda gåvor vi bara ska ta emot. Döden kommer till oss när den ska komma.