Apg 2:42–47; 1 Pet 1:3–9; Joh 20:19–31
Den 30 april år 2000 instiftade Johannes Paulus II högtiden för den Gudomliga Barmhärtigheten, den söndag vi firar i dag. Samma dag helgonförklarade han syster Faustina Kowalska, den gudomliga barmhärtighetens apostel som, i en tid präglad av krig och lidande, påminde världen om att Guds barmhärtighet är oändligt mycket större än mänsklighetens alla synder.
Sedan dess har andakten till den gudomliga barmhärtigheten spridit sig över hela världen. Det är svårt att finna en kyrka som saknar den välkända bilden av Jesu strålande hjärta, som Jesus själv inspirerade den heliga Faustina.
Dagens evangelium visar oss hur Jesus återigen uppenbarar sig för lärjungarna, denna gång med Tomas närvarande. Jesus tillrättavisar honom för hans brist på tro, och genom Tomas svar har evangeliet gett oss dessa dyrbara ord som uttryck för vår tro: ”Min Herre och min Gud.” Må vi lära oss att tro utan att kräva att få se, så som Jesus uppmanar Tomas och var och en av oss. Jesus gav Tomas en vecka för att ångra sig för hans brist på tro, ett tecken på Herrens tålamod med oss.
Jesus talar ofta om barmhärtighet: ”Saliga de barmhärtiga”, ”Var barmhärtiga, såsom er Fader är barmhärtig”, ”Barmhärtighet vill jag se och inte offer”. Men framför allt lär han oss att leva barmhärtigheten genom sitt eget exempel. Jesu hjärta grips av medlidande med oss, ”får utan herde”. Det är en barmhärtighet som driver honom till handling: han söker upp syndaren, den sjuke och den lidande för att hjälpa, hela och förlåta.
Vi är Jesu lärjungar om vi följer detta exempel: ”Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek” (Joh 13:35). Han ger oss sin barmhärtighet för att vi ska ge den vidare. Där börjar evangelisationen.
msgr Andrés Bernar Borda
Ett liv fyllt av sorg och smärta betraktas av världen som misslyckat och sorgligt. Men i Guds rike kan även ett sådant liv vittna om Jesu kärlek. Det påminns vi om av en italiensk flicka som knappt hann bli vuxen innan hon fick lämna denna värld.
Gemma Galgani föddes i Capannori i Toscana den 12 mars 1878 och var det femte barnet i en barnaskara på åtta. Hennes mamma blev tidigt sjuk i tuberkulos och dog när Gemma endast var sju år gammal. Gemma skickades till en internatskola som drevs av Oblatsystrarna av den helige Ande. Där mottog hon sin första kommunion, vilket hon beskriver i sin självbiografi, som hon med stor motvilja beordrades att skriva av sin andlige vägledare fader Germano cp: ”Jesus gjorde sig mycket kännbar i min stackars själ. I det ögonblicket förstod jag att himlens glädjeämnen inte var desamma som jordens. Jag kände mig överväldigad av en önskan att göra denna förening med min Gud evig. Jag kände mig allt mer trött på världen, och mer benägen till kontemplation. Samma morgon gav Jesus mig önskan att få träda in i kloster.”
Gemmas korta men heliga liv formades på många sätt av de många tragedier hon fick utstå. Efter sin mors död förlorade Gemma även sin bror Gino i tuberkulos medan han studerade till prästämbetet, och två år senare även sin far. I tjugoårsåldern drabbades hon sedan av en allvarlig hjärnhinneinflammation. Hon beskriver i sin självbiografi hur djävulen ofta försökte fresta henne genom att lova henne helande om hon bara lyssnade på och följde honom. Efter många månaders sjukdom helades Gemma mirakulöst, trots att läkarna gett upp allt hopp. Hon hade outtröttligt bett till Jesu Heliga Hjärta och om förböner av den helige Gabriel av den smärtorika Modern och den heliga Marguerite Marie Alacoques.
Himmelska visioner
Gemmas liv kantades från ung ålder även av visioner om kvällarna, antingen av den korsfäste, lidande Kristus, eller av Gudsmodern eller av Gemmas skyddsängel. Jesus visade ofta sina heliga sår, som ”öppnats för hennes synder men förslutits av hennes sorg”. Synerna av Kristi sår förblev starkt inpräntade i hennes sinne, liksom tankarna på de lidanden som Jesus utstått för människornas frälsnings skull. Det fick Gemma att känna en skräck för synden, något hon beskriver i sina skrifter som Jesu största nådegåva. Trots allt lidande i Gemmas liv växte en ny längtan fram i henne: att få älska Jesus med självutgivande kärlek, såsom han älskade henne, och att få lida tillsammans med honom, såsom han lidit för henne. Men hur skulle det gå till?
”Se, min dotter,” svarade Jesus en kväll, ”och lär dig att älska. Ser du detta kors, dessa törnen, dessa spikar, dessa blåmärken, dessa tårar, dessa sår, detta blod? De är alla den oändliga kärlekens verk. Ser du hur mycket jag har älskat dig? Vill du verkligen älska mig? Lär dig då först att lida. Det är genom att lida som man lär sig älska.”
Stigmatiserad
Utöver visionerna fick även Gemma ta emot stigmata i juni 1899, under vigilian för Jesu heliga hjärtas fest. Hon beskriver händelsen på detta vis: ”I det ögonblicket visade sig Jesus med alla sina öppna sår. Men det kom inte längre blod ur såren, utan flammor liksom eldslågor, och i ett ögonblick kom dessa flammor att beröra mina händer, mina fötter och mitt hjärta. Det kändes som om jag skulle dö. Jag föll till golvet. Men min moder stöttade mig och höll mig täckt med sin mantel. Jag förblev i hennes famn i flera timmar. Sedan kysste den välsignade modern min panna, försvann och jag fann mig själv på knä. Men jag kände fortfarande en intensiv smärta i mina händer, fötter och mitt hjärta. Jag reste mig upp för att lägga mig i sängen och såg att det kom blod från de ställen där jag hade ont. Jag täckte dem så gott jag kunde och gick sedan, med hjälp av min skyddsängel, till sängs.”
Varje torsdag klockan åtta kom smärtorna och blodflödet tillbaka och varade fram till klockan tre på fredagseftermiddagarna, timmen då Jesus dog på korset. På grund av sin ömtåliga hälsa fick Gemma aldrig de läkarintyg som krävdes för inträde i kloster, vilket hade varit hennes livslånga dröm. Istället tillbringade hon sina sista år sängbunden med många smärtor, innan hon till sist avled av tuberkulos påskaftonen den 11 april 1903, tjugofem år gammal. Hon helgonförklarades 1940 av Pius XII. Hennes tillsynes bottenlösa kärlek till Kristus trots hennes korta liv kantat av död, sorg och ofattbara lidanden, vittnar om Jesu ord till Gemma: ”Det är genom att lida som man lär sig älska”.
Bénédicte Cedergren
Dödshjälp fortsätter att öka i Nederländerna och står nu för 6 procent av det totala antalet dödsfall.
Det är statistiken för 2025, nyligen offentliggjord, som visar att 10 341 människor fick dödshjälp i fjol i Nederländerna, där dödshjälp är tillåtet även för minderåriga och på grund av psykisk sjukdom. Av fallen i fjol gällde 174 människor med psykisk sjukdom och 499 människor med demenssjukdom.
Efter att ha varit lagligt i tjugofyra år är dödshjälp numera vida accepterat i landet, men viss uppmärksamhet i media fick ändå nyligen ett fall från 2023, som nu blivit känt. Det gäller en tonårspojke som uppges ha varit 16–18 år när han fick dödshjälp, efter att fem år tidigare ha fått diagnosen autism. Enligt uppgifter upplevde han sitt liv som glädjelöst på grund av sociala svårigheter, kände att han inte riktigt passade in och att han ständigt blev missförstådd. Det var svårt för honom att bevittna hur hans jämnåriga utvecklades i sina liv medan han själv inte lyckades nå sin potential, och han led även av ångest, depression och humörsvängningar och ska ha gjort ett självmordsförsök.
Även från grannlandet Belgien rapporteras allt fler fall av dödshjälp i fjol, 4 500, vilket var 4 procent av alla dödsfall i landet. I ett av fyra fall hade den som fick dödshjälp inte förväntats dö av sjukdom inom överskådlig tid.
Den kubanska regeringen kungjorde på skärtorsdagen att man friger över två tusen fångar i förtid.
”En humanitär och enväldig gest” som sker ”inom ramen för det religiösa påskfirandet”. Det var hur den kubanska regeringen kommenterade beslutet, som offentliggjordes på kubansk tv under stilla veckan. Bland de 2010 fångarna fanns unga, kvinnor, äldre och utländska medborgare, enligt regeringen.
Detta var den femte större frigivningen av fängelsefångar sedan 2011 på Kuba, där man sedan dess har släppt över elva tusen fångar i förtid, uppger Vatican News. Så sent som i mars kungjorde regeringen att femtioen fångar släppts, då efter vad Kubas regering benämnde som ”nära samtal med representanter för Heliga stolen”.
Ny statistik från Vatikanen visar att det 2024 fanns 1,422 miljarder katoliker i hela världen.
Annuario Pontifico 2026, den påvliga årsboken, och Annuarium Statisticum Ecclesiae 2024, den offentligakyrkostatistiken för 2024, bägge publicerade före påsk, visar att antalet katoliker 2024 var drygt en procent fler än 2023. Ökningen är i takt med den globala befolkningstillväxten, och antalet döpta katoliker ligger därför stabilt på ungefär 18 procent av världens befolkning.
Regionala skillnader
Skillnaderna i tillväxten är stora mellan olika världsdelar. I Afrika var ökningen av antalet katoliker knappt 3 procent, och en av fem katoliker i världen bor nu i Afrika medan nästan hälften, 48 procent, återfinns i Nord- eller Latinamerika. Europa år den kontinent där ökningen är minst: 0,8 procent.
Även det totala antalet präster ökade något till 407 421, men också här finns stora skillnader; medan Afrika och Asien uppvisade tillväxt sjönk antalet präster i Europa med nära 2 procent. Antalet katoliker per präst varierar också stort. Som flest är det i Sydamerika, där det finns 7 600 katoliker per präst, men betydligt mer prästtätt är Europa, där det finns 1 800 katoliker per präst.
Biskoparna blev också fler till antalet, 5 525, och även ständiga diakoner är fler, 52 102. Antalet katoliker per biskop är globalt 257 000, men också här finns ett stort spann: i Europa är det i snitt 170 000 medan det i Afrika är över dubbelt så många. Varje biskop ansvarar för i snitt 74 präster.
Färre ordenskvinnor och seminarister
Antalet ordenskvinnor uppgick till 589 423, vilket var en minskning med 0,5 procent från 2023. Framför allt minskar antalet ordenssystrar i Europa (- 4 procent) och Nord- och Latinamerika (- 3 procent) medan tillväxten i Afrika var 3 procent. Även antalet seminarister minskade med 3 procent globalt, men också här noteras en ökning i Afrika om 2 procent.
Fattigdom, sjukdom och motstånd från omvärlden måste inte vara hinder för att arbeta för Guds rike. Julie Billart påminner om att det enda som krävs är att man står beredd att använda de talanger som man har fått av Gud. Då skapar Gud möjligheterna.
Julie Billiart föddes 1751 i den lilla byn Cuvilly i norra Frankrike. Tidigt förstod man att hon var begåvad. Som sjuåring hade hon lärt sig katekesen utantill och hon brukade recitera ur den för sina lekkamrater. Undervisningen hon fick i byskolan var annars högst rudimentär – det var på den andliga fronten som hon glänste. Byprästen, fader Dangicourt, lät henne ta emot första kommunionen och konfirmeras redan som nioåring och fem år senare gav Julie ett personligt löfte om kyskhet för att viga sitt liv åt Gud. Fader Dangicourt gav henne i uppdrag att vara kateket i församlingen och ryktet om den fromma flickan spred sig i trakten – man kallade henne för ”helgonet från Cuvilly” och sökte gärna hennes vägledning.
Livet var dock svårt för Julie och hennes familj. Flera av Julies syskon dog redan som barn och pappans affärsverksamhet var hårt pressad. Vid ett tillfälle, när Julie var tjugotre år gammal, försökte någon (förmodligen en affärskonkurrent) till och med mörda pappan genom att skjuta mot honom från ett fönster. Denna händelse chockade Julie så svårt att hon blev sjuk och blev tvungen att genomlida svåra och undermåliga behandlingar. Efter åtta års sjukdom gjorde byläkaren ett försök att bota henne genom åderlåtning i fötterna, men det ledde istället till att hon blev förlamad i benen. Julie fortsatte emellertid att undervisa från sin sjuksäng, särskilt barnen som förbereddes inför sin första kommunion.
Skräckväldet
I samband med franska revolutionen 1789 utsattes kyrkan för svåra förföljelser. Präster tvingades att svära trohet till staten, inte till kyrkan, och de som vägrade förklarades obehöriga att utöva prästämbetet. En av dessa var fader Dangicourt och Julie hjälpte till att gömma honom från revolutionisterna. När också hon själv utsattes för fara fick hon hjälp av vänner inom adeln att gömma sig, men flera gånger var hon tvungen att fly undan folkmobbar och myndigheter som sökte efter oliktänkande, som riskerade att avrättas. Så småningom hamnade Julie i staden Compiègne, vilket dock var som att komma ur askan i elden. Överallt rasade sekulär fanatism och ingen som höll fast vid den katolska tron gick säker. Inte ens nunnor. Myndigheterna slog till mot Julies vänner i Karmel i Compiègne och fängslade sexton karmelitsystrar, vilka sedan fördes till Paris och avrättades – Franska revolutionens första erkända martyrer (en händelse som bland annat återberättas i Francis Poulencs opera Karmelitsystrarna från 1957). Rädslan för allt ont omkring henne ledde till att hon förlorade talförmågan.
Under detta skräckvälde hade Julie en syn där hon såg en skara kvinnor intill Jesu kors. En röst sa till henne: ”Detta är de döttrar som jag vill ge dig i ett institut, som kommer att vara märkt med mitt kors.” Detta blev en tröst för hennes i tankarna på framtiden.
För barnens kristna fostran
Baronessan Baudoin, vars man och far hade avrättats under revolutionen, tog sig an Julie och lät henne bo tillsammans med sig och sina tre döttrar i Amiens. Här mötte hon adelskvinnan Françoise Blin de Bourdon, vilket blev början på en livslång och betydelsefull vänskap. Françoise tyckte först att den invalidiserade Julie var motbjudande, men förstod snart att Gud kallade henne till tjänst i sitt rike genom denna kvinna.
Efter Napoleons statskupp 1799 förbättrades läget för kyrkan och Julie och Françoise kunde tillsammans med goda vänner lägga grunden för ett utbildningsinstitut. Den 2 februari 1804 vigde så Julie, Françoise och väninnan Catherine Duchâtel sina liv till uppdraget att undervisa flickor och att utbilda fler kvinnor till samma tjänst. Under en novena till Jesu heliga hjärta senare samma år återfick dessutom Julie hälsan och kunde gå igen – tjugotvå års invaliditet var till ända!
Illvilja mot systrarna gjorde dock att de bröt upp från Amiens och flyttade till Namur i Belgien 1809, vilket återspeglas i ordens namn: Systrar av Notre Dame av Namur (SNDdeN). Mellan 1804 och 1816 grundade Julie femton ordenshus, gjorde långt över hundra resor och skrev hundratals brev till sina medsystrar – i dag är orden verksam på fem kontinenter. Hon dog den 8 april 1816 i moderhuset i Namur, sextiofyra år gammal. Sextiofem år senare inledde kyrkan helgonförklaringsprocessen av henne, hon saligförklarades 1906 och kanoniserades 1969.
Mattias Lindström
Rom 6:3–11; Matt 28:1–10
På fredagen lade vi Jesu döda kropp i graven. Där rådde kyla, ensamhet och mörker. Idag däremot börjar vi liturgin med eldens ceremoni: ljus, värme, gemenskap. Vi har tänt påskljuset som symboliserar den uppståndne Kristus, han som har brutit mörkrets dimma inne i templet. Lumen Christi, Kristi ljus återföds på nytt. Alla har vi tagit emot detta ljus, och så har hela templet fyllts av glansen från våra ljus. På nytt hörs jublet i Halleluja och Gloria.
Så börjar årets mest högtidliga liturgi. Ordets liturgi har påmint oss om frälsningens historia: Gud har tagit sin tid, från skapelsen till Jesu ankomst, för att ge sitt liv och uppstå. Vi har firat Kristi seger över synd och död. Kristi uppståndelse är löftet om vår frälsning och grunden för vår tro, vårt hopp och vår kärlek.
Apostlarna hade svårt att tro på att Jesus hade uppstått och Jesus tog initiativ och visade sig för dem vid olika tillfällen. Också idag vill Jesus stärka vår tro på att han lever och vandrar vid vår sida.
Denna dag firas dop och upptagning i katolska kyrkan i många församlingar. Den stora familjen av Guds barn fortsätter att växa, kärleken är fortsatt fruktbar, och trons ljus i Kristus fortsätter att lysa upp vägen. Det är en god dag att minnas vårt eget dop: även vi har återfötts genom vattnet och Anden till ett nytt liv i och med Kristus, även vi har blivit utvalda och upptagna som Guds barn, även vi har mottagit den vita klädnaden som symboliserar Kristi dygder, och även vi har fått Kristi ljus för att vandra som ljusets barn. Idag kan vi förnya löftena från vårt dop.
Maria trodde på att Jesus skulle uppstå, därför led hon vid korset med hoppets tröst och därför fylldes hon av glädje när Jesus uppstod. Låt oss fyllas av samma glädje.
msgr Andrés Bernar Borda
Jes 52:13 – 53:12; Heb 4:14–16; 5:7–9; Joh 18:1 – 19:42
Vi har djupt berörda lyssnat till berättelsen om Kristi lidande, som utgör centrum i denna långfredags liturgi. Efter den sista måltiden begav sig Jesus i går till Getsemane, där han förberedde sig i bön. Han bad apostlarna att vaka och be med honom, så att de inte skulle falla för frestelsen. Men de var trötta och somnade, och när soldaterna griper Jesus, flyr alla skräckslagna.
Jesus tar ensam på sig hela lidandets tyngd: förhöret i Kajafas hus, förödmjukelsen inför soldaterna som slår honom, ensamheten under en natt i fångenskap, den orättvisa rättegången inför Pilatus, gisslandet, törnekronan, korset på hans axlar … allt blir oändligt långt. Men Jesus uthärdar allt av kärlek till oss.
En till synes tillfällig gestalt, Simon från Kyrene, kan hjälpa oss att förena oss med Jesus. Också i vårt liv möter vi korset utan att ha sökt det. Kanske räckte en enda blick från Jesus för att Simon skulle hjälpa honom bära korset. På samma sätt ser Jesus också på oss, för att vi ska lära oss att finna en frälsande mening, en kärlekens mening, i våra kors och i våra lidanden. Tillsammans med Jesus kan vi bära dem, eftersom vi då ser kärleken – myntets andra sida.
Det är svårt att föreställa sig ett större mänskligt lidande än det hos en mor som ser sin oskyldige son dö under tortyr. Marias hjärta genomborrades av svärdet, som profetian hade sagt. Men smärtan finner tröst i tron: Maria tror på sin son, på den frälsande meningen med hans liv och död, och framför allt på löftet om uppståndelsen. Med denna tröst tar hon emot Jesu sargade kropp och lägger den i graven.
Vi förenar oss med Maria i smärtan över våra synder, i trons tröst och i hoppet om uppståndelsen.
msgr Andrés Bernar Borda
2 Mos 12:1–8,11–14; 1 Kor 11:23–26; Joh 13:1–15
Vi inleder denna kväll påskens tre heliga dagar, sacrum triduum paschale, från skärtorsdagens afton till påskdagen. Det är årets mest högtidliga dagar, då vi firar trons största mysterier: vår Herres lidande, död och uppståndelse.
Jesus har ofta talat om kärleken: ”Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner” (Joh 15:13), och under dessa dagar förverkligar han detta ord till det yttersta. Men det stannar inte vid minnet av en händelse i ett alltmer avlägset förflutet.
I tusentals år har varje jude hört berättelsen om det mirakulösa uttåget ur Egypten och om hur Gud slöt ett förbund med sitt folk, beseglat med blodet av ett lamm, som vi läser om i den första läsningen. Detta lamm offrades varje påsk till åminnelse. Men vid sin sista påsk gör Jesus något nytt: han är Lammet som ger sig själv, och hans utgjutna blod blir sigillet för det nya förbundet mellan Gud och hans nya folk, kyrkan.
I varje mässa vi firar förnyas offret av Kristi kropp och blod, som blir närvarande på altaret under brödets och vinets gestalter. Paulus talar om detta i den andra läsningen. Jesus blir näring för vår själ, för att förvandla oss och göra oss lika honom.
Jesus vill att detta kärlekens mysterium inte ska förbli abstrakt, utan bli djupt konkret: han tvättar sina lärjungars fötter, en tjänst som tillhörde slavarna. Jesus har ”kommit för att tjäna, inte för att bli betjänad” (Matt 20:28). Vi kan kalla oss kristna om också vi älskar varandra, om vi tvättar varandras fötter. Eukaristin ger oss gång på gång den kärlek med vilken Jesus vill att vi ska älska honom och vår nästa.
Maria kan hjälpa oss att förbereda oss för att ta emot honom och för att inte lämna honom ensam i tabernaklet.
msgr Andrés Bernar Borda
Hon rymde hemifrån när hon var tolv och levde länge ett syndfullt och utsvävande liv i Alexandria. Men när hon såg en ikon av Guds moder hände något inom henne. Hon blev omvänd och levde resten av sitt liv som eremit i öknen, där hon gjorde bot för sina synder.
Sankta Maria av Egypten – också kallad Maria Egyptiskan – föddes enligt legenden i mitten av 300-talet, cirka 344. Det som är känt om henne har till största delen berättats av Jerusalems patriark Sofronios, som skrev om henne på 600-talet. Enligt honom träffade Maria mot slutet av sin levnad abboten och klosterfadern Zosima, och för honom berättade hon sin levnadshistoria.
Zosima färdades över floden Jordan för att besöka en helig man, när han fick syn på en naken kvinna som svartbränd av solen vandrade i öknen. När de möttes stannade hon upp och de började prata med varandra och hon berättade att hon hette Maria och att hon levde ensam i öknen som botgöring för ett syndfullt liv. Hon bad honom ge henne sin mantel, så att hon kunde skyla sig, och därefter berättade hon sin livshistoria för honom.
Maria berättade att hon från tolv års ålder, och under sjutton års tid levt, som sångerska, skådespelerska och prostituerad i Alexandria. När människorna i trakten började resa till Jerusalem för att tillbe det heliga korset bad hon några sjömän att ta henne med på resan.
Hon betalade på det enda sätt hon kunde, genom att sälja sin egen kropp. Men när hon skulle gå in genom kyrkporten för att i likhet med andra tillbe korset hölls hon tillbaka av en osynlig kraft. Hon försökte flera gånger men lyckades inte stiga över tröskeln. Och plötsligt drabbades hon av ångest över sin synd och började rannsaka sig själv.
I det ögonblicket fick Maria syn på en ikon av Guds moder och hon vände sig mot henne och bad om hjälp. Hon lovade att avsäga sig världen och leva i kyskhet, om hon kunde gå in i kyrkan och tillbe. Och denna gång var det ingen som hindrade henne från att gå in.
När Maria tillbad korset hörde hon en röst som sa:
– Gå över Jordan, så ska du bli frälst.
Hon förstod då att Gud talat till henne och gjorde som hon blivit tillsagd. Hon begav sig till ett kloster vid Jordanfloden, där hon biktade sig och fick förlåtelse för sina synder och tog emot den heliga kommunionen. Morgonen därpå begav hon sig ut i öknen med endast tre brödlimpor. När brödet tog slut levde hon av det lilla som hon kunde hitta i vildmarken.
När Zosima mötte Maria hade hon levt i öknen i fyrtiosju år, och övervunnit alla frestelser hon blivit utsatt för. Innan de skildes åt bad hon honom komma tillbaka till påsken året därpå, och ge henne kommunionen och det gjorde han. Legenden berättar att hon tog sig över floden genom att gå på vattnet.
Zosima och Maria hade beslutat att mötas på samma plats under fastan nästföljande år, men då Zosima kom dit var Maria död. I sanden fanns en inskription som talade om att hon hade gått bort samma dag som Zosima hade gett henne kommunionen året innan – trots detta var hennes kropp mirakulöst bevarad. Hennes botgöring var över.
Berättelsen om Maria Egyptiskan hölls levande av bröderna i Zosimas kloster till dess den nedtecknades av Sofronios. Idag vördas hon som helgon både i den ortodoxa och den katolska kyrkan. Hon firas den 1 april.
Heliga Maria från öknen, ditt liv visar att himlens dörr står öppen för alla som ber om förlåtelse för sina synder. Be för ungdomar som idag dras med av destruktiva förförelser. Må Gud i dem väcka längtan efter kroppens och själens renhet, så att de en gång som du får i gå in i Paradiset, det himmelska Jerusalem. Amen.
(Källa: Catholic Saints & Angels)
Jes 50:4–7; Fil 2:6–11; Matt 26:14–27:66
Liturgin för oss in i lidandets och korsets mysterium. Vi ser den lidande Tjänaren som förblir trogen Fadern ända till slutet. Psaltaren (Ps 22) ger röst åt det hjärta som känner sig övergivet och ändå litar på Gud.
Den helige Paulus visar korsets djupa mening: Kristus utblottade sig själv av kärlek. Hans förnedring blev vägen till upphöjelse. Korset är inte ett nederlag – det är uppenbarelsen av en kärlek som är starkare än döden.
Folket i Jerusalem ropade först ”Hosianna” men tystnade inför lidandet. Det är en inbjudan till självrannsakan: Förblir vår tro trogen också när vägen går genom prövning?
”Kristi kors är Guds svar på världens ondska – ett svar som är kärlek” (påven Franciskus).
f. Wojciech Knutelski
Leo XIV svarade helt kort på journalisternas frågor när han tisdag kväll lämnade det påvliga residenset i Castel Gandolfo. Han fördömer den ökande hatet i världen, våldet och dödssiffrorna och uppmanar till fred.
Enligt Vatican News förnyade påve Leo XIV sin uppmaning till fred, vapenvila och att man arbetar för fred och inte genom vapen utan dialog och verkligen söka en lösning för alla. Han varnade för att ”hatet ökar, våldet blir allt värre” ur ett internationellt perspektiv och att ”över en miljon” människor är ”isolerade” och ”många döda” rapporteras.
– Vi vill be för fred, men jag uppmanar alla myndigheter att verkligen arbeta med dialog för att lösa problemen, sade påven.
(Vatican News)
Andra påsksöndagen – Söndag av Gudomlig Barmhärtighet
Barmhärtighet som kunskapskälla
4/11/2026
Lämna en kommentar nedan
Kära bröder och systrar, Fiat!
Vi vet att vi varje söndag firar Herren Jesu uppståndelse, men under denna period efter påsk får söndagen en ännu mer upplysande betydelse. I kyrkans tradition kallades denna söndag, den första efter påsk, för "Domenica in albis". Vad betyder detta? Uttrycket är avsett att påminna om riten som utfördes av dem som mottagit dopet vid påskvakan. Var och en av dem skulle få ett vitt plagg — alba, bianca — för att visa sin nya värdighet som Guds barn. Detta görs fortfarande idag – spädbarn erbjuds ett litet symboliskt plagg, medan vuxna bär ett riktigt, som vi såg vid påskvakan. Tidigare bars det vita plagget i en vecka, fram till denna söndag, varifrån namnet in albis deponendis härstammar, vilket betyder söndagen då det vita plagget tas av. På detta sätt, när det vita plagget togs av, skulle nybörjarna börja sitt nya liv i Kristus och i kyrkan.
Det finns något mer. I jubileet år 2000 bestämde Sankt Johannes Paulus II att denna söndag ska ägnas åt gudomlig barmhärtighet. Det var verkligen en vacker insikt: det var den Helige Ande som inspirerade honom på detta sätt. För bara några månader sedan avslutade vi det extraordinära barmhärtighetsjubileet, och denna söndag är vi inbjudna att alltid hålla fast vid den nåd som kommer från Guds barmhärtighet. Dagens evangelium är berättelsen om den uppståndne Kristi uppenbarelse för lärjungarna som samlats i övre rummet (jfr. Joh 20:19-31). Johannes skriver att Jesus efter att ha hälsat sina lärjungar säger till dem: "Såsom Fadern har sänt mig, så sänder jag er." Efter att ha sagt detta gör han gesten att andas på dem och tillägger: "Ta emot den Helige Ande. Om ni förlåter någons synder, är de förlåtna" (vv. 21-23). Detta är betydelsen av den barmhärtighet som presenteras på Jesu uppståndelsedag som syndernas förlåtelse. Den uppståndne Jesus överlämnade sin kyrka, som hennes första uppgift, sitt eget uppdrag att föra till alla det konkreta budskapet om förlåtelse. Detta är den första uppgiften: att tillkännage förlåtelse. Detta synliga tecken på hans barmhärtighet ger med sig hjärtefrid och glädje över det förnyade mötet med Herren.
Barmhärtighet i påskens ljus gör att vi kan uppfatta den som en sann form av medvetenhet. Detta är viktigt: barmhärtighet är en sann form av medvetenhet. Vi vet att den upplevs i många former. Den upplevs genom sinnena, den upplevs genom intuition, genom förnuft och till och med andra former. Jo, det kan också upplevas i barmhärtighet, eftersom barmhärtighet öppnar sinnets dörr för att bättre förstå Guds mysterium och vår personliga existens. Barmhärtighet gör det möjligt för oss att förstå att våld, bitterhet och hämnd inte har någon mening, och det första offret är den som känner dessa känslor, eftersom han berövar sig sin egen värdighet. Barmhärtighet öppnar också hjärtats dörr och låter en uttrycka närhet, särskilt till dem som är ensamma och marginaliserade, eftersom det får dem att känna sig som bröder och systrar, och som barn till en Fader. Den främjar erkännande av dem som behöver tröst och hjälper en att hitta rätt ord för att ge tröst.
Bröder och systrar, barmhärtighet värmer hjärtat och gör det känsligt för bröders och systrars behov genom att dela och delta. Därför kräver barmhärtighet att alla är redskap för rättvisa, försoning och fred. Låt oss aldrig glömma att barmhärtighet är hörstenen i trons liv och den konkreta form genom vilken vi gör Jesu uppståndelse synlig.
Den 3 september 1926 sade Jesus till Luisa att längtan efter något gott, att känna det, renar själen och gör hennes intelligens redo att förstå det, hennes minne att minnas det; hon kommer att känna dess aptit för att den ska vara skärpt, att göra den till dess mat och liv; och det får Gud att ge henne det goda och göra det känt. Så längtan efter något gott, att känna till det, är som aptiten på mat. När det finns aptit känner man smaken, äter med njutning, förblir nöjd och nöjd med att ha tagit maten, och lämnas med en önskan att njuta av den igen. Å andra sidan, om det inte finns någon aptit, orsakar samma mat som någon njuter så ivrigt illamående och avsky hos någon annan som inte har aptit, och han kan nå en punkt av lidande på grund av det. Sådan är begäret efter själen – det är som aptit; och när hon ser att begäret efter gudomliga ting är hennes glädje, till den grad att hon gör dem till hennes mat och liv, är Jesus så rik på givmildhet att Han aldrig tröttnar på att ge.
Å andra sidan, den som inte önskar dem, eftersom aptiten saknas, kommer att känna illamod av gudomliga ting, och det evangelieordet kommer att upprepas: 'Det ska ges till den som har, medan den som inte önskar Guds ägo, hans sanningar, himmelska ting, ska berövas det lilla han har'. Rättvis straff för den som inte önskar, inte har aptit för och inte vill veta något om det som tillhör Gud. Och om han har någon liten sak alls, är det rätt att den tas ifrån honom och ges till dem som äger mycket.
Min Viljes ljus är mer än solen som, när den slår mot jorden, med riklighet ger de effekter som dess ljus innehåller; Den väntar inte heller på att bli tillfrågad, utan spontant, när dess ljus fyller jordens yta, ger den vad den har till allt den möter. Den ger sötma och smak åt frukten, färg och doft åt blomman, utveckling åt växterna; Till allt den ger de effekter och varor den innehåller, gör den inget undantag med någon – det räcker att dess ljus rör vid dem, tränger in i dem och värmer dem för att utföra sitt arbete.
Guds vilja är mer än solen; så länge själen utsätter sig för dess livgivande strålar och fördriver mörkret och natten av hennes mänskliga vilja, stiger dess ljus och omger själen, tränger in i hennes innersta fibrer för att driva bort från henne skuggorna och atomerna av människans vilja. När dess ljus slår på själen och hon tar emot den, kommunicerar den alla de effekter den innehåller, eftersom, utgående från den Högsta Varelsen, innehåller Guds vilja alla egenskaper hos den gudomliga naturen. Så, genom att investera henne, kommunicerar den godhet, kärlek, kraft, fasthet, barmhärtighet och alla gudomliga egenskaper – inte ytligt, utan på ett verkligt sätt, så att alla dess egenskaper omvandlas till människans natur; så mycket att själen inom sig själv känner som sin egen, naturen av sann godhet, av kraft, av sötma, av barmhärtighet; och så med alla andra högsta egenskaper. Den gudomliga viljan har denna kraft att omvandla sina dygder till ens natur – men bara för den som överger sig själv till dess ljus och dess värme, och håller den tenarbola natten av egen vilja borta från sig, den sanna och perfekta natten för den stackars varelsen.
Don MarcoDay 8: Waiting Bravely with Mary
Prayer:
Reflection:
You know, the problem with our prayer half the time is not that we're not praying, but that we've given up on desire, or waiting for this apparent detour in our life to be over, for something to change in order to pray.
But you see, the death of desire in our heart is more dangerous than an irregular prayer life. Prayer is not tapping out of reality - it's tapping in. In to the real source of our salvation made accessible and pouring over you at this very moment. It's receiving God.
One of the greatest temptations is for us to be discouraged by the weight of waiting, that can be evenly felt upon us. Waiting can come in various forms. Waiting for career prospects, waiting for children, waiting for children to change. Or, waiting for the spouse, the perfect spouse, waiting for the vocation, waiting for healing, waiting for grief to pass, waiting for closure, waiting for retirement, or in retirement waiting for something more.
Waiting is a predominant experience in every human life. And here I propose, what I call waiting - not a waste, but the secret of ‘the Marian Marvel.'
The enemy in Revelation. 12:16 says that it :
“was enraged at the woman and went off to wage war against the rest of her offspring.”
The enemy is convinced of the power of waiting, which is why he tempts us to give up on it. Easily discouraged in times of waiting, dread the wait, or wasting the wait worrying.
Let us take a look at the woman who enraged the enemy so much, and lived in the permanent Pentecost state.
Mary waited upon His Word to redirect, and direct every course in her life. God promised a Son, and She waited for him to come. The Son came, and She waited for him to grow up. And growing up, He went off to his mission, and She waited for him to return. Going off, He went to his death, where She waited upon his last breath. Upon dying, She waited upon a reunion in the resurrection. And upon him rising, She awaited a new relationship to be revealed at Pentecost.
She led the first followers by showing them that in waiting upon God, the fire of the Holy Spirit will fall and it did.
The Church began in a period of waiting, and became, only by waiting, for the fires directives. And then Mary waited for the final blessed reunion, to be with her Son and Savior forever in Heaven.
So, would we dare wonder whether the life of the most powerful woman in the world was wasted in waiting?
Rather in times of transition, at the sides of tombs - when you and I experience waiting, God is doing His deepest work. Do not be afraid to wait upon the Lord. And do not underestimate the power of pondering in these places. Not just your life, but His plans unfolding in your life, and pondering, "
What Lord are you about here?
".
Kommentarer
Skicka en kommentar