Let’s talk about the beating of Jesus
Not the soft version many people imagine. The real one. Because the cross did not start at Calvary. The suffering began long before the nails ever touched His hands. When Jesus was handed over to be crucified, the Roman soldiers first scourged Him. This was not a simple whipping. The Romans used a weapon called a flagrum or flagellum. It was a whip with multiple leather strands. At the end of each strand were pieces of bone, metal, and sharp hooks designed to tear flesh. The purpose was not just punishment. It was destruction of the body. The victim was tied to a post, stretched so the back was exposed. Each strike caused the metal and bone to dig into the skin. When the whip was pulled back, it ripped flesh away from the body. Early historians and medical researchers describe that Roman scourging often exposed muscle tissue and sometimes even bone. Isaiah prophesied this hundreds of years before it happened. Isaiah 52:14 says “His appearance was so disfigured beyond that of any human being.” Think about that. The prophet is saying the Messiah would be beaten so severely that He would hardly look human anymore. Isaiah 53:5 says “By His stripes we are healed.” Those “stripes” were not symbolic. They were literal lashes that tore open His body. Medical analysis suggests that after such scourging a person would experience hypovolemic shock, which means severe blood loss causing the body to begin shutting down. Blood pressure drops. Organs begin failing. Breathing becomes shallow. And Jesus had not even been crucified yet. After the scourging, the soldiers mocked Him. They twisted together a crown of thorns and pressed it into His scalp. The scalp is one of the most vascular areas of the body, meaning it bleeds heavily when punctured. Blood would have run down His face. They struck Him with a staff. They spat on Him. They mocked Him as King. Then they placed the crossbeam on His already torn shoulders and forced Him to carry it through the streets. Why does this matter? Because many people talk about the cross without understanding the price that was paid before the cross. Jesus did not casually walk to Calvary. He was crushed, torn, humiliated, and beaten so that the debt of sin could be paid in full. The lashes were not random. They were substitution. The punishment that belonged to us was placed on Him. Our rebellion. Our sin. Our shame. Our guilt. The wrath that justice demanded was poured onto the body of Christ. This is why the gospel is not just a story about love. It is a story about sacrifice. It is a story about atonement. It is a story about a King who took the beating meant for His people. When Jesus cried “It is finished,” He was declaring that the payment for sin had been completed. Not partially. Not temporarily. Completely. The blood that flowed from those wounds became the price of redemption. 1 Peter 2:24 says “He Himself bore our sins in His body on the tree, that we might die to sin and live to righteousness. By His wounds you have been healed.” So when we talk about salvation, we cannot treat it casually. Freedom cost Him His flesh. Grace cost Him His blood. Redemption cost Him His life. And the question every believer must face is this: If Christ was willing to endure that for our salvation, how can we treat sin like it is small? The lashes were real. The suffering was real. The blood was real. And the salvation purchased through it is real. Never forget the price that was paid.
https://x.com/SecretFire79/status/2029526645296529456?s=20
Commentary account
SAINT CHARBEL APPEARED IN THE PHILIPPINES
A Filipina woman was working as a domestic helper for a Lebanese Christian family in Beirut. One day, her mother in the Philippines called her in tears and said: “I may be seriously ill, and I am afraid these could be my last days. I wish I could see you again.” The woman wept deeply because she could not travel home immediately. She had recently signed a two-year work contract, and her employers depended on her to help care for their two young children. In addition, most of her salary was already being sent home to support her family, and the sudden cost of an international flight was more than she could afford at that time. Seeing her distress, the family tried to comfort her and suggested that she go and pray at the tomb of Saint Charbel. She agreed and went with them. She stayed there for two and a half hours, kneeling and praying with tears, saying: “Saint Charbel, you know my situation. Please heal my mother so that I may see her again before she dies. You know my responsibilities and my limitations. I cannot travel to her now.” She returned with the family, her eyes red from crying. When she arrived back in Beirut, her mother called her and said: “Thank you, my daughter, for sending me a doctor from Lebanon.” The woman replied, “I did not send anyone.” Her mother insisted, “Yes, you did. He told me you sent him from Lebanon.” The woman was shocked and asked, “What did he look like? What was he wearing?” Her mother replied, “He was wearing a black robe and had a white beard.” She then asked, “What time did he come to you?” Her mother answered, “At 1:30 in the afternoon.” The woman began to cry and said, “That was Saint Charbel. At that exact time, I was kneeling and praying before his tomb.” Saint Charbel had healed her mother in the Philippines. God is glorified in His saints.
https://x.com/SecretFire79/status/2028939946027892981?s=20
https://x.com/Bible365_/status/2029117644842861040?s=20
https://x.com/sscjusa/status/2029550034988024308?s=20
Saint Dymphna, Patron for all who carry the burden of anxiety, depression, nervous disorders, and mental illness. May she bring blessings of peace to all our minds…..
https://x.com/JustAdaugoijele/status/2029211595063095762?s=20
https://x.com/Nance726/status/2029340959776088295?s=20
O Saint Joseph, whose protection is so great, so strong, so prompt before the throne of God, I place in you all my interests and desires. O St Joseph, do assist me by your powerful intercession & obtain for me from your divine son all spiritual blessings through Jesus Christ,
https://x.com/Jsmum46/status/2029315567451095089?s=20
Soul of Christ, sanctify me. Body of Christ, save me. Blood of Christ, inebriate me. Water from the Side of Christ, wash me; Passion of Christ, strengthen me. O good Jesus, hear me. Within Thy Wounds hide me. Suffer me not to be separated from Thee. From the malicious enemy defend me. In the hour of my death call me And bid me come to Thee, That with Thy saints I may praise Thee, For ever and ever. Amen.
https://x.com/Coworkeroftruth/status/2029355692377948312?s=20
ORACIÓN ENCONTRADA EN LA TUMBA DE JESÚS EN 1503 Oh Dios Todopoderoso, que moriste en la Cruz por mis pecados, quédate conmigo. Santa Cruz de Jesús — ten misericordia de mí. Santa Cruz de Jesús — sé mi protectora. Santa Cruz de Jesús — quita de mí todo dolor. Santa Cruz de Jesús — aleja de mí todo mal. Santa Cruz de Jesús — haz que camine en la salvación. Protégeme de accidentes corporales y aparta de mí el peligro de una muerte repentina. Adoro la Santa Cruz de Jesucristo de Nazaret, que fue crucificado; ten misericordia de mí y líbrame del espíritu maligno en todo momento. Oh Madre del Perpetuo Socorro, vengo ante tu santa imagen y pido tu ayuda como un hijo. Muéstrate ahora a mí como Madre y ten piedad de mí. Oh querida Madre del Perpetuo Socorro, por el amor que tuviste por Jesús y en honor de sus santas llagas, ayúdame en mi necesidad (menciónala). Oh Amada Madre, lo dejo todo en tus manos en el nombre del Padre, lo dejo todo en el nombre del Hijo, lo dejo todo en el nombre del Espíritu Santo. Amén
https://x.com/SkyVirginSon/status/2029467365864272022?s=20
Our Martyrdom 1. St. Ambrose describes virtue as a slow martyrdom. In this sense we must all be martyrs. There is only one difference. The Martyrs of the Church shed their blood and gave up their lives for Jesus within one hour or one day and gained their reward immediately. Our martyrdom, on the other hand, will be prolonged. It will last all our lives and will end only when we accept death with resignation from the hands of God. Ours is the martyrdom of virtue. Let us clearly understand that solid Christian virtue is a slow and continual martyrdom which will end with death. It is not a flower which springs up spontaneously in the garden of the soul. It is like a seed which is thrown on the damp earth and must die there slowly so that it can generate young shoots which will produce the ears of corn. “Unless the grain of wheat falls into the ground and dies, it remains alone. But if it dies, it brings forth much fruit.” (John 12:24-25) It is necessary, then, to descend into the mire of humility and to remain there until we die. Only after we have died to ourselves shall we rise again in God. (Cf. ibid) After the death of our lower instincts and vices we shall find a new life. 2. Perhaps we complain at times about the humiliations which we have to endure and the temptations which we have to overcome. But this is the prolonged martyrdom of a virtuous life. “The kingdom of heaven,” Jesus tells us, “has been enduring violent assault and the violent have been seizing it by force.” (Mt. 11:12) We must struggle against ourselves and our evil inclinations in order to gain the kingdom of Heaven. Only those who fight can conquer. St. Paul says that nobody can win the crown of victory unless he has fought valiantly. “One who enters a contest is not crowned unless he has competed according to the rules.” (2 Tim. 2:5) So let us resign ourselves willingly to the lengthy martyrdom of a good life. If we do, our martyrdom will prove easy and acceptable. We shall trust in God and shall be comforted by the thought of the crown which awaits us. 3. Those who go the way of worldly vanity and vice endure a martyrdom in any case. There is no doubt that their martyrdom is even more painful. Worldly pleasure is like a gilded cup which has a little honey on the rim but when it is drained leaves behind a bitter taste. St. Augustine says that God has ruled from all eternity that a disordered soul will be its own punishment. Sacrifice which demands heroic virtue leaves God's peace in the soul. Those sacrifices, on the other hand, which are demanded by a worldly life and excessive pleasures are a martyrdom which brings no reward and no happiness. Since either way we must undergo a martyrdom in this life, let us choose the sweet martyrdom of virtue. Our reward will be in Heaven. (Antonio Cardinal Bacci)"What Lucifer lost by pride Mary won by humility. What Eve ruined and lost by disobedience Mary saved by obedience. By obeying the serpent, Eve ruined her children; but by obeying God, Mary saved hers." St. Louis de Montfort
There is only one true King of All Nations - Jesus Christ !! For many will come in my name saying, I am Christ: and they will seduce many. And you shall hear of wars and rumours of wars. See that ye be not troubled. For these things must come to pass, but the end is not yet. Matthew 24:5-6
Cancel
Comment
@BriarWisp1322
5 months ago
I had lockjaw and my legs would just stop working and I'd just crumple to the floor. I was 7 when I was taking it. My legs still give out on occasion.
3
Reply
@pierob6098
10 months ago
Apsolutno se slažem
2
Reply
@Alva999-q3r
9 months ago
These side effects are life long not just while taking it, and you can lactate blood. Dont forget that, lactate blood. Its also linked to cancer.
11
Reply
@imblake0346
9 months ago
And why was i given this crap for intrusive thoughts?
9
Reply
@EnneneNnee-vt5gk
6 months ago
Same here if I knew it would be like this i would have never taken it
4
Reply
@elgringo993
8 months ago
Same...
2
Reply
@bobhuisbaas1
4 months ago
Because the doctors are crazy ! And they learn from books what to do instead of using their own mind my friend go into nature drink plenty of water hug trees go to the gym or excersize outside practice breathing take cold showers sleep 8 hours eat healthy foods avoid junk food don't drink alchohol don't watch porn don't do drugs dont except mushrooms due to dmt Read books surround yourself with good vibrational people Pick up a hobby
2
Reply
@maheshhardasani787
3 months ago
Destroyed my life too
Reply
Hide replies
@ChandraKumaraMirihagalla
11 months ago
Important
4
Reply
@JoXO-q9g
1 month ago
Docs prescribing straight up poison Syr 35:15b–17, 20-22a; 2 Tim 4:6–8, 16–18; Luk 18:9–14.
Kära bröder och systrar
Precis som förra söndagen har vi i dagens evangelium fått höra en liknelse där Jesus undervisar oss om vilken hållning vi bör ha i bönen. Liknelsen om farisén och tullindrivaren var uttryckligen riktad till dem som ”litade på att de själva var rättfärdiga och som såg ner på alla andra” (Luk 18:9). Vi är så vana vid att Jesus kritiserar fariséerna i evangelierna att man kan få intrycket av att evangeliets budskap är att fariséerna var rakt igenom onda. Men det är snarare så att den främsta anledningen till att Jesus uppehöll sig så mycket med att kritisera fariséerna var att han i mångt och mycket stod dem så nära. Fariséerna var på det stora taget nämligen exemplariska judar. De var både fromma, pålästa och offervilliga. Det var bara det att de hade missat några få, men mycket grundläggande poänger. Och när Jesus tillrättavisar fariséernas brister och framhäver sig själv i deras ställe så gör det honom så att säga till deras närmaste konkurrent om deras klientel, och därmed till det största hotet för deras auktoritet och inflytande.
Men bönen som farisén i dagens liknelse riktar till Gud börjar i alla fall bra. ”Jag tackar dig, Gud” (Luk 18:11), börjar han med. Och det som han tackar för är också uteslutande bra saker. Det är utan tvekan positivt och ett ämne för tacksägelse att man inte är en tjuv, en horkarl eller en tullindrivare som tar ut för höga tullar och stoppar mellanskillnaden i egen ficka. Att fasta två gånger i veckan och lämna tionde av allt man köper är utan tvekan också lovvärt. Urkyrkan övertog utan att tveka den judiska traditionen att fasta två dagar i veckan, även om man bytte ut dagarna från måndag och torsdag till onsdag och fredag. Och att ge tionde uppmanar Jesus indirekt till på ett annat ställe i evangeliet, när han kritiserar fariséerna för att de visserligen ger tionde men samtidigt glömmer kärleken och rättvisan till Gud, och tillägger att ”Ni skulle göra det ena utan att därför försumma det andra (Luk 11:42)”. Även vår biskop Anders Arborelius har i ett herdabrev för fastetiden för några år sedan uppmuntrat alla troende att ge bort så mycket som tio procent av sin inkomst som allmosor. Och utifall att de som man köper varor av inte själva ger tionde så kompenserade farisén i dagens liknelse för detta genom att även ge bort en tiondel av allt han köpte. Vilken exemplarisk generositet!
Men, tyvärr gick denne fingerade farisé miste om alla förtjänster av sina goda vanor eftersom han samtidigt föraktade och såg ner på andra människor, stoltserade med sina egna bedrifter och uppvisade en total avsaknad av ödmjukhet. Tullindrivaren å sin sida var fullt medveten om att han på det yttre planet inte hade någonting som helst att komma med inför Gud. Men han gick ändå från templet rättfärdig eftersom han satt på trumfkortet – ödmjukheten att inse och bekänna sina synder, samt att förtrösta på Guds barmhärtighet: ”Gud, var nådig mot mig syndare” (Luk 18:13). Å ena sidan är det klart att vi borde göra vårt bästa för att inte göra motstånd mot Guds nåd, lära oss av våra misstag och försöka att så långt som möjligt göra det goda och undvika att synda. Men vi kommer aldrig kunna undvika att synda helt.
I den första läsningen i mässan i torsdags ur Romarbrevet hörde vi Paulus berömda beskrivning av ursyndens följder: ”Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag” (Rom 7:19). På grund av det oordnade begäret som kommer av ursynden, som på latin heter concupiscentia, så kan det inträffa att vi begår många mer eller mindre allvarliga synder även med de bästa intentionerna. Inte minst gäller detta synder i ord. Man kan exempelvis ha som intention att föra fram ett viktigt budskap, som förvisso i sig både är helt sant och mycket angeläget, men göra det på ett sätt som i onödan sårar andra människor och ger upphov till negativa konsekvenser som inte var ens avsikt, fast som man hade kunnat förutse. Om man då blir förebrådd för detta, då ligger det ofta nära till hands att försvara sig med att man ju hade goda intentioner, att man inte kan ta ansvar för hur ens budskap tas emot av andra och att det minsann finns andra som har begått mycket värre fel. Vi ser exempel på denna försvarsmekanism att skylla ifrån sig redan efter världshistoriens första synd, där Adam skyller på Eva och Eva på ormen (jfr 1 Mos 3:11-13).
Men det är inte hela världen att begå misstag! Givet vår skadade mänskliga natur så är det som sagt oundvikligt. Gud förväntar sig inte av oss att vi ska vara perfekta, även om han uppmuntrar oss till det (jfr Matt 5:48). Men, Gud förväntar och kräver av oss att vi åtminstone ska ha ödmjukheten att inse och bekänna våra synder, och så få erfara hans barmhärtighet. Detta gör vi framförallt när vi bekänner våra synder direkt till Gud i vår dagliga samvetsrannsakan, exempelvis i början av completoriet eller vår personliga kvällsbön, i inledningen av mässan, samt inte minst i försoningens sakrament. Men när man har syndat mot andra människor, då är det självklart också på sin plats att be dem själva om förlåtelse också. Och att be andra människor om förlåtelse, det kräver vanligtvis ännu mer mod och ödmjukhet än att be Gud om förlåtelse. Inte minst när man är övertygad om att den andre också har gjort minst lika allvarliga fel själv. Att i en ömsesidigt konflikt vara den förste som tar initiativ till att be den andre om förlåtelse, det kräver både storsinthet och ödmjukhet. Men ödmjukhetens kraft är så stor att ett sådant handlande ofta gör så stort intryck på den andre att denne omedelbart i sin tur erkänner sina fel också. Och då har man uppnått försoning. Men om man på båda sidor obstinat vägrar att krypa till korset och erkänna sina fel så kan en konflikt pågå i all evighet.
Vi ser alltså vilken oerhörd styrka det innebär att kunna ödmjuka sig och erkänna sina synder. Jag skulle rentav vilja gå så långt som att säga att så länge man har ödmjukhet, då har man allt. Ödmjukheten utgör på sätt och vis lösningen på alla problem, samtidigt som den obstinata stoltheten närmast är en garanti för ständiga problem. Hur mycket man än klantar till det så kan man klara sig undan alla situationer med bravur om man bara har ödmjukhet. Och detta dessutom med hedern i behåll. För hur paradoxalt det än kan låta, så framstår faktiskt någon som ödmjukt och ärligt erkänner sina fel som en än mer respektabel person med integritet, samtidigt som någon som konsekvent vägrar att erkänna sina fel, även när de är uppenbara för alla andra, bara uppfattas som pinsam. ”Ty den som upphöjer sig skall bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig skall bli upphöjd” (Luk 18:14).
Låt oss därför ödmjukt be om ödmjukhetens dygd såväl för oss själva som för andra, så att vi alla liksom tullindrivaren i dagens evangelium alltid kan gå hem rättfärdiga. Amen.
https://youtu.be/8bD6toa3rU8?si=ZDKs1JlCxJmGHveG
Detta är del 3 i en serie. Läs Del 1 och Del 2 för att fullt ut förstå sammanhanget.
Det var nästan tio år sedan jag först kände inbjudan—för att använda ett bättre ord—att starta denna "Henolith"-webbplats. Och jag hade nog gått direkt på det, med tanke på impulsiviteten och idealismen i mina tjugoårsåldrar.
Men en rad händelser inträffade som satte saker på obestämd tid "på paus."
Stephanie och jag utsattes för andlig misshandel och manipulation från en av våra kontakter, vilket förde oss till en mycket mörk plats efteråt (kanske en historia för en annan dag... eller kanske inte). Vi hade också så starka förhoppningar och förväntningar på den närmaste framtiden när det gällde vilken tjänst Gud än hade för oss att det nästan satte oss i ett regelbundet tillstånd av frenesi.
Dessutom, när vi långsamt lärde oss att bo i den lilla husvagnen på gården, visade det sig att jag själv blivit väldigt kontrollerande. Jag ställde krav på vår familj att sträva högre och högre och att rena vår livsstil mer och mer för det jag uppfattat som Guds kallelse.
Det var en välmenande röra.
Allt detta kulminerade under de följande månaderna. Genom Guds allvälvilliga nåd kraschade och brann jag upp på mycket kort tid. Jag gick in i en av de mörkaste perioderna i mitt liv—en plats där allt jag kunde tänka eller känna när det gällde Gud var rädsla och dom. En plats där jag var så låg att de ord som vår barmhärtige Fader hade att säga till mig för att varsamt vägleda mig ur min förtvivlans djup inte var, "Jag älskar dig"—utan snarare, "Jag hatar dig inte."
Dessa fyra ord—som jag hörde från mattan i vardagsrummet klockan fem på morgonen—fick mig att gråta som jag inte gjort på flera år. Kanske någonsin.
Med tiden uppenbarade Herren för mig att det jag hade "tagit" från honom – denna rädsla för misslyckande och osäkerhet kring hans kärlek – egentligen var det jag hade "delat ut" till andra. Trots min uppriktiga önskan om sanning och helighet krävde jag det på mina villkor, enligt mina standarder, på min tidslinje... Och min familj led för det. Det var dags för mig att lida för dem—som min kallelse var som make och far.
Så vårt liv ändrade radikalt riktning. Inom loppet av ett år eller så flyttade vi ut från den husbilen, köpte ett renoveringshus i Lexington, NC, och jag började till slut plugga igen för att slutföra min kandidatexamen.
Livet blev mycket mer "normalt." Åtminstone på vissa sätt. *blink*
Mitt ursprungliga syfte med att dela allt ovanstående var att ge en *snabb* redogörelse för övergången till nästa fas i vårt liv, där "Henolith" började få en ny betydelse. Det spårade ur. 😅
Jag kan inte säga att jag förväntade mig att skriva alla personliga detaljer. De bara, liksom, rann ut. Min bön är att någon ska uppmuntras av det, även om det kanske är en sammanfattning på hög nivå.
Men nu kan vi åtminstone förstå scenografin för nästa "akt." Jag pendlade fram och tillbaka till Charlotte, NC för att ta min examen i historia, samtidigt som jag fixade ett historiskt hus åt min familj i uptown Lexington.
Jag hade valt att studera historia av två skäl.
Den mycket mer "praktiska" anledningen var att jag misstänkte att det skulle passa mig bra att vara historielärare. (Och jag tycker fortfarande det, även om den karriären inte har blivit av.)
Den andra, mycket djupare motiveringen, var att även om min familj hade lämnat tumulten av "super-andligt-lägerliv", var vi fortfarande i öknen när det gällde att veta vår plats i Kristi kropp och förstå sanningen om så många aspekter av vad vi skulle tro på och hur vi skulle leva. Jag längtade fortfarande efter att få veta sanningen i dess fullhet.
Även om jag inte skulle ha uttryckt det så då, tror jag att instabiliteten under den föregående livsfasen visade mig att det inte var bra att bara förlita sig på "Bibeln + privat vägledning från den Helige Ande" för att urskilja den kristna tron. Jag behövde också använda min Gudagivna förmåga att förstå historiens fakta. Vad hade våra förfäder trott under de senaste årtusendena? Hur har saker förändrats? Hur har de förblivit desamma? Hur har kristna levt troget genom tiden? Hur kan Skriftens historiska kontext hjälpa mig att bättre förstå dess läror?
Alla dessa frågor – och fler – drev mig när jag studerade.
Ett av de många sätt på vilka min förståelse förändrades under denna livsperiod var att jag växte till att uppskatta den enorma klyftan i världsuppfattningar mellan forntida folk och oss själva, och hur mycket vi missar när vi läser Skrifterna eftersom vi tenderar att närma oss dem med en modern, vetenskaplig och naturalistisk förståelse av världen.
Innan jag hade rätt ord för att uttrycka vad jag gick igenom började detta paradigmskifte leda mig djupt in i allt som är "apokalyptiskt."
Och du kanske tänker, "Wow, Nick, du tog dig ur ett konstigt andligt tillstånd och hoppade rakt in i ett annat!"
Jag kanske är konstig, men inte på det sätt du tror.
Med "apokalyptisk" menar jag inte "besatt av sluttidsspekulationer och tidningsprofetior", som många tenderar att förknippa med ordet. (Även om "ändens tider" spelar in i det.)
Med "apokalyptisk" menar jag åtminstone delvis det som bibliska forskare under de senaste decennierna har kommit att beskriva som den dominerande världsbilden bland judar och kristna under första århundradet. Ordet kan också syfta på den litterära genre som inkluderar skriftböcker som Daniel och Uppenbarelseboken (det är hämtat från den grekiska titeln på Uppenbarelseboken, "ἀποκάλυψις"), samt många andra judiska texter från andra templet som Enok.
När jag talar om det "apokalyptiska" – särskilt av den kristna sorten – syftar jag på det gamla perspektivet som förutsätter föreställningar som följande:
Verkligheten i vårt kosmos går djupt bortom det synliga/materiella. Det finns komplexa, osynliga krafter, både goda och onda, som alltid är i arbete och som alltid påverkar både saker vi kan kalla "naturliga" och människans händelseförlopp – från det politiska till det personliga.
Symbolik och numerologi är inte mänskliga fiktioner. Inom dem finns djupa sanningar som avslöjar djupa aspekter av verkligheten som utgår från Guds sinne och hur han har ordnat skapelsen och det mänskliga/änglalika medvetandet på detta sätt. (Det finns onda förvrängningar av dem, visserligen, men detta bekräftar bara existensen av den pågående kosmiska kampen.)
Historien är inte en meningslös, deterministisk följd av orsak och verkan, men den har ett syfte och ett slut bestämt av Gud som skapade tid och rum. Den är uppdelad i tidsåldrar som var och en har sin egen betydelse i den stora kosmiska berättelsen. Den har cykliska mönster som upprepar sig om och om igen, även när allt närmar sig sin slutgiltiga slutsats.
Geopolitiska makters uppgång och fall bör värdesättas och tolkas i ljuset av Guds suveräna avsikter och eviga syfte för mänskligheten – särskilt bevarandet av hans eget utvalda folk – och inte för världsliga mänskliga agendor, hur ädla dessa än må vara.
Det onda och lidande som människor har uthärdat i detta liv ska slutligen bli försonat, och världens kaos orsakat av synd ska slutligen bringas till ordning under Guds styre.
När jag började fördjupa mig i ämnet antik apokalyptisk tanke (både på skolnivå och i populära poddar), började en annan betydelse av ordet "Henolith" ta form.
Som ett resultat av det innehåll jag konsumerade exponerades jag ofta för "-litiska" ord.
Som många av er säkert vet har historiker och arkeologer ofta delat upp mänsklighetens historia efter de material som folk främst använde vid den tiden. Det finns "brons"- och "järn"-tiderna, men sedan finns också "paleolitikum", "neolitikum" osv., vilket syftar på den "gamla" och "nya" stenåldern.
Dessutom är "megaliter" eller "megalitiska strukturer" uråldriga, "jättelika stenar" som användes för att bygga olika monument, tempel etc. – t.ex. pyramiderna, Stonehenge, Gobekli Tepe, etc. Dessa avslöjar vanligtvis uråldriga föreställningar om kosmologi och eskatologi, och är djupt mystiska för oss till sin natur.
För mig började jag förstå att Kristus själv är "Henoliten"—den "enda stenen"—som ger HELA "historien" den yttersta meningen—det vill säga alla kosmos tidsåldrar. Det är han som förenar tid och rum till en sammanhängande berättelse. Han är syftet med vilket universum existerar.
Thanks for your prayer!
7 people have prayed with you for this intention
I give thanks to my God at every remembrance of you, praying always with joy in my every prayer for all of you
Philippians 1:3-4
Comments
Post a Comment