Torsdag den 5 februari
Ur Lektionarium för vardagar band III utgivet 1994:
Mark 6:7–13
Vid den tiden kallade Jesus till sig de tolv och sände ut dem två och två och gav dem makt över de orena andarna. Och han sade åt dem att inte ta med sig något mer på vägen än en stav, inget bröd, ingen påse och inga pengar i bältet. Sandaler fick de ha men inte mer än en skjorta. Och han sade till dem: »När ni har tagit in i ett hus, så stanna där tills ni skall vidare. Och är det någon plats som inte vill ta emot er och inte vill höra på er, så fortsätt därifrån och skaka av dammet under era fötter. Det skall vittna mot dem.« De gav sig i väg och predikade att alla skulle omvända sig, och de drev ut många demoner och smorde många sjuka med olja och botade dem.
Mitt namn är Mária Sluková. Jag kommer från Žilina, Slovakien, och jag vill dela mitt vittnesbörd för att förhärliga Gud.
Den 29 december 2010 mottog jag omvändelsens nåd. Jag mötte Herren Jesus i försoningens sakrament och kände en djup och stark önskan att offra mig själv till Honom. Från och med det ögonblicket förändrades mitt liv helt.
Jag ville återgälda Guds kärlek för att han lyfte mig ur sörjan och räddade mig – men jag visste inte hur. Min andliga vägledare, fader Tadeáš, talade med mig om Luisa Piccarreta och gåvan att leva i den gudomliga viljan. Lite i taget blev jag mer och mer intresserad av Luisa och hennes texter.
År 2025 bjöd en präst, fader Ivan, in mig att delta i en pilgrimsfärd till Italien till Luisa Piccarreta. Till en början ville jag inte gå, eftersom jag ville delta i en fest till ära av Sankt Charbel, som jag har deltagit i i ungefär åtta år i Žilina. Men genom fader Ivan förstod jag att Herren Jesus sa åt mig att inte göra min egen vilja och att jag måste åka till Luisa. Så i sista stund anmälde jag mig och gick med förtroendet att jag uppfyllde Guds vilja.
Jag gav mig iväg på pilgrimsfärden utan några hälsoproblem och jag erkänner att jag ivrigt väntade på ögonblicket då jag äntligen skulle vara med Luisa. Men redan i Monte Sant'Angelo började jag må dåligt.
När vi kom fram till Corato blev jag väldigt ledsen eftersom jag trodde att jag inte skulle få se Luisa igen. Istället höll Luisa mig kvar i Corato i två veckor – jag var i allvarlig fara att förlora livet. Jag genomgick två operationer, en i Bari och en i Corato, där de tog bort min dysfunktionella gallblåsa. Det var väldigt svårt eftersom jag inte kunde ett enda ord italienska, och de kunde inte förstå mig på grund av språkbarriären. Så jag anförtrodde mig i Guds händer. Jag sade till Herren: "Jag förstår dem inte alls, jag vet inte vad som kommer att hända med mig, men jag litar på Dig och jag ger Dig min FIAT." Jag upplevde sådan frid—Guds frid.
Jag kände Guds närvaro inom mig, Hans "boende i mig." Varje natt väckte Herren mig för att be i Guds vilja.
Jag kom att förstå att Jesu närvaro i våra liv inte är något automatiskt eller "magiskt", och att den inte heller kan realiseras utan vår frihets inblandning. Vi är fria att välja. Även till oss, som till den rike unge mannen, säger Jesus: "Om ni vill..." Han älskar oss oavsett, men för att kunna smaka och leva i denna intimitet ber Jesus oss öppna dörren till våra hjärtan: "Se, jag står vid dörren och knackar." Allt beror på vårt svar. Vi kan älska Honom bara för att Han älskade oss först – bara om vi känner oss älskade av Honom och bestämmer oss för att göra denna intimitet till vår dagliga livsstil.
Jag tackar Gud för att han har förvandlat mig. Jag tackar Luisa för att hon hjälpte mig att förstå Guds ord djupare, och jag ber att hon så snart som möjligt kan bli helgonförklarad, så att hela världen kan känna henne – för gåvan att leva i den gudomliga viljan är den enda sanna vägen till Gud.
Jag prisar Dig, Gud, jag förhärligar Dig, och jag ger Dig all den ära som tillhör Dig.
Med kärlek,
Maria
På fotot: Fru Maria tillsammans med sin son och svärdotter efter sin sjukhusvistelse på sjukhuset i Corato.
Comments
Post a Comment