reblog 8 12 HELIGA MARIAS AVELSEDAG /FÖDELSEDAG
nyhetsdagen fråga om svordommar BÄTTRE välsigna sin fru/make /barnen än svära över dem !
Dahens namn
Virginia
Namnbetydelse Virginia
Virginia är ett egennamn och kvinnonamn och ett latin latinsk namn, som betyder den jungfruliga. Namnet är inte särskilt vanligt.31 december 2005 fanns det totalt 1 641 personer i Sverige med namnet,varav 306 med det som tilltalsnamn.År 2003 fick 10 flickor namnet, varav 3 fick det som tilltalsnamn.Namnsdag den 8 december.Virginia tog plats i almanackan 1901 tack vare den dåvarande namnsdagskommitténs skämtlynne. Virginia betyder jungfrulig och den 8 december var tidigare dagen då man ärade jungfru Marias obefläckade avelse.Dagen är helgdag i de katolska länderna.
Om fula ord
Du undrar om Bibeln säger något om svordomar, könsord och andra fula ord.
I andra budet står det: Du skall inte missbruka Herrens, din Guds, namn. Bibeln säger alltså tydligt att det är fel att använda Guds namn som kraftuttryck. Att bruka det tanklöst och slarvigt (”Herre Gud!”) är också ett missbruk – Guds namn ska hållas heligt.
Om djävulens namn som kraftuttryck säger Bibeln ingenting. Men man kan tänka likadant här: namnen på onda makter bör inte missbrukas. Att släppa in dem i sitt tal kan vara början till att släppa in dem i sitt liv.
Om att missbruka könsord säger Bibeln heller inget. Däremot sägs det tydligt att vi ska sträva efter renhet på det sexuella området, och att bruka ”fula” könsord smutsar ner.
Du undrar också om användningen av djävulens namn i predikningar och sånger. Det är en helt annan sak. Här är det inte fråga om svordomar eller tanklöst tal. Vi kan använda både Guds och djävulens namn hur mycket som helst, bara vi menar vad vi säger.
Med hälsning i Herren
Detta var en predikan som hölls på andra söndagen i advent i Our Lady of Peace Parish i Erie, Pa.
Ofta liknar den naturliga världen, eller den fysiska världen här på jorden, den andliga världen. Det finns en likhet; De är inte samma sak, men det finns en likhet.
Advent ger oss färgen lila – tre av de fyra ljusen i vår adventskrans är lila, prästernas och diakonernas kläder är lila, och vi ser lila i hela kyrkan.
Lila symboliserar förberedelse, ånger, längtan och kunglighet.
Men det finns en annan dimension vi ibland glömmer: lila är också en färg för gryningen. Strax före soluppgången lyser himlen ibland med ett svagt violett band som kallas Venusbältet—det tysta ögonblicket när natten börjar ge vika och ljuset börjar bryta in i världen.
Östra Sierra Crest med månen fortfarande på natthimlen precis före gryningen vid inlightofnature.com
Advent är just det ögonblicket för kyrkan: världen är fortfarande skuggad, men ljuset kommer.
Det finns en likhet mellan den fysiska världen och den andliga världen.
Och idag hör vi Johannes Döparens röst, gryningens budbärare.
Johannes Döparen av Titian. 1540.
Kyrkofäderna älskade att lägga märke till hur den liturgiska kalendern speglar skapelsen själv – med andra ord fokuserade de på likheten mellan det fysiska och det andliga.
Prenumererar
Nära Johannes Döparens festdag den 24 juni, som är hans födelsedag, börjar dagarna bli kortare efter sommarsolståndet den 20 eller 21 juni. John själv säger: ”Han måste öka; Jag måste minska.”
När dagsljuset minskar från juni till december rör vi oss mot vintersolståndet, den 21 december, då det naturliga ljuset börjar växa dag för dag, precis som världens ljus föds vid jul.
Det finns en likhet mellan den fysiska och andliga världen.
Årstiderna. Wikipedia.
Skapelsen själv, från den dag vi firar Johannes födelse till den tid vi firar Jesu födelse, verkar predika evangeliet: vi måste minska, och Jesus Kristus måste öka.
De naturliga ljusmönstren är som en kosmisk predikan som predikas år efter år, och huvudbudskapet är detta: Jesus Kristus är världens ljus, den strålande gryningen som överglänser varje mörker (Joh 1:5; 8:12).
Kyrkan lär att advent är en tid av förväntan och brinnande längtan efter Messias (KKK 524). Det lila vi bär är inte förtvivlans färg, utan horisontens hoppfulla lila – där natt möter morgon.
Soluppgång, Yosemite Valley av Albert Bierstadt. Cirka 1870.
Så, när John kallar oss att förbereda vägen, låt oss kliva in i gryningen. Låt oss omvända oss, vända oss mot Herren och låta Jesu ankomst kasta nytt ljus över våra liv.
För det lila himlens band tidigt på morgonen och det lila i advent ropar en likhet: den strålande gryningen är nära.
Glad högtid för den obefläckade avlelsen av den saliga Jungfru Maria, och grattis på födelsedagen till St. Marys, Pennsylvania, som idag fyller 183 år, då hon grundades den 8 december 1842.
Aktie
________________________________
Br. Luke Daghir
Tack för att du läste Seek God. Dela gärna detta inlägg med en vän. 8 december 2025
”Alla dessa är Israels tolv stammar, och detta är vad deras far sade till dem. Han välsignade dem och gav åt var och en sin särskilda välsignelse.”
— Första Moseboken 49:28 —
På ett sätt ät Gud kollektivets Gud. Alltså att han är en och vi alla tillhör honom. Så på det sättet är han för alla samtidigt. Men å andra sidan är han den enskildes Gud. Han vill ha en egen relation med var och en av oss. Inte massan. Han vill känna jet dig.
Versen r hämtad från det tillfället då Jakob välsignade sina söner. Han hade en särskild hälsing till var och en av dom. Ingen kopiering här inte. När han var färdig sammanfattades det med att ””Åt var och en gav han sin [ s ä r s k i l d a ] välsignelse. En fin förebild på hur Gud gör. Visst kan Gud välsigna kollektivet, som sin församling tex, men han ser till vad den enskilde behöver.
Det är ingen skillnad mellan då och nu. Gud är likadan idag. Gud välsignar var och en av oss med sin särskilda välsignelse för oss ala. Var och en. Han kopierar ingenting. Varje välsignelse är ny, Varje välsignelse är unik. Varje välsignelse har en specifik mottagare. Den är ämnad för en unik person.
Så vår Herre har en speciell välsignelse som är just för dig och ingen annan. Ämnad för dig.
Kanske kan det vara så att vi ser på någon annan med en viss avundsjuka. Varför har Gud välsignat dom ”så mycket”? Eller med just ”den” välsignelsen? Kanske beror det helt på avundsjuka. Men kanske främst för att vi själva inte hamnat i rätt välsignelse. Alltså att vi har inte tagit emot just vår välsignelse från Gud. Tomas Sjödin har skrivit en bok som heter – ”Den som hittar sin plats tar ingen annans”. Den titeln lutar lite åt detta. Så länge som vi hittar vår plats behöver vi, och så blir vi inte, avundsjuka. Det finns något speciellt för dig från Gud. Sök efter det.
Herre, jag söker efter den välsignelse du har till mig. Jag är öppen för den nu. Jag vill ta emot den.
Amen
Genom kvinnan blir mannen frälst
Predikan för festen för den obefläckade avlelsen
| Dom Pius Mary Noonan7 dec |
Genom den obefläckade avlelsen tillhör Vår Saliga Moder sin egen kategori. Hon är inte Gud, och hon är inte bara en av oss; hon är inte ens bara den bästa av oss. Hon är borta. Visst, hon blev frälst av sin Son, men på ett unikt sätt, det vill säga i förväg, på ett sådant sätt att arvssynden som fläckar varje son och dotter till Adam och Eva och gör dem till syndare från början, inte ens nådde hennes rena själ. Denna unika nåd gavs henne genom sin Sons förtjänster som Gud förutsåg i tiden och genom vilka Han satte gränsen för syndens makt över människosläktet. Hon ensam, ‘vår besudlade naturs ensamma skryt’ (William Wordsworth), står upprätt bland de fallna; Hon är ensam helt ren, helt helig.
Varför verkade Gud detta underbarn som vi betraktar i kärleksfull beundran denna dag? Det var inte för att Gud favoriserar. Även om Han har all rätt att ge vissa själar nåd som inte ges till andra, när Han gör detta är det för ett syfte, ett uppdrag, Han ger den själen. Så varför ville Han att Maria skulle vara okefläckad? Det enda sättet att besvara denna fråga är att fråga varför Gud blev inkarnation; svaret är att detta var Hans utvalda sätt att frälsa människosläktet. Eftersom Jungfrun därför skulle vara det medel genom vilket frälsningen kommer till oss, är det därför hon är obefläckad. En man och en kvinna förenade för att orsaka vår undergång i Edens lustgård. Gud har därför förkunnat att en man och en kvinna ska gå med på att rädda oss. Med andra ord, när Gud blev inkarnationen i Jesus ville Han ha en kvinna som sin hjälpare, sin medarbetare, så att mänsklighetens frälsning skulle ske både av en man och en kvinna. Visserligen är deras samarbete inte av samma slag. Jesus, vår Herre, är människans enda frälsare. Han ensam, som Gud-Mannen, kunde reparera det som var trasigt, återställa det som hade stulets.
Det finns en medlare mellan Gud och människor, Kristus Jesus (jfr. 1 Tm 2:5), men vår Herre ville ha det vi kan och gör som vi kallar sekundära medlare, det vill säga personer som deltar i att föra människor till Gud genom att låta dem ta emot nåd och vara tjänare för denna nådens fördelning (jfr St Thomas, Summa Theologiae, IIIa, 26, 1). Paulus lär tydligt ut denna lära när han ofta uppmuntrar de troende att be för honom och när han lovar att be för dem. Vad annat är detta än att spela rollen som medlare för varandra? Var och en av oss kan bli Guds nådens tjänare, samarbeta med Kristus genom att förböna och lida för vissa individers frälsning. Ändå samarbetar Maria unikt, inte bara för vissa individer, utan för hela mänskligheten.
Hon gjorde detta i tre olika faser av sin existens. Den första är att vara mellanhand mellan Gud och människa i själva inkarnationens handling. Detta är mysteriet vi begrundar vid jul. Gud kom till oss genom Maria, och utan henne skulle Han inte ha kommit. Det är därför Sankt Bernhard skildrar änglarna som väntar i spänning på Marias Fiat vid Bebådelsen: vår frälsning var bokstavligen beroende av att hon accepterade att bli Guds moder. All nåd kommer därför till oss i Kristus genom henne genom det faktum att hon blev gravid i sin livmoder och födde Frälsaren.
Den andra fasen av hennes unika samarbete är att stå vid korsets fot. Även om många andra var närvarande, var det bara hon som visste vad hennes son åstadkom på Golgata; hon ensam förenade sig med det offret; hon ensam höll fast vid sin Sons frälsande offer med alla sina sjassliga och kroppsliga förmågor. Hängivenheten till vår Sorgens Moder bygger på detta unika deltagande i frälsningen, vilket hon förtjänar att kallas med-förlösare. Sankt Pius X, i encyklikan Ad Diem Illum, publicerad till 50-årsjubileet av proklamationen av dogmen om den obefläckade avlelsen (1904), förklarade att: ‘eftersom Maria bär den över allt i helighet och enhet med Jesus Kristus, och har varit förenad av Jesus Kristus i återlösningens verk, förtjänar hon oss de congruo (eller motsvarande förtjänst, det vill säga som en passande utmärkelse given på grund av hennes intima förening med Frälsaren), vad Jesus Kristus förtjänar för oss de condigno (eller förtjänt förtjänst, det vill säga genom strikt rättvisa)’. Detta är betydelsen av det helgade uttrycket co-redemptrix, med vilket vi inte menar att Maria fullbordar vår frälsning genom att göra hälften av det arbete som Jesus inte kunde göra, utan snarare att Jesus verkverkar hela frälsningen med Marias fria, oersättliga och uppoffrande samarbete.
Den tredje fasen är utdelningen av de nåder som hennes son förtjänar på Golgata. Genom sin förbön som nu är i himlen hämtar hon sin Sons vilja att sprida dessa nåder i överflöd, inte bara till enskilda själar utan till hela mänskligheten. Källan till dessa nådegåvor är endast Kristus, men Maria presiderar över deras utdelning. Det är därför flera magisteriella dokument från kyrkan (inklusive Andra Vatikankonciliet) hänvisar till henne som medlaren, den genom vilken Kristi nåd når världen. Sankt Pius X avslutar citatet vi just såg med dessa ord: ‘Maria är den högsta tjänaren för nådefördelningen’, vilket innebär att alla nåder som ges till en medlem av människosläktet passerar genom hennes obefläckade händer.
Detta är den rena katolska läran om Vår Frus unika plats i vår heliga tros mysterier, och vi är nu i en bättre position att förstå det mysterium vi hedrar idag. Hennes obefläckade avlelse förbereder henne och gör henne kapabel att vara den medarbetare med Kristus, att bli vår Moder i nådens ordning. Vi kan också nu bättre förstå varför vägran att ge Maria hennes rätta titlar eller att anstränga sig för att förstå dem ordentligt inte kan vara till behag för den Gud som kallade henne. Det är därför varje sann katolik inte bara vårdar en öm kärlek till Maria, utan också ett starkt försvar av hennes privilegier.
Det verkar lämpligt att tillägga här att erkännandet av dessa privilegier är ett mycket kraftfullt svar på krav från radikala feminister i kyrkan. Vissa vill bli präster och biskopar. Till dem, och till alla kvinnor, säger vi: lyft era ögon mot Maria Obefläckad. Beundra hennes prakt, hennes roll vid Kristi högra hand, och du kommer inte att finna någon större förebild att efterlikna. Se Maria Obefläckad, ren, kysk, ödmjuk, fattig, avskild från alla varelser. Genom kvinnan blir mannen frälst: genom Maria den obefläckade Maria når frälsningen oss. Och varje kvinna kan delta, vid Marias sida, som hennes dotter, i att rädda många själar genom att ofla hela sitt väsen, kropp och själ, till Kristus, för att vara det redskap Han vill i själarnas frälsning. Kvinnor är inte kallade att bli präster, men de är kallade att upprätthålla präster genom bön och offer medan de hänger med Jesus på korset som frälser. Så är modellen för varje kvinna som vill spela sin blygsamma roll i att hjälpa själar.
Kvinnor har inget att avundas män för. Det borde inte finnas någon rivalitet mellan könen. Katolicismen, mer än någon religion, erkänner kvinnans unika, välsignade och viktiga roll, hennes förmåga att delta i själarnas frälsning, lika mycket som män, och ofta mer. Faktum är att principen för Marias sammanfallande förtjänst är storheten i hennes kärlek, som inte överträffas av någon. Sankta Therese av Lisieux förstod detta när hon skrev att hon i kyrkans hjärta skulle vara kärlek. Sådan är kallelsen för varje katolsk kvinna, att vara kärlek i kyrkans hjärta. Ju mer du älskar, desto större är du. De riktigt stora är inte de som predikar, undervisar och administrerar sakramenten, utan de som älskar mest, och kvinnor älskar ofta mer än män. När den kärleken växer, växer också önskan att delta i att frälsa själar, med Maria och genom Maria, till Jesu Kristi ära, nu och genom all evighet. Amen.
Katolska kyrkan och Israel
Publicerat den1 april, 2012avBengt Malmgren
19 mars 2011 höll jag ett föredrag på Samfundet Sverige-Israel i Göteborg. Temat var Katolska kyrkan och Israel. Jag beslöt att sammanfatta det i en artikel vilken publiceras här.
Gud upphäver aldrig ett förbund
Herren sade till Abram: ”Lämna ditt land, din släkt och ditt hem, och gå till det land som jag skall visa dig. Jag skall göra dig till ett stort folk, jag skall välsigna dig och göra ditt namn så stort att det skall brukas när man välsignar. Jag skall välsigna dem som välsignar dig, och den som smädar dig skall jag förbanna. Och alla folk på jorden skall önska sig den välsignelse som du har fått.” /1 Mos 12:1-3
Gud överger eller avslutar aldrig ett förbund han instiftat, han endast utvecklar det i form av nya förbund. Så har det varit under hela det judiska folkets historia: Förbundet med Abrham åtföljdes av förbundet med Jakob, Moses, David etc. Att ett nytt förbund stiftas innebär inte att det tidigare förbundet ogiltigförklaras, det gäller fortfarande. Så var det också när Gud instiftade Nya testamentets förbund med alla folk genom Jesus Kristus: Det innebar inte att Gamla testamentets förbund med Israel blir inaktuella. Gud överger inte sitt förbundsfolk, och Kyrkan som Jesus instiftat står i nära förbindelse med Israel. Ur ett frälsningsperspektiv intar Israel ett allderles särskilt förhållande som förbundsfolket, i relation till vilket alla andra folk kallas hednafolk. Genom Jesus var judar och hednakristna kallade att höra samman i Kristi kropp. ”Tack vare Kristus Jesus är hedningarna genom evangeliet arvingar som vi (judar), tillhör samma kropp som vi och har del i samma löften som vi”, skriver Paulus i Ef 3:6.
Kyrkan står helt klart i ett särskilt förhållande till judarna: Genom judarna har vi fått tio Guds bud, Bibeln, Jesus Kristus och den kristna kyrkan, dess gudstjänstform, gudstjänstliv, dess symbolspråk, böner och uttrycksformer. Apostlarna var alla judar. I den övre salen, där Anden föll, fanns bara judar. Den judisk-kristna etiken, samhälls- livs och tidsuppfattningen är ett arv från de judiska patriarkerna som kommit hela den västerländska civilisationen till del. Paulus gick först till synagogan i de städer han kom till, först därefter gick han till hedningarna. Paulus använder bilden ”det äkta olivträdet” om Israel, och hednafolken blir genom Jesus ”inympade” i det äkta trädet. (Rom 11:17 ff).
Jerusalems förstörelse år 70 e.Kr.
I slutet av juli år 70 e Kr intog den romerske generalen Titus Jerusalem och förstörde staden. Det råkade vara samma tid på året som Nebukadnessar 656 år tidigare förstört Jerusalem och fört bort judarna i den Babyloniska fångenskapen. Titusbågen i Rom restes till minne av denna händelse. Historikern Josefus var ögonvittnesskildrare och ett utdrag ur hans berättelse ingick i 1695 års svenska psalmbok. Det var fasansfulla scener som skildrades. Svält och död rådde i den belägrade staden, gatorna var belamrade med lik och blodet flöt.
På Moria berg, tempelberget reste sig det ståtliga templet som återupprests efter Babyloniernas härjningar. Till dess skattkammare hade 6000 kvinnor och barn flytt. När Titus trupper hittade dem satte de korridorerna i brand och brände alla levande. Templet förstördes och romarna satte upp sina fälttecken på berget, tillbad de romerska gudarna och hyllade Titus som imperator. Legionärerna förstörde staden fullständigt, rev murarna och lämnade bara kvar tornen på Herodes borg. Titus gav sig ut på en resa för att fira segern. I Caesarea Filippi lät man tusentals judiska fångar slåss mot varandra och vilda djur till dess de dog. Än fler massakrerades under uppsluppna former i Beirut innan Titus återvände till Rom. Josefus berättar: ”Detta var det slut Jerusalem mötte, en oerhört magnifik och mäkta berömd stad bland hela mänskligheten”
Judarna som fortsatte att bo på landsbygden i Judéen och Gallileen och runt om i städerna i Romerska och Persiska imperiet har alltsedan dess sörjt förlusten av templet och aldrig gett upp hoppet att en gång få återvända till sitt älskade Jerusalem. ”Nästa år i Jerusalem” säger man till varandra i samband med att man firar den judiska påsken.
Ersättningsteologin tar form
Jerusalems kristna samfund hade flytt från staden innan romarna skar av området. När templet hade raserats låg det nära till hands för de kristna judarna att tro att judarna förlorat Guds nåd och att de var de rättmätiga arvingarna. Vi har bilden av det himmelska Jerusalem som motbilden till en sönderslagen judisk stad. Det uppstod spänningsförhållande mellan de hednakristna och de judekristna. Den judekristna församlingen i Jerusalem gick under på 500-talet under stark press från Bysans. Undergången var en tragedi och en förlust för kristenheten. Efter det har den judekristna delen av kristenheten försdvunnit helt ur historien, och det är den hednakristna delen som varit totalt dominerande. Ersättningsteologin växte fram, den teologi som kom att hävda att Gud har förkastat Israels folk och att den kristna kyrkan nu är ”det sanna Israel.”
Kejsar Konstantin som godkände kristendomen i det romerska riket förordnade om att Jerusalem skulle restaureras, och hans mor Helena som var en tidig konvertit till kristendomen reste till Jerusalem och grävde ut de heliga platserna och hittade Jesu grav, och på dess plats byggdes den Heliga gravens kyrka upp. Det sägs också att Helena skulle ha hittat Kristi kors. Det var en praktfull kyrka som byggdes upp med storslagen skönhet. Basilikan hade fem mittgångar och rader av pelare som i sin tur genom absiden ledde till den heliga trädgården, som utgjordes av en förgård med en kolonnand och i vars sydöstra hörn Golgatakullen återfanns omgärdad av ett öppet kapell. Det gyllene kupolformade taket var öppet mot himlen så att ljuset sken ner på Jesu grav. Den prakt som dominerade Jerusalems heliga område överglänste fullständigt tempelberget, där Helena rev alla hedniska tempel och beordrade att bråte istället skulle belamra platsen för att visa hur den judiske Guden misslyckats.
Förföljelse av judar
Ersättningsteologin kom att blida bakgrund till ett förtryck av judar i alla delar av den växande kristna världen genom alla tider. Genom lagar och förordningar har de marginaliserats, föraktats, smädats, förlöjligats, isolerats, förföljts och dödats, i öst och i väst, av ortodoxa, katoliker och protestanter, ända fram till vår tids sanslösa förintelse som slutligen lett till att kristenheten börjat vakna och inse sin skuld i detta. Många stereotypa föreställningar om judar har florerat och förekommer in i vår tid: Judar som blodtörstiga och ritualmördare, judar som giriga och i besittning av ekonomisk makt, judar som spinner en världsomspännande konspiration med herravälde i sikte, spindeln och väven är en vanlig illustration till detta.
Det fanns en negativ attityd gentemot judar över hela Europa på medeltiden med utbrott av antisemitiskt våld, men i Spanien och Portugal från 1400-talet förekom en särskilt systematisk förföljelse där kungamakten samverkade med kyrkan. I Spanien bodde mellan 200000 och 900000 judar, fler än många andra europeiska länder och judarna kan ha utgjort så mycket som 10% av befolkningen. Progromer var vanliga, och i Sevillas judiska kvarter räknar man med att så många som 4000 kan ha dödats, andra såldes som slavar till araberna. Progromerna spred sig till andra städer. Inga judar kunde känna sig trygga. Enda möjligheten att undgå förföljelse var att döpas och bli medlemmar i Katolska kyrkan. Då ändrades status från jude till konverterad jude, och därmed var man skyddad.
1391 skedde den första vågen av massdop av judar som tvingades till detta under hot att annars dödas eller gå i landsflykt. Många judar höll god min och lät döpa sig, men höll i hemlighet fast vid sina judiska seder, vilket var strängt förbjudet. Kung Ferdinand och drottning Isabella av Spanien var fast beslutna att göra slut på denna form av kryptojudisk aktivitet. Många judar flydde. Inkvisitionen rannsakade dem. Flera tusen dödades.
Den kristna kyrkan har ett stort ansvar för att möjliggöra den svåra situation med förföljelser och trakasserier av judar som skett genom historien och det patologiska hatet mot det judiska folket, och för lamhet och underlåtenhet att reagera då fruktansvärda saker passerat. I kontrast till den allmänna bekgrunden, så var förtrycket av judarna i Spannien, Portugal och sedan i kolonierna i latinamerika en av Katolska kyrkan medvetet vald policy. Eliminering av allt praktiserande av judendom var ett samarbete mellan Katolska kyrkan och kungadömena Spanien och Portugal, det var det mest systematiska och hänsynslösa försöket i historien sedan 100-talet att rensa ut allt explicit judiskt från kyrkan.
Ersättningsteologin roten till fortsatt splittring inom kyrkan
Grundtanken i ersättningsteologin var att en ny grupp, kyrkan, hade fått ta över och bli den rättmätiga arvtagaren till en välsignelse som ursprungligen givits åt en annan grupp, judarna, och att det på så sätt uppstår spänningar och fiendskap mellan de två grupperna. Det är exakt samma typ av splittringsmekanism som sedan gått igenom i alla senare schismer inom kristenheten. När öst- och västkyrkan från år 1054 gick skilda vägar ansåg sig båda vara den enda sanna av Gud välsignade kyrkan. Så såg också de reformatoriska kyrkorna på sig själva. Den gamla kyrkostrukturen var död och korrumperad, nu byggde man någonting nytt som skulle motsvara den sanna kristna kyrkan, och så har det fortsatt i steg efter steg då nya protestantiska samfund bildats som övertagit välsignelsen och förstått hur man skall förvalta och leva tron i motsats till de äldre samfunden som spelat ut sin roll. Så har det fortsatt in i våra dagar: Gud antas ständigt förkasta tidigare gemenskaper av troende och ersätta dem med nya.
Ungefär samtidigt som försoningsprocessen med det judiska folket tagit sin början efter Förintelsen och Andra världskriget, så har också en ny rörelse mot enhet inom kristenheten bromsat upp den tidigare splittringsprocessen. Samtidigt ser vi med början under andra hälften av 1900-talet att den judekristna delen av kyrkan återuppstår i och mer att allt fler judar i Jesus igenkänner den Messias som det judiska folket väntat på. De finns i USA, i forna Sovjetländerna, och i Israel återfinns idag mer än 10.000 messiastroende judar.
Den svarta legenden om Pius XII
Påven under Andra världskriget, Pius XII uppmanade församlingar och kloster i Katolska kyrkan att öppna sina dörrar för judar som behövde skydd, och på det viset har kanske hundratusentals liv räddats. Denne påve har samtidigt blivit kritiserad för att offentligt inte tillräckligt tydligt tagit avstånd från nazismen, det har oförtjänt uppstått en svart legend om honom som ”Hitlers påve”.
Men hans strategi var att arbeta i det tysta. Pius XII tog som varning vad som hänt de holländska biskoparna Dessa skrev ett brev där de fördömde den grymma och orättvisa behandlingen av judarna. Brevet lästes upp i de holländska kyrkorna i mars 1942. Intentionen var utmärkt, men resultatet blev katastrofalt. Som straff följde de allra värsta förföljelserna och deportationerna av judar och dissidenter som någonsin setts. Nazisterna lät också som straff gripa alla judiska konvertiter 26 juli samma år, de hade dittills undkommit. Edith Stein och hennes syster Rosa hörde till dem som fördes till koncentrationslägret i Auschwitz.
Pius XII mobiliserade katolska kyrkor och institutioner att ta emot största möjliga antal judar. En explicit protest skulle ha gjort större skada än nytta. Pius XII kände väl till Tyskland och hade varit nuntie i Munchen och Berlin från 1917 till 1929. Han visste vad nazisterna gick för och kände Hitlers oberäknerlighet.
Under kriget bombades Rom och man vädjade till Pius XII att lämna staden och sätta sig i säkerhet. Han svarade : ”Jag lämnar aldrig Rom även om det betyder att jag skulle dö.” Under Roms svåra tid gjode han allt han förmådde att hjälpa människor som förlorat sina hem, som inte hade mat, som behövde hjälp. När nazisterna började jaga Roms judiska invånare öppnade han kyrkor,seminarier och kloster för att gömma de förföljda. Han skickade bud till alla kristna i Italien att ta emot och rädda judar och andra som hotades av deportation. På det sättet räddades mer än tiotusen judar i Rom och i övriga Italien från döden.
Efter kriget förklarade Jerusalems överrabbin Isaac Herzog att ingen hade gjort så mycket för hans arma folk i deras tragiska situation än påven Pius XII och vid hans död 1958 talade Israels premiärminister Golda Meir med värme om den avlidne påvens stora insatser för judarna under andra världskriget.
Kardinal Achille Silvestrini, pensionerad prefekt för kongregationen för östkyrkorna, som trädde i diplomatisk tjänst hos Pius XII 1953 säger till La Stampa att även om påven inte höjde rösten i samband med deportationen, så var han djupt engagerad i konkreta handlingar för judarnas sak. I intervjun som citeras av L’Osservatore Romano säger kardinalen att påvens åtgärder för att rädda judar inte skulle ha varit möjliga om det uppstod starkare spänningar med tyskarna.” Kardinal Silvestrini säger vidare: ”I konfrontationen med Shoa (Förintelsen) så höll de allierade tyst, liksom alla andra, men bara Pius XII ställs till svars för detta. De andras tystnad tas aldrig upp till diskussion”.
Rabbinen David G. Dalin försvarar i en bok, THE MYTH OF HITLERS POPE, Pius XII. I en annan bok skriven av Pierre Blet SJ, PIUS XII AND THE SECOND WORLD WAR, får vi med hjälp av arkivmaterial från Vatikanen en bild av påvens agerande ibland timme för timme alltifrån maj 1939 då tyskarna marscherade in i Prag bara tre dagar efter det att han installerats som påve till krigsslutet. Här finns påvens offentliga uttalanden, korrespondens, detaljer kring det hemliga diplomatiska spelet. Påven var ställd inför en mycket svår situation, vi får också följa hans eget tvivel på effekten av de åtgärder han vidtog. Tidigare bedömningar av Pius XII har byggt på svagt underlag, denna bok bygger på allt arkivmaterial som nu öppnats upp, det visar hur angelägen påven var om freden och att göra allt han kunde för judarna och hur ogrundade tidigare anklagelser mot honom varit.
Pave the Way Foundation heter en organisation som arbetar med att öka tillgängligheten för dokument från Andra Världskriget kring Katolska kyrkan, påven Pius XII och Förintelsen. Syftet är att främja fortsatt bra dialog mellan katoliker och judar för att komma fram till en konsensus kring Pius XII´s roll i samband med Förintelsen. Gary Krupp, själv jude, är starkt engagerad i Pave the Way Foundations arbete och har studerat tillgängliga dokument, varav man redan gjort ett stort antal tillgängliga på internet via organisationens hemsida. “Till exempel har vi publicerat dokument som bevisar att påven själv agerade för att stoppa arresteringar 16 oktober 1943, varvid uppskattningsvis 12.000 judar räddades kvar i Rom”, säger han. Krupp menar att dokumenten visar att “påven agerade diskret men bestämt då Vatikanen var omringad av fientliga trupper, infiltrerad av spioner, (och) utan någon egen armé att försvara sig med”. Krupp säger att han har sett dokument som visar att Vatikanen sände pengar för att stödja judar i Österrike, Rumänien och Frankrike.
Det finns tiotusentals dokument i Vatikanen om Pius XII som snart kommer att vara tillgängliga. Biskop Sergio Pagano, prefekt för Vatikanens hemliga arkiv har låtit meddela att alla dokument som gäller påven Pius XII sannolikt kommer att vara tillgängliga inom loppet av ett eller två år. Det definitiva beslutet om publicering kommer att tas av påven. Detta gör att historikerna ytterligare kommer att kunna belysa Pius XII´s roll under dessa dramatiska år. Dokumenten kommer att kunna bemöta kritiska röster, och det kan bara vara till gagn för kyrkan, säger han.
I en utställning i Rom våren 2012 visas utvalda historiska dokument, däribland några som belyser judarnas situation i Italien. I ett dokument framgår att påve Pius XII 1941 sände en hög tjänsteman för att inspektera judarnas situation i sju olika läger i södra Italien. Ett år senare skriver en Rabbi som vistades i ett av lägren och tackar påve Pius för att säda hjälp till fångarna, bl.a. kläder till barnen.
En helgonförklararingsprocess har inletts för Pius XII, vilket det funnits judisk kritik mot. Vatikanen har emellertid försvarat Pius XII och menat att han använde den tysta diplomatin i syftet att försöka rädda så många judar som möjligt. Alla judar är inte kritiska mot Pius XII, utan många anser att han gjorde stora insatser för att rädda judar och att kritiken många gånger är orättvis.
Nostra Aetate
Andra Vatikankonciliet 1962-65 resulterade i många historiska dokument som framlade Katolska kyrkans lära i enlighet med de teman som avhandlats under konciliesessionerna. Ett sådant dokument var Nostra Aetate (”I vårt tid”) som lade ut den nya inriktning i förhållandet mellan kyrkan och judendomen som vuxit fram efter Andra världskriget och efter nära 2000 års sorger och bekymmer. Dokumentet avhandlade också Katolska kyrkans förhållande till andra religioner och religionsfriheten. Nu sägs för första gången i historien att katoliker och judar bör inlåta sig i vänskaplig dialog dialog kring frågor om teologi och bibeltolkning för att bättre kunna förstå varandras tro. ”Genom att lägga grunden för en förnyad relation mellan det Judiska folket och Kyrkan betonade Nostra Aetate nödvändigheten att övervinna fördomar, missuppfattningar, likgiltighet och attityder av förakt och fiendskap”, sade påve Benedikt XVI i samband med 40-årsjubileet av dokumentets tillkomst.
Ur dokumentets text:
”The Church, therefore, cannot forget that she received the revelation of the Old Testament through the people with whom God in His inexpressible mercy concluded the Ancient Covenant. Nor can she forget that she draws sustenance from the root of that well-cultivated olive tree onto which have been grafted the wild shoots, the Gentiles. (Rom. 11:17-24) Indeed, the Church believes that by His cross Christ, Our Peace, reconciled Jews and Gentiles. making both one in Himself.(Eph. 2:14-16) ”
”God holds the Jews most dear for the sake of their Fathers; He does not repent of the gifts He makes or of the calls He issues – such is the witness of the Apostle.(Rom. 11:28-29) In company with the Prophets and the same Apostle, the Church awaits that day, known to God alone, on which all peoples will address the Lord in a single voice and ”serve him shoulder to shoulder” (Soph. 3:9). (Is. 66:23; Ps. 65:4; Rom. 11:11-32)“
”what happened in His passion cannot be charged against all the Jews, without distinction, then alive, nor against the Jews of today. Although the Church is the new people of God, the Jews should not be presented as rejected or accursed by God, as if this followed from the Holy Scriptures. All should see to it, then, that in catechetical work or in the preaching of the word of God they do not teach anything that does not conform to the truth of the Gospel and the spirit of Christ. ”
Johannes Paulus II
Johannes Paulus II var den påve som i praktisk handling genomförde Katolska kyrkans nya inriktning, dels genom resor och kontakter, genom dokument som utvecklar den nya inriktningen, och genom att införa ett nytt moment i kyrkans liv: Att be om förlåtelse för historiens synder. Kyrkan är felfri som Kristi mystiska kropp, men hon består också av människor med fel och brister som begått övergrepp och synder i historien. Detta behöver vi idag ställföreträdande be om förlåtelse för för att historiens sår skall kunna helas. Påven tog upp temat första gången 1994 i det apostoliska brevet Tertio millennio adveniente (TMA), vilket ledde in kyrkan i förberedelsen för det stora jubileumsåret 2000. Efter 1994 har Johannes Paulus II ett flertal gånger tagit tillfället i akt att tillkännage Katolska kyrkans ansvar för historiska synder, särskilt i samband med besöken i Israel år 2000 och i Aten år 2001.
1986 besökte Johannes Paulus II synagogan i Rom och förklarade att judarna är våra mycket älskade äldre bröder. 1995 gav han ut encyklikan Ut unum sint (Att de alla må vara ett). Påven uppmanar alla kristna att erkänna våra misstag, omvända oss, att förlåta och försonas. i mars år 2000 besökte Johannes Paulus II Jerusalem. Han bad där vid Klagomuren om förlåtelse för katolikers synd mot judarna under alla tider. 
Peter Hocken är engelsk katolsk präst och en ansedd historiker och kännare av den karismatiska förnyelsen. Han reflekterar över detta nya område i katolsk doktrin. Varför involveras kristna i botgöring just i vår tid? Måhända på grund av att de konflikter som splittrar mänskligheten idag hotar hela mänsklighetens framtid. Genom massmediernas globala bevakning kan vi inte vara omedvetna om de barbariska brott som begås i så många delar av världen. Det är chockerande att sådana övergrepp också begås i länder som antas vara kristna och i en tid då vi berömmer oss av vetenskapliga och teknologiska framsteg. Framför allt har dödandet av sex miljoner judar under Förintelsen framkallat en radikal samvetsrannsakan i kristenheten: Hur kunde dessa fruktansvärda övergrepp ske i ”det kristna Europa”?
I TMA pekar Johannes Paulus II ut speciellt två typer av historiska synder som behöver bekännas: för det första synder mot Guds folks enhet, för det andra synder som hänger samman med ”intolerans och t.o.m. våldsanvändning för att sprida sanningen”. Man kan tydligt utläsa av påvens agerande att katolikers synder begångna mot det judiska folket har varit en tung börda på hans hjärta.
Påven har angett att syftet med bekännelsen av historiens synder är ”minnenas renande”. Genom minnena blir det förflutna närvarande i nuet och påverkar framtiden. Detta renande syftar till att frigöra det personliga och kollektiva medvetandet från alla former av bitterhet, indignation och våld som är ett arv från gångna tiders felsteg. Det finns personliga minnen, och det finns kollektiva minnen. Under våldsamma och brutala skeden i historien är det alltid de kollektiva minnena som är de farligaste, dessa blir avgörande för hur ett folk eller ett samhälle kommer ihåg sina konflikter, skriver sin historia, identifierar sina fiender, rättfärdigar sitt eget beteende. De kollektiva minnena hålls uppe och får sin näring av personliga minnen, av historier som berättas av familjer och individer med deras speciella trauman och lidanden. Dessa minnen förs sedan vidare genom generationerna, inte bara i den officiella historien, utan också i den folkliga kulturen: i sånger, i konst, i särskilda åminnelsedagar som kan ha sina egna ceremonier och processioner, i hedrandet av folkets ”hjältar”.
I Katolska kyrkans katekes finns ett slående påstående: ”Den helige Ande är kyrkans levande minne” (KKK 1099). Ur denna synvinkel kan man säga att minnenas renande kräver att sanning skiljs från lögn i vårt medvetande. Den helige Ande överbevisar om synderna från det förgångna och överbevisar om all förvrängning av sanningen men ger också kraft att hela minnena. Johannes Paulus II har många gånger talat om synder i historien begångna av ”kyrkans döttrar och söner”, han säger inte ”synder begångna av kyrkan”. I TMA skrev påven: ”Även om kyrkan är helig genom sitt införlivande i Kristi kropp, så är hon förpliktigad till botgöring: Inför Gud och människor erkänner hon som sina egna sina syndfulla döttrar och söner”. Sedan fortsätter påven att citera Lumen gentium: ”Kyrkan, som tar syndare till sitt bröst, är på samma gång helig och i behov av kontinuerlig rening, och går hela tiden försoningens och förnyelsens väg”.
För att bidra till försoningsprocessen, så är det nödvändigt att ha med fyra speciella punkter:
- Forskning – Man måste bygga på fakta. Målsättningen måste vara att det finns en gemensam uppfattning om det historiska händelseförloppet.
- Bekännelse – Urskiljning av vad som har varit gott och vad som varit ont. Bekännelsen av historiska synder innebär att man säger: ”Detta har hänt i det förgångna, och det var ont.” En bekännelse kommer inte att vara övertygande om man tar upp småsaker men undviker att nämna de största missförhållandena.
- Identifikation – Detta innebär att vi identifierar oss med dem som begick de synder eller var orsak till det onda som vi bekänner. Vi rör oss från ”dem” till ”vi”. Så gjorde också Gamla testamentets profeter: ”Vi och våra fäder har syndat.” Identifikation i botgöringen betyder: ”Mitt folk gjorde detta. Vi bär denna börda.” Det bekräftar den andliga länken som genom folkets kollektiva minne finns mellan då och nu.
- Sörjande – Hjärtats omvändelse och sörjande fullbordar processen.
Behovet att bekänna synd och att omvända oss, behovet att rena minnena, allt detta är inte beroende av att vi ber om förlåtelse eller får förlåtelse. Förlåtelseprocessen är en naturlig följd av bekännelse av synd, andras svar på vår bekännelse och vårt svar på andras bekännelse.
Benedikt XVI
Dialogen med judarna har fortsatt med oförminskad intensitet under Benedikt XVI´s pontifikat, och att påve Benedikt delar sin föregångares vilja och intention att försonas med judarna kan man inte tveka om. 2001 gav Påvliga Bibelkommissionen ut ett dokument med titeln THE JEWISH PEOPLE AND THEIR SACRED SCRIPTURES IN THE CHRISTIAN BIBLE” Det är ett djuplodande bibelstudium som belyser förhållandet mellan Kyrkan och Israel, Gamla och Nya förbundet. Påve Benedikt, som då var Joseph Ratzinger och chef för Troskongregationen skrev i förordet till dokumentet:
Jesus of Nazareth claimed to be the true heir to the Old Testament — “the Scriptures” — and to offer a true interpretation, which, admittedly, was not that of the schools, but came from the authority of the Author himself: “He taught them as one having authority, and not as the scribes” (Mk 1:22). The Emmaus narrative also expresses this claim: “Beginning with Moses and all the prophets, he interpreted to them the things about himself in all the Scriptures” (Lk 24:27)… From this viewpoint, the Fathers of the Church created nothing new when they gave a Christological interpretation to the Old Testament; they only developed and systematised what they themselves had already discovered in the New Testament… The Document of the Pontifical Biblical Commission introduced by this Preface declares: “Without the Old Testament, the New Testament would be an unintelligible book, a plant deprived of its roots and destined to dry up and wither” (84)…
Ratzinger reflekterar över två frågor som i den samtida kontexten med erfarenheten av Förintelsen sätts i fokus i dokumentet:
- Kan kristna efter allt som hänt fortfarande med gott samvete hävda att man är arvtagare till Israels Bibel? Har de rätt att tillämpa en kristen tolkning av denna Bibel, borde man inte hellre efter allt som hänt betrakta varje form av spådant anspråk som ett orättmätigt rov?
- Har inte NT själv genom sin framställning av Judarna och det Judiska folket bidragit till att skapa en fiendskap mot det Judiska folket som givit stöd åt ideologin hos dem som vill förgöra Israel?
Angående första frågan, säger Ratzinger att det står klart, att om kristna skulle förskjuta Gamla testamentet, så skulle det inte bara innebära slutet för kristendomen själv, det skulle också förhindra odlandet av positiva relationer mellan kristna och judar, på grund av att då skulle saknas gemensam grund. Han menar att kristna och judar har mycket att lära av varandra genom sina resp sätt att tolka Bibeln. Särskilt i ljuset av Förintelsen borde vi kristna nu visa en ny respekt för den judiska tolkningen av Gamla testamentet:
”…it declares that “the Jewish reading of the Bible is a possible one, in continuity with the Jewish Scriptures of the Second Temple period, a reading analogous to the Christian reading, which developed in parallel fashion” (no. 22). It adds that Christians can learn a great deal from a Jewish exegesis practised for more than 2000 years; in return, Christians may hope that Jews can profit from Christian exegetical research (ibid.). I think this analysis will prove useful for the pursuit of Judeo-Christian dialogue, as well as for the interior formation of Christian consciousness.”
Angående tolkningen av Nya testamentets texter i en antijudisk riktning, så menar Ratzinger att det finns ingen grund för en sådan tolkning:
”The question of how Jews are presented in the New Testament is dealt with in the second part of the Document; the “anti-Jewish” texts there are methodically analysed for an understanding of them. Here, I want only to underline an aspect which seems to me to be particularly important. The Document shows that the reproofs addressed to Jews in the New Testament are neither more frequent nor more virulent than the accusations against Israel in the Law and the Prophets, at the heart of the Old Testament itself (no. 87). They belong to the prophetic language of the Old Testament and are, therefore, to be interpreted in the same way as the prophetic messages: they warn against contemporary aberrations, but they are essentially of a temporary…”
Williamson-affären:
Reaktionerna i samband med det olyckliga sammanträffandet med upphävandet av exkommuniceringen av fyra SSPX-biskopar, där samtidigt en av dem, Richard Williamson, offentligt förnekade Förintelsen var förståeliga, men det är en felaktig slutsats att Katolska kyrkan och påven ändrat sin hållning till judarna i negativ riktning. Detta har påven och andra talesmän för Katolska kyrkan betonat gång på gång. I intervjuboken Världens ljus där Williamson-affären kommenteras säger påven till intervjuaren, att om han känt till Williamsons förintelseförnekelse, så skulle han ha hanterat honom separat från de andra biskoparna vars exkommuniceringar upphävdes. ”Beklagligtvis var det ingen av oss som gick till internet för att ta reda på vilken person vi hade att göra med”, sade påven. Påven har uttalat sig mycket kraftfullt fördömande om Förintelsen, och ledande rabbiner har konstaterat att kontroversen med Katolska kyrkan efter Williamson-affären är helt utredd.
2005 besökte Benedikt XVI besökte synagogan i Köln, och 2006 besökte han koncentrationslägret Auschwitz och uttalade sig mycket kraftfullt om ”Shoah”, Förintelsen:
At Auschwitz-Birkenau humanity walked through a “valley of darkness”. And so, here in this place, I would like to end with a prayer of trust – with one of the Psalms of Israel which is also a prayer of Christians: “The Lord is my shepherd, I shall not want. He makes me lie down in green pastures; he leads me beside still waters; he restores my soul. He leads me in right paths for his name’s sake. Even though I walk through the valley of the shadow of death, I fear no evil; for you are with me; your rod and your staff – they comfort me … I shall dwell in the house of the Lord my whole life long” (Ps 23:1-4, 6).
Besök i Israel 2009
2009 besökte påven Israel. På Ben Gurion flygplatsen togs han emot av president Shimon Peres och premiärminister Benjamin Netanyahu. Påven tackade presidet Shimon Peres för att få möljgheten att göra denna pilgrimsfärd till ett land som helgats av patriarker och profeter, och som de kristna vördar särskilt som den plats där Jesu liv död och uppståndelse ägde rum. ”Jag kommer till dessa heliga platser särskilt för att be för freden – fred här i det heliga landet, och fred i hela världen”, sade han och avslutade talet med orden ”Må Gud välsigna ert folk med fred!”
Påven fördömde förintelsen och antisemitismen:
”Tragiskt nog, har det judiska folket upplevt de fruktansvärda konsekvenserna av ideologier som förnekar den mänskliga personens grundläggande värdighet. Det är rätt och passande att jag under min vistelse i Israel, har möjlighet att hedra minnet av förintelsens sex miljoner judiska offer, och att be om att mänskligheten aldrig någonsin mer ska behöva vittna till ett liknande enormt brott. Tyvärr, fortsätter antisemitismen fula anlete att sticka ut i många delar av världen. Detta är helt oacceptabelt. Alla ansträngningar måste göras för att bekämpa antisemitismen, oavsett var den är, och att främja respekten och aktningen för alla människor, oberoende ras, språk och nation i världen”.
Påven talade om Jerusalem och freden:.
”Under vistelsen kommer jag att få nöjet att träffa många olika religiösa ledare i detta land. En av de saker som de tre stora monoteistiska religionerna har gemensamt är en särskild vördnad för denna Heliga Stad… Även om namnet Jerusalem betyder ‘fredens stad’, är det uppenbart att freden tragiskt har gjort invånarna på denna heliga mark besvikna. Världens ögon ligger på folket i denna region, medan de kämpar för att nå en rättvis och varaktig lösning på konflikterna som har orsakat så mycket lidande. Den säkrare och mer stabila framtid som oräkneliga män, kvinnor och barn hoppas på, beror på resultatet av fredsförhandlingarna mellan israeler och palestinier.
Tillsammans med alla människor av god vilja ber jag de som har ansvar att undersöka alla möjliga sätt att finna en rättvis lösning på de enorma svårigheterna, så att båda folken kan leva i fred i ett land som är deras, inom säkra och internationellt erkända gränser. Jag ber och hopas på att ett mer tillitsfullt klimat ska skapas parterna emellan, I detta avseende, jag hoppas att ett större förtroende snabbt kan skapas, som gör det möjligt för parterna att göra verkliga framsteg på vägen mot fred och stabilitet.”
Till biskoparna och katolikerna i det Heliga Landet sade han: ”Jag ber om att er fortsatta närvaro i Israel och de palestinska områdena ska bära riklig frukt för att främja freden och den ömsesidig respekten mellan alla folk som bor i Bibelns land.”
Besök i synagogan i Rom
24 år efter det historiska besöket av hans föregångare Johannes Paulus II besökte påven Benedikt XVI 17 januari 2010 Roms synagoga. För Katolska kyrkan är dialogen och den fredliga relationen till judarna mycket viktigt, och påvens intention var att besöket skulle främja fortsatt goda relationer.
Påven hälsades med applåder då han anlände och välkomnades av överrabbinen Riccardo di Segni. Presidenten för den judiska gemenskapen i Rom, Riccardo Pacifici, talade och tog upp den judiska kritiken mot Pius XII under Andra Världskriget. Han sade: ”Pius XII:s tystnad om Förintelsen är fortfarande plågsam, eftersom det borde ha gjorts något. Det kanske inte skulle ha stoppat tågen, men det skulle ha sänt en signal, ett ord av extraordinär tröst och mänsklig solidaritet, till dem av våra bröder som transporterades till ugnarna i Auschwitz”. Pacifici konstaterade också att kloster i Rom som gömde judar undan förföljelsen och uttryckte tacksamhet över detta.
Påven sade bl.a. i sitt tal: ”Under min tid som påve har jag velat uttrycka min närhet och sympati för Förbundets folk. Jag har bevarat i mitt minne varje ögonblick av den resa som jag gjorde till det heliga landet i maj förra året, tillsammans med minnet av så många möten med judiska grupper och organisationer, särskilt mina besök i synagogorna i Köln och New York.” Han fortsatte att tala om Förintelsen och nazisternas utrotningspolitik nådde också till Rom: ”Tyvärr förblev många likgiltiga, men många – också italienska katoliker inspirerade av sin tro och den kristna läran – handlade modigt, ofta med risk för sitt eget liv, och öppnade sina hem för att hjälpa flyende judar”, sade påven. Han nämnde inte Pius XII vid namn men sade att ”också Den Heliga Stolen erbjöd hjälp, ofta på ett diskret och hemligt sätt”, vilket får ses som en kommentar till den judiska kritiken kring Pius XII.
Påven avslutade sitt tal med att konstatera att i Rom har judar och kristna levt sida vid sida under nästan 2000 år. ”Må denna närhet stärkas av en växande broderlig kärlek, som visar sig i ett närmare samarbete, så att vi tillsammans kan lämna ett värdefullt bidrag till att lösa de problem och svårigheter som vi ännu har framför oss.”
Sammanfattning
- Guds förbund med Israel har aldrig upphört.
- Anspråket att Kyrkan övertagit Israels roll (”Ersättnignsteologin”) har lett till svårt förtryck av den judiska folket och givit upphov till fortsatt splittring inom kristenheten
- Efter Förintelsen har inletts en process av försoning med Israel.
- Påven Paulus VI´s deklaration Nostra aetate om religionsfriheten uttryckte den nya synen på judarna, erkände kyrkans beroende av och samhörighet med det judiska folket samt satte punkt för ersättningsteologin.
- Johannes Paulus II var den påve som på allvar inledde en försoningsprocess med judarna och bad om förlåtelse för kyrkans tidigare förbrytelser. Han införde begreppet ”Minnenas renande”.
- Påve Benedikt XVI´s relationer till judarna har fortsatt i samma anda som hans föregångare.
- And in those days cometh John the Baptist preaching in the desert of Judea.And saying: Do penance: for the kingdom of heaven is at hand.For this is he that was spoken of by Isaias the prophet, saying: A voice of one crying in the desert, Prepare ye the way of the Lord, make straight his paths.And the same John had his garment of camels’ hair, and a leathern girdle about his loins: and his meat was locusts and wild honey.Then went out to him Jerusalem and all Judea, and all the country about Jordan:And were baptized by him in the Jordan, confessing their sins.And seeing many of the Pharisees and Sadducees coming to his baptism, he said to them: Ye brood of vipers, who hath shewed you to flee from the wrath to come?Bring forth therefore fruit worthy of penance.And think not to say within yourselves, We have Abraham for our father. For I tell you that God is able of these stones to raise up children to Abraham.For now the axe is laid to the root of the trees. Every tree therefore that doth not yield good fruit, shall be cut down, and cast into the fire.I indeed baptize you in the water unto penance, but he that shall come after me, is mightier than I, whose shoes I am not worthy to bear; he shall baptize you in the Holy Ghost and fire.Whose fan is in his hand, and he will thoroughly cleanse his floor and gather his wheat into the barn; but the chaff he will burn with unquenchable fire. (Matthew 3:1-12 DRA)If you somehow missed it, the best Catholic music band around today, the Hillbilly Thomists, a group of Dominican friars, recently released their first Christmas album, simply entitled Carols. I’ve been listening to it on near-repeat since I first learned of it. All of its songs are traditional Christmas carols, focused on Christ rather than simply wintertime or Santa Claus, and its first track, On Jordan’s Bank, is especially suited to this second Sunday of Advent. This carol celebrates St. John the Baptist, the last of the Old Covenant prophets and the bridge to the new Israel, the herald of the Messiah and the greatest man who ever lived according to Christ. (Mt 11:11)The first stanza of this carol introduces the Baptist just where we find him in today’s Gospel:On Jordan’s bank the Baptist’s cryAnnounces that the Lord is nigh;Awake and hearken, for He bringsGlad tidings of the King of kingsThis is why the Baptist has always been associated with Advent: he proclaims the coming of Christ, the King of kings and Lord of lords, the Lamb of God who, as the Psalmist sang, “shall rescue the poor when he cries out, / and the afflicted when he has no one to help him.” He is the little child prophesied by Isaias in the first reading, leading the lion and the calf who no longer fight or fear but seek only to follow their Creator.But despite the Baptist’s profound joy at the long-awaited coming of the Savior, his message is also a warning against eternal damnation and an exhortation to penance and charity. The carol thus continues:Then cleansed be ev’ry heart from sinMake straight the ways of God within;And let each heart prepare a homeWhere such a mighty Guest may comeWith His winnowing fan in hand, Christ is preparing the floor of His new home, the inner castle of our hearts, for His indwelling, so that we may be liberated from every attachment to sin and empowered by grace to know and love Him above all creatures. The Baptist truly lived this heroic sanctity, forsaking all worldly glamour and comfort to fulfill prophecy and prepare mankind for the coming of its Messiah. But his message is not ended: it continues today in this Advent, since we know that Christ will soon return and He will come not meek and mild but as the Judge of the world. In the meantime, the carol has an important reminder for us:For Thou art our salvation, LordOur refuge and our great reward;Without Thy grace we waste awayLike flow’rs that wither and decay“[W]ithout me you can do nothing.” (Jn 15:5) All good that we do is possible only through His grace: He enables us to act, inspires us to act, teaches us what end to act for, moves us to act, guides our good acts and brings them to fulfillment while giving us the grace of perseverance to remain in His grace to the end. This is why Christ’s coming was and is necessary: no one but Christ can obey the Law perfectly, but by His grace we can not only obey the Law but surpass it in imitation of His perfect charity, even unto participation in the divine life. (2 Pt 1:4)This Advent, I pray that we will repent of our sins, asking God to remove all the barriers to Him in our lives and to fill us with His grace, so that we may be more perfectly conformed to Christ and deified by eternal union with Him in Heaven. The conclusion of our carol is a perfect prayer to carry us through this wonderful season:To heal the sick stretch out Thine handAnd bid the fallen sinner stand;Shine forth, and let Thy light restoreEarth’s own true loveliness once moreAll praise, eternal Son, to TheeWhose advent doth Thy people free;Whom with the Father we adoreAnd Holy Ghost for evermore
- https://youtu.be/X9dQ3vbMlug?si=LsamZgKYaBBsbTgk
Comments
Post a Comment